Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Mamma var inlagd på Svegs lasarett och min  mormor Doris Norling, som drev blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta butiken. En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut.  Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte mig på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på. En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Handlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakarverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar.

KRIGET SLUT

Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

 

Världen lockar

Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik, två dagligvarubutiker och en kiosk. Mängder av turister  kom med tåg till Röjan och fortsatte med SJ:s bussar till vintersportorter i Härjedalen. När sedan busstrafiken flyttade i början av 1960-talet och Inlandsbanan förlorade sin betydelse för bygden, började tillbakagången och 2016 fanns endast elva fast boende i byn.

IMG_2052
Turisterna kom med tåg till Röjan och fortsatte med bussar till vintersportorterna. Foto: ÖP: arkiv.

GOTT OM ÖRING

Vi bodde i ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. När jag kom hem från skolan skulle jag passa mina yngre syskon samt bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus. Sommartid var det fiske för hela slanten. Fisken var ett välbehövligt tillskott på matbordet och jag kunde lättare slippa ifrån andra sysslor när det gällde att fiska. Jag fångade laxöring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. En halvmil utanför byn fanns ett vattendrag med mycket öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det fanns gott om laxöring i bäckar och åar. Eget foto.

INGEN DRÄNG

På våren 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med skolan efter sju läsår. Farsan tänkte ordna en plats som bonddräng om jag inte fixade jobb själv. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Nu gällde det att handla snabbt för någon dräng tänkte jag inte bli. Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet.

Springpojken
En glad springpojke och ”medhjälpare”.

NYA ÄVENTYR

När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken låg vid Stockholmsvägen 35. Vi var två cyklande springsjasar och en som körde firmabilen. Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras ut på en dragkärra.

lidingo
En gata på Lidingö i början på 1950-talet.

MJÖLK OCH GODIS

En lördag kom jag på en strålande idé för att göra tillvaron behagligare. Innan jag åkte ut på min mjölkrunda stoppade jag fickorna fulla med godis från butiken. Godiset delade jag sedan ut till några småpojkar som sprang runt och delade ut mjölken medan jag satt på mjölkkärran och slöade.

Attachmen1
Butiken på Lidingö där jag var springpojke. Foto: Janos Csontos / Lidingö stadsarkiv.

Ryktet spred sig snabbt bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. I den allmänna villervallan inträffade en del missöden. Mjölkflaskor gick sönder, andra hamnade på fel adress och folk ringde till butiken och klagade. Efter en tid blev jag inkallad till chefen Edvin Evenius, som uppmanade mig att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag kunde ha råd att köpa så mycket godis. Butiken var i drift fram till 1960-talet och fastigheten revs 1966.