Utvalda

Min berättelse.

IMG_1299 Som ung på 1950-talet var jag sjöman och seglade jorden runt i olika fartyg. Jag gick till sjöss redan som 16-åring. Därefter har jag arbetat som journalist i över 30 år. 

Som många äldre fördriver jag numera tiden med att läsa, titta på TV och lösa korsord. Men jag går även på styrketräning på Friskis & Svettis tre gånger i veckan. Det blir också en och annan golfrunda på Söderköpings golfbana.IMG_1085

Nu har jag samlat en del minnen i en blogg. Jag tycker att fler äldre borde skriva ned sina minnen. Alla har något att berätta. Det här är min berättelse.

 

 

Kaféet

Bagaren och jag 1938.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

RYMLINGEN PÅ TÅGET

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag klev jag på tåget i Sveg och gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mor var inlagd på Svegs lasarett, där jag för övrigt är född. Min mormor Doris Norling, som hade blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden både vara barnvakt åt en livlig treåring och sköta butiken. En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickat med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild.

GÅRDFARIHANLAREN

På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten rödmålad timmerstuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på.
En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Gårdfarihandlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeriverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa.

Efter ett par år var det dags att flytta igen. Nu gick flyttlasset till Röjan, ett stationssamhälle vid inlandsbanan, cirka tio mil söder om Östersund. Röjan var på 1940-talet ett blomstrande samhälle, som tillkom i samband med att järnvägen byggdes på 1920-talet. Därifrån gick bussar med turister till vintersportorterna Funäsdalen, Klövsjö och Vemdalen.

 

 

Springpojke

Efter skoldagens slut var det min uppgift att passa småsyskonen. Dessutom skulle jag bära in vatten och ved. Vintertid brann det ständigt i köksspisen och då gick det åt mycket ved. Vattnet hämtades från en källa ungefär en halv kilometer hemifrån. Det kristallklara, kalla vattnet porlade sakta fram ur berget och fyllde hinkarna medan jag satt på en sten och väntade. Det var tungt och slitsamt för en tolvåring att gå den långa vägen flera gånger om dagen med en tung hink hängande i vardera armen. De dagar mamma hade stortvätt fick jag släpa hem åtskilliga hinkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Jag gillade att fiska och det fanns gott om  laxöring. Eget foto.

GOTT OM LAXÖRING

Sommartid var det fiske för hela slanten. Fisken var ett välbehövligt tillskott på matbordet och jag kunde lättare slippa ifrån andra sysslor när det gällde att fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. En halvmil utanför byn fanns en bäck med mycket laxöring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina drömmar och tankar.

FÖRSTA JOBBET

På våren 1950 flyttade vi till Lillhärdal, en by i södra Härjedalen. I  juni var jag klar med skolan efter sju läsår. Farsan ”hotade”med att skaffa en plats som bonddräng om jag inte fixade jobb själv. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det kroppsarbete som räknades. Nu gällde det att handla snabbt. Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad  resonerade jag.  Ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Företaget hade en liten kött- och charkbutik i centrum och i utkanten av samhället, en anläggning där man slaktade och förädlade köttet.

TILL LIDINGÖ

IMG_1311
En glad springpojke och en liten ”medhjälpare”. Eget foto.

I januari 1951 fyllde jag 15 år och beslöt att se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken med tillhörande mjölkaffär låg vid Stockholmsvägen 35. Vi var två cyklande springsjasar och en som körde firmabilen. Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras ut på en släpkärra.

lidingo
På  Lidingö jobbade jag som springschas 1951.

MJÖLK OCH GODIS

En lördag kom jag på en strålande idé för att göra tillvaron behagligare. Innan jag åkte ut på min mjölkrunda stoppade jag fickorna fulla med godis från butiken. Godiset delade jag sedan ut till några småpojkar som sprang runt och delade ut mjölken medan jag satt på mjölkkärran och slöade. Ryktet spred sig snabbt bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. I den allmänna villervallan inträffade en del missöden. Mjölkflaskor gick sönder, andra hamnade på fel adress och folk ringde till butiken och klagade. Efter en tid blev jag inkallad till chefen. Han uppmanade mig att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också hur jag kunde ha råd att köpa så mycket godis. Arbetet i butiken bestod i att köra ut varor från morgon till kväll. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi fick äta lunch och middag på ett ölkafé och maten var inte mycket att skryta med. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ständigt på matsedeln. 

 

 

Koltrampen

En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Skeppsbron i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.

IMG_1502
Här vid Skeppsbron låg Sjömansförmedlingen 1952. Foto: Stockholmskällan.

 

SYDAMERIKA 

På 1950 – talet var Sverige en betydande sjöfartsnation och det fanns gott om lediga jobb för matroser, motormän, eldare och jungmän. Närmare 30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På sjömansförmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. ”Ostasiatare” som trafikerade Fjärran Östern och Johnsson-båtarna som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.

