Utvalda

Min berättelse.

IMG_1299 Som ung på 1950-talet var jag sjöman och seglade jorden runt i olika fartyg. Jag gick till sjöss redan som 16-åring. Därefter har jag arbetat som journalist i mer än 30 år. 

Nu har jag lämnat arbetslivet sedan flera år tillbaka, men både skrivandet och minnena från sjölivet lever kvar.IMG_0739

Jag har samlat en del minnen i min blogg och här berättar jag om sjölivet på 1950-talet och om mycket annat. Jag tycker att fler äldre borde skriva ned sina minnen. Alla har något att berätta. Det här är min berättelse.

Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag klev jag på tåget i Sveg och gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mor var inlagd på Svegs lasarett, där jag för övrigt föddes tre år tidigare. Min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under mammas frånvaro, vara både barnvakt åt en livlig treåring och sköta butiken.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild från 1973.

En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten rödmålad timmerstuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på.
En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Gårdfarihandlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeriverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar.

 

FÄBODEN

Vi bodde  i ett äldre, timrat hus vackert beläget på en höjd med skogen inpå knutarna och med sjön strax intill. Huset tillhörde en bondgård, som ägdes av en äldre kvinna. På gården fanns djur, bland annat kor av den kulliga, norrländska rasen. På sommaren gick kossorna vid en fäbod och betade och när de skulle föras dit brukade jag få följa med. Ledarkon gick först med en skälla om halsen och efter kom vi andra. Göken ropade och småfåglarna sjöng. Ofta satt jag på bryggan och metade abborre. Det var en lycklig tid. Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

 

Springpojke

En mil från Rätan ligger Röjan och dit flyttade vi 1947. Röjan var då ett blomstrande samhälle med bland annat gästgivaregård, pensionat, charkuterifabrik, två dagligvarubutiker och en kiosk. Turister kom med tåg till Röjan och fortsatte sedan med bussar till vintersportorter i Härjedalen. Vi bodde i ett gammalt hus som var dåligt isolerat och på vintern var det väldigt kallt. När jag kom hem från skolan på eftermiddagarna skulle jag passa småsyskonen, bära in vatten och hugga ved. Vatten hämtades från en källa, några hundra meter från vårt hus. Det kristallklara vattnet porlade sakta fram ur berget och fyllde hinkarna. Vi bodde i Röjan under byns glansperiod. När sedan busstrafiken flyttade och Inlandsbanan förlorade sin betydelse som livsnerv för bygden började tillbakagången och 2016 fanns det endast elva fast boende i Röjan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det fanns gott om  öring i bäckar och åar. Eget foto.

GOTT OM LAXÖRING

Sommartid var det fiske för hela slanten. Fisken var ett välbehövligt tillskott på matbordet och jag kunde lättare slippa ifrån andra sysslor när det gällde att fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. En halvmil utanför byn fanns en bäck med mycket laxöring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina drömmar och tankar.

FÖRSTA JOBBET

På våren 1950 flyttade vi till Lillhärdal, en by i södra Härjedalen. I  juni var jag klar med skolan efter sju läsår. Farsan ”hotade”med att skaffa en plats som bonddräng om jag inte fixade jobb själv. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det kroppsarbete som räknades. Nu gällde det att handla snabbt. Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad  resonerade jag.  Ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel.

STORÖN I SVEG

Företaget hade en kött- och charkuteributik i Sveg och en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum och min uppgift var att på en trehjulig cykel frakta kött- och charkvaror från slakteriet till butiken. Det som inte såldes skulle tillbaka på kvällen och in i kylrummet. Jag körde hem varor till kunder, skickade paket med bussar till butiker i byarna kring Sveg och utförde olika sysslor i butiken. På fritiden gick jag ofta på bio. Det fanns två biografer, Folkets hus och Godtemplarlokalen, som visade film sex kvällar i veckan. Minst fyra gånger i veckan gick jag på bio. Nu behövde jag inte längre fråga om lov. På sommaren var det folkparken på Storön som lockade. Bron över Ljusnan fanns inte 1950. Till Storön kom man via en mindre bro, en pontonbro byggd på oljefat. Bron gungade rejält när dansmusiken tonat bort och alla skulle hem på natten.

