Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag klev jag på tåget i Sveg och gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mor var inlagd på Svegs lasarett, där jag för övrigt föddes tre år tidigare. Min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under mammas frånvaro, vara både barnvakt åt en livlig treåring och sköta butiken.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild från 1973.

En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten rödmålad timmerstuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på.
En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Gårdfarihandlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeriverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar.

 

FÄBODEN

Vi bodde  i ett äldre, timrat hus vackert beläget på en höjd med skogen inpå knutarna och med sjön strax intill. Huset tillhörde en bondgård, som ägdes av en äldre kvinna. På gården fanns djur, bland annat kor av den kulliga, norrländska rasen. På sommaren gick kossorna vid en fäbod och betade och när de skulle föras dit brukade jag få följa med. Ledarkon gick först med en skälla om halsen och efter kom vi andra. Göken ropade och småfåglarna sjöng. Ofta satt jag på bryggan och metade abborre. Det var en lycklig tid. Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s