IMG_1412
Johnsson-båtarna var populära. Foto: Hamnstyrelsen.

SLAGSMÅL

Min första båt var en gammal norsk koltramp, s/s Marg från Fredrikstad. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Den gamla skorven låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol från England. Kolröken låg tät och hela fartyget var svart och smutsigt. Jag hade mönstrat på som mässegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger, som brukade jävlas med mig ibland när han var berusad. Jag sov i överkojen och kocken i den undre. Han fann stort nöje i att ta spjärn med benen och trycka upp min sängbotten så att jag nästan ramlade ur kojen.

När jag var 16 år mönstrade jag på s/s Marg.

KACKERLACKOR 

Besättningen var mycket blandad, med ett populärt uttryck skulle man kunna kalla den mångkulturell. Den utgjordes av folk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra. Det fanns gott om kackerlackor ombord, särskilt i manskapsmässen. Under måltiderna hände de att insekterna sprang runt på bordet och sökte efter matrester som hamnat vid sidan av tallriken. På natten härjade dom fritt på båten.

 EIFFELTORNET

Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastades props, trästockar som används som gruvstöttor. Både lastrum och däck fylldes med stockar som skulle till Hull i England. Att komma till England var ett riktigt äventyr. På svenska kyrkan såg jag TV för första gången. Det skulle dröja ytterligare 5-6 år innan vi fick TV-sändningar i Sverige. I Hull käkade jag Fish and chips och drack milkshake. Allt var nytt och spännande.
Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike. Medan vi låg i Rouen och tog jag och en jämnårig, norsk mässuppassare tåget till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och intog därefter en god måltid vid Avenue des Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar måste vi väl ha varit smått förmögna? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.

Kirkenes
Kirkenes hamn där vi lossade koks 1952.

KOKS I LASTEN

I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man hade spänt upp hönsnät och hela däcket var fullt av koks. Det låg koks överallt och koksdammet trängde in i alla skrymslen och vrår. Däckslasten gjorde att man fick klättra i flera meter högt koksberg för att ta sig från för till akter. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, ungefär samma trad som den populära Hurtigrutten. Det var midsommartid och otroligt vackert längst kusten. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera rejäla fiskar som kocken sedan tillagade.

VITA HAVET

När kokslasten var lossad fortsatte resan till Arkhangelsk i Sovjetunionen där vi skulle lasta props. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Det här var på Stalins tid och jag kände ett starkt obehag. Under kalla kriget fanns det många militärer i området och stora flottbaser. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle man kontrollera båten. Hela besättningen blev förvisade till maskinrummet och där vi fick sitta i omkring två timmar medan polis och tullare finkammade hytter och andra utrymmen. Arkhangelsk var en grå och trist stad. Och även människorna verkade gråa och uppgivna och såg rädda ut. Jag blev förvånad över att även kvinnor tvingades delta i det slitsamma lastningsarbetet. Soldater beväpnade med k-pistar övervakade arbetet på kajen. De rullade cigarretter av tidningspapper. När kocken erbjöd en av vakterna en ask riktiga cigarretter vågade han inte ta emot den. Han blev röd i ansiktet och tittade bort. Efter tre dagar fick vi landgångspass. Det innebar att vi fick vistas i land två timmar. Jag och ett par lättmatroser gick i land för att sträcka på benen. När vi sneddade över en hyreshustomt kom en kvinna springande och ville se passet.

SPIONER

Vi kände oss som spioner och efter en stund återvände vi till fartyget. När vi dagen därpå lämnade Arkhangelsk följde samma procedur som när vi kom. Vi föstes ned  i maskinrummet och där blev i kvar i två timmar medan tullsnokarna rotade bland våra ägodelar. Vad dom letade efter fick jag aldrig riktigt klart för mig. Efter en odramatisk resa kom vi till England. När timmerlasten var lossad gick vi till London och vidare till Köpenhamn där jag mönstrade av.

S/S Marg levererades till ett norskt rederi i Haugesund 1920. Hon såldes och omdöptes till Selvik 1935. A/S Wilhelms Rederi i Fredrikstad köpte båten 1947 och döpte om den till Marg. Hon grundstötte och sprang läck utanför Holland, drogs flott och blev upphuggen 1955.

Jungman

Efter en tid i land mönstrade jag jungman i s/s Aslög, en koleldad Svea-båt byggd 1916. Båten gick vanligtvis i nord- och östersjöfart men nu skulle det bli en ”långresa”. Biscaya kallas ibland för sjömannens grav på grund av alla skeppsbrott. Där låg vi nu och stampade i den grova sjön medan jättelika vågor sköljde över fartyget. Det knakade och gnisslade i skrovet och vattenmassorna spolade oavbrutet över däcket. När stäven rände in i en av dessa enorma vågor blev det tvärstopp och skakningarna fortplantade sig genom hela skrovet och till akterskansen där manskapet höll till.