TILL LIDINGÖ

IMG_1311
En glad springpojke 1951 och en liten ”medhjälpare”. Eget foto.

Då jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Evenius Livsmedelsbutik låg vid Stockholmsvägen 35 och vid Stockholmsvägen 37 fanns butikens mjölkaffär. Vi var två cyklande springsjasar och en som körde firmabilen. Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras ut på en släpkärra.

lidingo
En gata på Lidingö i början på 1950-talet.

MJÖLK OCH GODIS

En lördag kom jag på en strålande idé för att göra tillvaron behagligare. Innan jag åkte ut på min mjölkrunda stoppade jag fickorna fulla med godis från butiken. Godiset delade jag sedan ut till några småpojkar som sprang runt och delade ut mjölken medan jag satt på mjölkkärran och slöade.

Attachmen1
Butiken på Lidingö där jag var springpojke. Foto: Janos Csontos / Lidingö stadsarkiv.

Ryktet spred sig snabbt bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. I den allmänna villervallan inträffade en del missöden. Mjölkflaskor gick sönder, andra hamnade på fel adress och folk ringde till butiken och klagade. Efter en tid blev jag inkallad till chefen Edvin Evenius, som uppmanade mig att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag kunde ha råd att köpa så mycket godis. Butiken var i drift fram till 1960-talet och fastigheten revs 1966.

 

 

Koltrampen

En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Skeppsbron i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastades och lossades och vid Skeppsbron tog en Finlandsbåt ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.

IMG_1541
Här vid Skeppsbron låg Sjömansförmedlingen på 1950-talet. Foto: Stockholmskällan.

 

SYDAMERIKA 

På 1950 – talet var Sverige en betydande sjöfartsnation och det fanns gott om lediga jobb för matroser, motormän, eldare och jungmän. Närmare 30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På sjömansförmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. ”Ostasiatare” som trafikerade Fjärran Östern och Johnsson-båtarna som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.

IMG_1412
Johnsson-båtarna var populära. Foto: Hamnstyrelsen.

SLAGSMÅL

Min första båt var en gammal norsk koltramp, s/s Marg från Fredrikstad. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Den gamla skorven låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol från England. Kolröken låg tät och hela fartyget var svart och smutsigt. Jag hade mönstrat på som mässegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger, som brukade jävlas med mig ibland när han var berusad. Jag sov i överkojen och kocken i den undre. Han fann stort nöje i att ta spjärn med benen och trycka upp min sängbotten så att jag nästan ramlade ur kojen.

När jag var 16 år mönstrade jag på s/s Marg.

KACKERLACKOR 

Besättningen var mycket blandad, med ett populärt uttryck skulle man kunna kalla den mångkulturell. Den utgjordes av folk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra. Det fanns gott om kackerlackor ombord, särskilt i manskapsmässen. Under måltiderna hände de att insekterna sprang runt på bordet och sökte efter matrester som hamnat vid sidan av tallriken. På natten härjade dom fritt på båten.

 SPÄNNANDE I HULL

Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastades props, trästockar som används som gruvstöttor. Både lastrum och däck fylldes med stockar som skulle till England. Att komma till Hull och London var ett äventyr. På sjömanskyrkan i Hull såg jag TV för första gången. Det skulle dröja ytterligare 5-6 år innan vi fick TV-sändningar i Sverige. Kung George VI hade avlidit ett par månader tidigare och den 26 åriga Elizabeth ( i dag 93 år) var Storbritanniens nya drottning. Winston Churchill var premiärminister och skulle 1953 få Nobelpriset i litteratur. Jag träffade en trevlig tjej, som var jämnårig med mig. Vi gick på bio och efteråt till en pub där vi tog ett glas. Allt var nytt och spännande.

EIFFELTORNET
Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike och medan vi låg där tog jag och en jämnårig norrman tåget till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och intog därefter en god måltid vid Avenue des Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar måste vi väl ha varit smått förmögna? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.

Kirkenes
Kirkenes hamn där vi lossade koks 1952.

KOKS I LASTEN

I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man hade spänt upp hönsnät och hela däcket var fullt av koks. Det låg koks överallt och koksdammet trängde in i alla skrymslen och vrår. Däckslasten gjorde att man fick klättra i flera meter högt koksberg för att ta sig från för till akter. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, ungefär samma trad som den populära Hurtigrutten. Det var midsommartid och otroligt vackert längst kusten. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera rejäla fiskar som kocken sedan tillagade.

VITA HAVET

När kokslasten var lossad fortsatte resan till Arkhangelsk i dåvarande Sovjetunionen där vi skulle lasta props. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Det här var på Stalins tid och jag kände ett starkt obehag. Under kalla kriget fanns det många militärer i området och stora flottbaser. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle man kontrollera båten. Hela besättningen blev förvisade till maskinrummet och där vi fick sitta i omkring två timmar medan polis och tullare finkammade hytter och andra utrymmen. Det var en grå och trist stad. Och även människorna verkade gråa och uppgivna och såg rädda ut.

ÖVERVAKADE

Jag blev förvånad över att även kvinnor tvingades delta i det slitsamma lastningsarbetet. Soldater beväpnade med k-pistar övervakade arbetet på kajen. De rullade cigarretter av tidningspapper. När kocken erbjöd en av vakterna en ask riktiga cigarretter vågade han inte ta emot den. Han blev röd i ansiktet och tittade bort. Efter tre dagar fick vi landgångspass. Det innebar att vi fick vistas i land två timmar. Jag och ett par lättmatroser gick i land för att sträcka på benen. När vi sneddade över en hyreshustomt kom en kvinna springande och ville se passet

IMG_1591
Från Kirkenes i Norge fortsatte resan till Arkangelsk vid Vita havet.

SPIONER

Vi kände oss som spioner och efter en stund återvände vi till fartyget. När vi dagen därpå lämnade Arkhangelsk följde samma procedur som när vi kom. Vi föstes ned  i maskinrummet och där blev i kvar i två timmar medan tullsnokarna rotade bland våra ägodelar. Vad dom letade efter fick jag aldrig riktigt klart för mig. Efter en odramatisk resa kom vi till England. När timmerlasten var lossad gick vi till London och vidare till Köpenhamn där jag mönstrade av.

Jungman

Efter en tid i land mönstrade jag jungman i s/s Aslög, en koleldad Svea-båt byggd 1916. Båten gick vanligtvis i nord- och östersjöfart men nu skulle det bli en ”långresa”. Biscaya kallas ibland för sjömannens grav på grund av alla skeppsbrott. Där låg vi nu och stampade i den grova sjön medan jättelika vågor sköljde över fartyget. Det knakade och gnisslade i skrovet och vattenmassorna spolade oavbrutet över däcket. När stäven rände in i en av dessa enorma vågor blev det tvärstopp och skakningarna fortplantade sig genom hela skrovet och till akterskansen där manskapet höll till.

S/S Aslög tillhörde Sveabolaget. Foto: faktaomfartyg.

SJÖSJUK 

Det var klokt att hålla sig under däck ty risken var annars stor att den oförsiktige skulle spolas överbord. Hjälpkärran som producerade elektricitet klarade inte påfrestningarna utan stannade och vi fick plocka fram fotogenlampor ur förrådet. Under de värsta stormdygnen var det svårt att sova. Man fick ta spjärn med armar och ben för att hålla sig kvar i kojen. Ena stunden befann sig akterskeppet långt under vattenytan för att i nästa stund rida på vågtopparna. Då skenade propellern fritt i luften en kort stund och skakningarna nådde sin höjdpunkt. Jag var sjösjuk och rädd och undrade i mitt stilla sinne vad jag egentligen hade på sjön att göra.

MISSHANDEL

Stormen avtog efterhand, vi ökade till full maskin och efter något dygn syntes den spanska kusten avteckna sig föröver. Vi tog ombord lots när vi kommit inomskärs och snart låg vi förtöjda i Bilbao. Det här var långt innan charterresorna kommit igång och det var spännande att komma till Spanien. Det var billigt och en svensk tia räckte länge. Det här var på general Francos tid och Spanien var en diktaturstat med hårdföra poliser. En dag hade en ung spanjor gömt sig ombord. Den tilltänkte fripassageraren upptäcktes innan båten avgått. Poliser tog med killen ut på kajen och spöade honom. Misshandeln avbröts först när vår kapten ingrep.