SJÖSJUK

Det var klokt att hålla sig under däck ty risken var annars stor att den oförsiktige skulle spolas överbord. Hjälpkärran som producerade elektricitet klarade inte påfrestningarna utan stannade och vi fick plocka fram fotogenlampor ur förrådet. Under de värsta stormdygnen var det svårt att sova. Man fick ta spjärn med armar och ben för att hålla sig kvar i kojen. Ena stunden befann sig akterskeppet långt under vattenytan för att i nästa stund rida på vågtopparna. Då skenade propellern fritt i luften en kort stund och skakningarna nådde sin höjdpunkt. Jag var sjösjuk och rädd och undrade i mitt stilla sinne vad jag egentligen hade på sjön att göra.

34
Den gamle ångaren sjösatt 1916.

SNUS-MAJA

Stormen avtog efterhand, vi ökade till full maskin och efter något dygn syntes den spanska kusten avteckna sig föröver. Vi tog ombord lots när vi kommit inomskärs och snart låg vi förtöjda i Bilbao. Det här var långt innan charterresorna kommit igång och det var spännande att komma till Spanien. Det var billigt och en svensk tia räckte länge. Det här var på general Francos tid och Spanien var en diktaturstat med hårdföra poliser. En dag hade en ung spanjor gömt sig ombord. Den tilltänkte fripassageraren upptäcktes innan båten avgått. Poliser tog med killen ut på kajen och spöade honom. Misshandeln avbröts först när vår kapten ingrep.

IMG_0498
Två glada sjömän på Aslög. Jag till höger på bilden.

Båten gick vanligen i Nord och Östersjöfart och ofta kom vi till Holland och Belgien. I Antwerpen fanns det gott om schapp längs Schipperstraat och Fattiga Augusta och Snus-Maja var två välbesökta barer med svensk anknytning. Det var också spännande för en 16-åring att komma till Frankrike och England och upptäcka nya saker. Det var ett bra gäng ombord och i hamnarna hade vi trevligt.

img_0511-e1521818752423.jpg
Aslög tillhörde Sveabolaget. Foto: faktaomfartyg.se

I Rouen i Frankrike blev det dock för mycket festande och när båten skulle avgå saknades flera ur manskapet. Förste styrman skickade då mig för att hämta ”gubbarna”. Jag tittade in på första ölsjappet och där satt allesammans och pokulerade. Ingen ville gå ombord och det dröjde ytterligare en timme innan tredje styrman kom och vi lyckades övertala dem.

skorsten
Här vaskar vi skorstenen på Aslög. Jag till höger på bilden.

SJÖFÖRKLARING

När vi kom till Antwerpen hölls sjöförklaring och hela besättningen kallades till förhör. Jag var bland de sista som kallades in. Kapten och ett par belgiska myndighetspersoner satt kring ett bord i salongen. De ville veta varför besättningen inte funnits tillgänglig då fartyget skulle avsegla från Rouen. Jag förklarade som det var att jag blivit skickad att hämta mina skeppskamrater och att jag sedan stått till rors hela natten. Det måste väl ändå tyda på att jag varit nykter, förklarade jag och kapten nickade instämmande. De  som varit på fyllan fick sparken och gick iland  i Malmö, som var den första svenska hamn vi kom till.

Bremen 1953
Hamnen i Bremen på 1950-talet.

 

 

 

Staterna

När jag var 17 år 1954 mönstrade jag jungman i Svenska Amerikalinjens m/s Vretaholm. Det var ett vackert fartyg och jag kände en viss stolthet när jag gick ombord i Göteborg. Efter att ha lastat styckegods i Finland och Sverige satte vi kurs mot USA.

28
M/S Vretaholm Svenska Amerikalinjen.

STORSTADSHAMN

Nu började det verkliga äventyret. Fartyget anlöpte bland annat Philadelphia, Boston och New York. Musiken skvalade dygnet runt från otaliga radiostationer och det fanns redan TV-program som sändes i färg. Hemma i ”gamla Svedala” skulle det dröja flera år innan vanliga svartvita TV-sändningar kom igång. Jag festade på hamburgare och drack Coca-Cola, sådant som fortfarande var ganska okänt i Sverige. Från jukeboxen strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern. Han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.

FRIHETSGUDINNAN

Jag och en kompis åkte en förmiddag ut till frihetsstatyn på Liberty Island och knallade de 377 stegen upp till kronan. Turismen var i sin linda och jag minns att vi inte ens behövde stå i kö. Numera får man boka biljetter månader i förväg. Från Frihetsstatyn såg jag ut över hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare. Av bara farten åkte vi även upp till toppen av Empire State Building och imponerades av trafikmyllret på Manhattan.