IMG_0498
Två glada sjömän på Aslög.

SNUS-MAJA

Båten gick vanligen i Nord och Östersjöfart och ofta kom vi till Holland och Belgien. I Antwerpen fanns det gott om schapp längs Schipperstraat och Fattiga Augusta och Snus-Maja var två välbesökta barer med svensk anknytning. Det var också spännande för en 16-åring att komma till Frankrike och England och upptäcka nya saker. Det var ett bra gäng ombord och i hamnarna hade vi trevligt. Men det kunde även bli för mycket festande, som den gången i Rouen i Frankrike. När båten  skulle avgå saknades flera ur manskapet. Förste styrman skickade då mig för att hämta ”gubbarna”. Jag tittade in på närmaste krog och där satt allesammans och pokulerade. Ingen ville gå ombord och det dröjde ytterligare en timme innan tredje styrman kom och vi lyckades övertala dem.

skorsten
Skorstenen på Aslög vaskas. Jag t.h. på bilden.

SJÖFÖRKLARING

När vi kom till Antwerpen hölls sjöförklaring och hela besättningen kallades till förhör. Jag var bland de sista som kallades in. Kapten och ett par belgiska myndighetspersoner satt kring ett bord i salongen. De ville veta varför besättningen inte funnits tillgänglig då fartyget skulle avsegla från Rouen. Jag förklarade som det var att jag blivit skickad att hämta mina skeppskamrater och att jag sedan stått till rors hela natten. Det måste väl ändå tyda på att jag varit nykter, förklarade jag och kapten nickade instämmande. De  som varit på fyllan fick sparken och gick iland  i Malmö, som var den första svenska hamn vi kom till. Själv mönstrade jag av i Norrköping några månader senare.

EN TRAGISK HÄNDELSE

En eftermiddag då vi var på väg från Stockholm med s/s Aslög och befann oss i närheten av Almagrundet, strax utanför Stockholms skärgård, hoppade plötsligt vår andre styrman överbord. Maskinen stoppades och en livbåt sattes i sjön. Tredje styrman och ett par matroser hoppade i livbåten och även jag blev beordrad att följa med.

Almagrundet
I närheten av Almagrundet försvann styrmannen. Foto: Sv. wikimedia.org

Det blåste en lätt bris men havet var lugnt. Vi började ro åt det håll där styrmannen senast hade setts flyta. Snart upptäckte någon att dyvika – en propp som användes för att tillsluta ett avtappningshål i botten på båten – saknades och att vatten strömmande in. Det fanns inget kärl att länsa med och vattnet steg snabbt. Då tog jag tredje styrmans uniformsmössa och använde den för att ösa vatten. Styrman såg något förvånad ut men hade inga invändningar. När man hade tätat hålet rodde vi runt drygt en timme och sökte, dock utan resultat.

341-e1520084105533
Den gamla ångaren Aslög har ankrat.

Då sänktes flaggan på halv stång och resan fortsatte. Orsaken till den tragiska händelsen var att andre styrman hade druckit sprit tidigare under dagen och när han skulle gå på sitt arbetspass – fyra-åtta- vakten – var han inte helt nykter. När han nekades att tjänstgöra på bryggan tog han det drastiska beslutet att hoppa i sjön.

 

 

 

Staterna

När jag var 17 år 1954 mönstrade jag jungman i Svenska Amerika Linjens m/s Vretaholm. Det var ett vackert fartyg, byggt vid Götaverken 1943. Jag kände en viss stolthet när jag gick ombord i Göteborg. Att få komma till USA var något jag hade drömt om.

28
M/S Vretaholm, Svenska Amerika Mexiko Linien.

STORSTADSHAMN

I USA anlöpte båten bland annat hamnar i Philadelphia, Boston och New York. Musiken skvalade dygnet runt från otaliga radiostationer och det fanns redan TV-program som sändes i färg. Jag festade på hamburgare och drack Coca-Cola, sådant som fortfarande var ganska okänt i Sverige. Från jukeboxen strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern. Han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.

IMG_1009
På en gata i New York på 1950-talet.

Den sista platsen vi besökte var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och en hel del övertidsarbete. Fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg. Under de följande åren till sjöss blev det flera besök i USA både på öst-och västkusten men det första besöket är det man minns bäst.

FRIHETSGUDINNAN

24
Fin utsikt från kronan.

En förmiddag åkte jag och en kompis till frihetsstatyn på Liberty Island.  Vi knallade de 354 trappstegen längs en smal trappa upp till frihetsgudinnans krona och därifrån blickade vi ut över hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare. Turismen var i sin linda och jag minns att vi inte ens behövde stå i kö. Numera får man boka biljetter långt i förväg. Av bara farten åkte vi även upp till toppen av Empire State Building och från utsiktsplatsen på 86:e våningen imponerades vi av den fina utsikten och av trafikmyllret på Manhattan.

MIN OKÄNDE FAR

När jag promenerade längs Avenyn bland välklädda göteborgare kändes min gamla kavaj en aning sliten och jag beslöt att köpa en ny. Jag gick in i första bästa butik för herrkläder och köpte där en kavaj. I butiken nämnde jag för handlaren att min far Gustaf Sjölin bodde i Göteborg och att han och hans fru Märta drev en konfektionsbutik.

IMG_E1871
Gustaf Sjölin

Jag hade aldrig träffat min biologiske far och nu var jag 18 år. Handlaren kände till min far och erbjöd sig att ringa och berätta att sonen befann sig i stan. Men modet svek mig och jag bad handlaren att inte ringa, jag skulle själv ta kontakt vid ett senare tillfälle. Min far blev 95 år men vi träffades aldrig. Och några andra barn än mig hade han inte.

PÅ SLÅTTER

I juni 1954 var jag hemma i Härjedalen. Det var slåttertid och jag arbetade några veckor på en bondgård. Ännu på 50- talet var slåttern ett manuellt arbete utan dagens avancerade maskiner och alla på gården deltog i arbetet med liv och lust.   Efter en rejäl frukost på sill och gröt begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Solen strålade från en klar himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom med kaffekorg och kall svagdricka.

IMG_1444
Det doftar gott av nyslaget hö. Eget foto.

SOLFÖRMÖRKELSE

Sverige drabbades av total solförmörkelse den 30 juni 1954. Det blev mörkt mitt på dagen och fåglarna tystnade. Det här är någon som inträffar väldigt sällan. Solen, månen och jorden ligger i exakt rät linje i rymden. Månen passerar då mellan solen och jorden och döljer hela solens skiva. Det var stor uppståndelse och halva svenska folket stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det kommer att dröja till  år 2126 innan nästa totala solförmörkelse inträffar i Sverige.

 

 

Öar i Söderhavet

LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389
Med m/s Boogabilla kom jag till Fiji 1955.

FIJI-ÖARNA

Från Nya Zeeland fortsatte vi till Fiji-öarna där vi tog ombord en sockerlast. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Man kunde fortfarande uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom det ett stort antal stuveriarbetare ombord för att lasta socker. Fartyget fortsatte sedan till ön Vanua Levu där lastningen gjordes. Männen sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt placerad på däcket. På kvällarna hördes sång och musik från lastrummet och det gjorde att vi andra hade svårt att sova. Många valdes därför att övernatta i någon hydda i land.

SOCKERSÄCKAR

Männen bar sockersäckarna på huvudet. De som inte arbetade tog sig en tupplur eller fiskade haj. I masthuset, där vi i vanliga fall förvarade tågvirke, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. De åt sina måltider i  plåtburkar och i skal från kokosnötter. Toaletten var minst sagt primitiv. De ställde sig helt enkelt på två plankor längst akterut i båten och gjorde sina behov direkt i havet.

IMG_1013
Med två söderhavsbönor på Fiji 1955.