24
Fin utsikt från kronan.
IMG_1016
På väg till Liberty Island.

GROPIG RESA.

Den sista anhalten var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och mycket övertidsarbete. Det vita fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg.

IMG_1009
På en  gata i New York 1958.

JAG TRÄFFADE ALDRIG MIN FAR.

När jag promenerade längs Avenyn bland välklädda göteborgare kändes min gamla kavaj en aning sliten och jag beslöt att köpa en ny. Jag gick in i första bästa butik för herrkläder och köpte där en kavaj. I butiken nämnde jag för handlaren att min far Gustaf Sjölin bodde i Göteborg och att han och hans fru Märta drev en konfektionsbutik. Handlaren visste vem min far var och erbjöd sig att ringa och berätta att sonen befann sig i stan. Men modet svek mig. Han hade säkert fru och barn och då skulle jag helt oväntat dyka upp.

IMG_E1871
Gustaf Sjölin.

Jag hade aldrig träffat min biologiske far, åtminstone inte vad jag kunde minnas. Och nu var jag 18 år. Jag sa till handlaren att han inte skulle ringa, jag skulle ta kontakt vid ett senare tillfälle. Min far levde tills han blev 95 år men vi träffades aldrig. Och några andra barn än mig hade han inte.

PÅ SLÅTTER

I juni 1954 var jag hemma i Härjedalen. Det var slåttertid och jag arbetade några veckor på en bondgård. Ännu på 50- talet var slåttern ett manuellt arbete utan dagens avancerade maskiner och alla på gården deltog i arbetet med liv och lust.   Efter en rejäl frukost på sill och gröt begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Solen strålade från en klar himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom med kaffekorg och kall svagdricka.

IMG_1444
Det doftar gott av nyslaget hö. Eget foto.

SOLFÖRMÖRKELSE

Sverige drabbades av total solförmörkelse den 30 juni 1954. Det blev mörkt mitt på dagen och fåglarna tystnade. Det här är någon som inträffar väldigt sällan. Solen, månen och jorden ligger i exakt rät linje i rymden. Månen passerar då mellan solen och jorden och döljer hela solens skiva. Det var stor uppståndelse och halva svenska folket stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det kommer att dröja till  år 2126 innan nästa totala solförmörkelse inträffar i Sverige.

 

 

Kava på Fiji

 

Den 15 april 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop. Det lär vara en gammal tradition till sjöss. Vi i besättningen som passerade ekvatorn första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptunus förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389
Med m/s Boogabilla kom jag till Fiji 1955.

SÅNG I LASTRUMMET

Från Nya Zeeland fortsatte vi till Fiji-öarna där vi tog ombord en sockerlast. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Man kunde fortfarande uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom det ett stort antal stuveriarbetare ombord för att lasta socker. Fartyget fortsatte sedan till ön Vanua Levu där lastningen gjordes. Männen sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt placerad på däcket. På kvällarna hördes sång och musik från lastrummet och det gjorde att vi andra hade svårt att sova. Många valdes därför att övernatta i någon hydda i land.

SOCKERSÄCKAR

Männen bar sockersäckarna på huvudet. De som inte arbetade tog sig en tupplur eller fiskade haj. I masthuset, där vi i vanliga fall förvarade tågvirke, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. De åt sina måltider i  plåtburkar och i skal från kokosnötter. Toaletten var minst sagt primitiv. De ställde sig helt enkelt på två plankor längst akterut i båten och gjorde sina behov direkt i havet.

IMG_1013
Med två söderhavsbönor på Fiji 1955.

KAVA I HYDDAN

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En en natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropikkvällen var full med främmande ljud. Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten och drack den illasmakande drycken, som serverades i kluvna skal från kokosnötter. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MOTBOKEN BORTA

Sockerlasten lossades i Vancouver på Canadas västkust och sedan fick vi en trälast till Swansea i Storbritannien. Trälasten togs ombord i Victoria på Vancouver Island.

IMG_1314
M/s Boogabilla lastar trä i Vancouver. Eget foto.

Båten gick sedan till Sverige och i oktober 1955 ankrade vi upp i Norrsundet, utanför Gävle för att lasta massa. Då hade motboken nyss försvunnit och alla kunde handla sprit i systembutiken. Fartyget gick i vanliga fall på Australien och Nya Zeeland men nu blev det ändrat och vi fick göra en resa till USA. Jag blev erbjuden jobb som motorman, avancerade alltså ett pinnhål och fick högre lön. Efter att ha lossat och lastat på USA s östkust återvände vi till Sverige.