KAVA-CEREMONI

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropikkvällen var full med främmande ljud. Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten och drack den illasmakande drycken, som serverades i kluvna skal från kokosnötter. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MYTERISTERNAS Ö

Under resa mellan USA och Nya Zeeland blev det ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat medan fartyget väntade en bit utanför ön. Öborna överlämnade post som skulle med till Nya Zeeland, samt några lådor med frukt och grönsaker från egna odlingar. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar. Det finns varken hamn eller flygplats. Invånarna försörjer sig på försäljning av sina eftertraktade frimärken.

IMG_1556
Ett eftertraktat frimärke.

KIDNAPPADE KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty i april 1789. Efter myteriet seglade männen till Tahiti, där de kidnappade kvinnor, som sedan blev deras fruar. År 1790 slog de sig ner på den obebodda ön. På 1950-talet fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det 46 personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat med med Trevor Howard och Marlon Brando 1962 och med Anthony Hopkins och Mel Gipson 1984.

 

 

 

Casablanca

ÖVERFALLEN AV RÅNARE

Vintern närmade sig och det gällde att snabbt mönstra på en båt och försvinna söderut mot varmare trakter. I slutet av november tog jag hyra på Svenska Orientlinjens m/s Thuleland. Hon var var byggd i Tyskland och sjösatt 1955, året innan jag kom ombord. Det innebar en helt annan standard på besättningens utrymmen än vad jag var van vid från de gamla båtarna.

thuleland_1955_1
M/S Thuleland  trafikerade ett oroligt hörn av världen. Vykort, Peter Asklanders samling.

Fartyget trafikerade ett oroligt hörn av världen. Engelsmän och fransmän bombade egyptiska städer för att förhindra en nationalisering av Suezkanalen och i Algeriet pågick ett utdraget befrielsekrig. Tunisien och Marocko hade nyss blivit självständiga stater. Det fanns ett pyrande hat och utlänningar fick var på sin vakt. Därför borde jag inte ha gått ut ensam i Casablanca.
En kväll när jag promenerade på en gata mötte jag en ung man som bad om en cigarrett. Vi växlade några ord på engelska, jag berättade att jag var svensk sjöman och jag gav honom några Chesterfield. När jag kom en bit längre ned på gatan blev jag överfallen av ett gäng ungdomar och indragen i en port. Ungdomarna skulle till att muddra mig när mannen, som nyss fått cigarretterna, kom springande. Det blev en kort ordväxling på arabiska och ungdomarna lät mig gå. Det lönar sig att dela med sig ibland.

KALKONER TILL MALTA

Från Casablanca fortsatte resan till Malta. Det var juletid och lasten bestod av kalkoner. Julaftonen firade vi till sjöss och på juldagens morgon anlöpte vi Valletta. Nyårsaftonen firades på barerna i Pireus och på nyårsdagen fortsatte vår resa till Kreta där vi lastade apelsiner.  Det här var innan turisterna hade upptäckt Kreta och folk var fortfarande ovanan att se utlänningar. Jag minns att vi blev uttittade när vi gick i land på ön. Från Medelhavet satte vi kurs hemåt och anlände till Malmö den 18 februari. När jag lämnade båten hade jag inget bagage att släpa på. Resväskan hade stulits och på Stockholms central några månader tidigare kläderna på kroppen var allt jag ägde. Kvällen tillbringade jag på en trevlig restaurang och vid midnatt klev jag på tåget mot Karlskrona. Det var nämligen dags att göra värnplikten som flottist på bataljon Sparre. Thuleland sprang läck och sjönk i oktober 1982 men då hade jag för länge sedan lämnat sjön.

 

Skeppsholmen

 

På bataljon Sparre bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Det var exercis från morgon till kväll. De första tio dygnen, innan vi lärt oss det mest elementära, var vi instängda på regementet. När vi lärt oss hälsa fick vi gå ut på stan. Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint.  Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras.

1
Gustaf af Klint 1957. Eget foto.

Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik.  Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon.

skepp
På besök i Vasa, Finland. Eget foto.

SKEPPSHOLMEN

När hösten kom lades båten i ”malpåse” och jag fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en gammal torpedbåt som skulle skrotas. Där arbetade besättningen från Gustaf af Klint hela vintern. Vi gick mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen och det blev inte mycket tid över till arbete. Men vi hade ju sysselsättning även om den inte kändes meningsfull. Gustaf af Klint såldes senare och förvandlades till flytande servering och turisthärbärge.

ARRESTEN

På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. I en trång cell fick jag tillbringa femton dygn för att jag en natt i lätt berusat tillstånd hade varit i kabyssen och stekt sex ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram. En av vakterna var illa omtyckt. Han strävade efter att göra vistelsen i arresten så obehaglig som möjligt. Fick han en chans att jävlas så gjorde han det.

IMG_1506
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV

PIN UP

På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det var en av mina lyckligaste dagar på länge när jag fick gå till biblioteket. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Det visade sig vara ett bra val. Någon hade nämligen rivit sönder en tidning med vackra damer, Pin Upp, och lagt in de lösa sidorna i boken. Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.

IMG_0069
Minnen från tiden som flottist.

Australien-USA

När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och sedan till Kamaichi i Japan. Det var nytt och spännande att komma till Japan.

5
M/s Barranduna gick vi mellan USA:s västkust och Australien i 14 månader.

Barranduna tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop.

IMG_1041
Jag (t.v.) och lättmatros Svensson har gått i land i Kamaichi, Japan.

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. Fartyget lastades och lossades i olika hamnar längs den nordamerikanska västkusten från Kalifornien till Oregon och slutligen till Vancouver i Kanada. Resan mellan de båda kontinenterna tog ungefär 17-18 dygn. Fartyget brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA.

 

KING CROSS I SYDNEY

I USA och Australien var sjömanskyrkorna mycket aktiva när det gällde att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. Ofta ordnades resor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkorna i Melbourne och San Francisco ordnade trevliga utflykter.

I Australien hyrde jag ibland en häst.

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och tog med dem till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

REGALSKEPPET VASA

I maj 1961 togs regalskeppet Vasa in i torrdocka. Anders Franzén hade lokaliserat vraket några år tidigare och nu var bärgningen klar. Vid Alkärret nedanför Skansen skulle Wasavarvet uppföras och fartyget visas för allmänheten. Wasavarvet var en provisorisk museibyggnad fram till 1990 då Vasamuseet invigdes.

IMG_1497
Regalskeppet Wasa bärgas 1961. Foto: Stockholmskällan.

Sommaren 1961 fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB, som höll på att uppföra Wasavarvet. Arbetet var intressant och spännande även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag minns att jag i första hand fick ägna dagarna åt att släpa runt virke och dra rostig spik ur gamla bräder. Allt medan arkeologerna noggrant letade igenom det gamla skeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet. När byggnaden var under tak bjöds vi på taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén var naturligtvis huvudperson. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet i det nybyggda museet, Wasavarvet. Det invigdes av prins Bertil och blev genast en publiksuccé. Det nuvarande Vasamuseet invigdes i juni 1990.

 Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig.

MED GIPSLAST TILL NY

Här rullar det ganska skapligt. Eget foto.

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjötrafik men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York. Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Vågor som stundtals var över tio meter höga dånade in över oss med enorm kraft. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

IMG_1533
Sveabåten m/s Fenris. Foto: Lennart Ramsvik.

OMSKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till vid pier 5 i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige

Ett märkligt möte

Björn 1938.

Världen är bra liten! Det insåg den gången i Melbourne, Australien då jag stötte ihop med en ”gammal bekant”.  Min mamma arbetade på ett kafé i i Härjedalen när jag var liten. Det pågick stora skogsavverkningar runt byn och karlar från olika delar av Sverige jobbade med skogsarbete. På fritiden samlades många på kaféet. Jag var två år 1938 och sprang runt och busade med gästerna.

IMG_1693
Björn 1958.

Tjugo år senare var jag sjöman och låg med en båt i Melbourne.  En eftermiddag när jag var ledig från jobbet slank jag in på en pub för att ta ett glas. Jag kom i samspråk med en karl och efter  en stunds pokulerande kom vi underfund med att vi båda var svenskar. När han fick höra att jag var härjedaling berättade han, att han 1938 hade arbetat som skogsarbetare i Härjedalen.

Melbourne
Här i Melbourne träffade jag skogshuggaren 1958.

”I byn Glöte där vi arbetade och bodde fanns det ett kafé där vi brukade träffas. Jag minns att servitrisen hette Margit och att hon hade en liten pojke som hette Björn”, berättade mannen. Gissa om han blev förvånad när jag berättade att den pojken var jag. Och minst lika förvånad blev jag själv över detta märkliga möte. Mannen bad att få min mors adress för att skriva ett brev. Han skrev också ett brev men fick aldrig något svar. 

Sjöfartsboken

 

IMG_1456När jag gick i land i hamnarna hade jag alltid sjöfartsboken med mig. Den stack upp ur bakfickan på mina jeans.  Sjöfartsboken är en form av ”pass”, som talar om vilka fartyg man varit mönstrad i, hur länge man varit ombord och vilka hamnar fartyget ifråga anlöpt. Där finns även uppgifter om fartygets storlek och motorstyrkan i antalet hästkrafter. Jag fick min sjöfartsbok när jag var 16 år 1952boken2IMG_1454

 

 

Henrys raggarfik

Efter några härliga sommarveckor i Härjedalen var det dags att se sig om efter ett arbete.  Jag hyrde ett möblerat rum och fick anställning som chaufför hos Mjölkcentralen (nu Arla)  i Stockholm. Arbetet bestod i att köra ut mjölk till butiker och skolor.  Redan klockan fem på morgonen började jag arbeta och för att snabbt och smidigt komma till jobbet köpte jag en begagnad bil, en Chevrolet 1953.

1953-Chevrolet-Bel-Air-4d-Sedan-blue
Chevrolet Bel air 1953.

SKÅPBIL MED MAT

Efter tio månader vid Mjölkcentralen började jag även jobba som chaufför hos Norrmalms livsmedel. När jag ställt undan mjölkbilen för dagen åkte jag till Karlbergsvägen där Norrmalms Livsmedel låg och började jobb nummer två. De blå skåpbilarna med namnet Norrmalms målat med gula bokstäver på sidorna var en vanlig syn på Stockholms gator vid den här tiden. Norrmalms hade 32 butiker spridda över hela stan och det var till dessa vi körde ut varor. ICA köpte samtliga butiker 1970.

TRAFIKKORTET

När jag körde runt i Stockholm med skåpbilen fullastad med matvaror längtade jag efter att ratta tyngre fordon. Men för att få köra lastbil och buss i yrkesmässig trafik krävdes trafikkort. Busstrafiken Stockholm – Södertörn anställde folk som garagearbetare och under tiden fick man ta busskort på företagets bekostnad. Där började jag jobba 1961.

1949Pontiac
Pontiac 1949

Garagearbetarna jobbade skift. Dagskiftet sysslade i första hand med invändig rengöring av bussarna. Kvällsskiftet tvättade och parkerade bussar som rullade in under kvällen och natten. Vanligen var det 20 – 25 bussar som skulle tas om hand. Efter ett halvår körde jag upp för trafikkort och kunde nu även köra buss i yrkesmässig trafik.

 

IMG_1004
Danskväll på Henrys 1962. Eget foto.

ALLIGATOR I AKVARIUM

På 1950 och 1960-talen samlades raggarna  på Henrys, en restaurang i Skarpnäck i södra Stockholm, som ägdes av Henry Lindelöf.  En populär dörrvakt var Ramon Sylvan, som senare blev stuntman och skådespelare och bland annat spelade Starke Adolf  i en Pippi Långstrump-film. Innanför entrén fanns en alligator i ett akvarium. Henry hade två hundar, Dolly och Ascot, som ingav respekt. På Henrys var det dans till levande musik ett par kvällar i veckan.

JUKEBOXEN PÅ HÖGVARV

Lokala dansband avlöste varandra och kända profiler som Leif ”Burken” Björklund, Little Gerhard och Jerry Williams lockade många ungdomar till Henrys. När inga artister spelade gick jukeboxen på högvarv. Brorsan stod i baren och serverade köttbullar och potatismos för 2:95.

3
Jerry Williams på Henrys 1962. Eget foto.

Jag sålde min Chevrolet och köpte en Ford Customline årsmodell 1954. Jag minns att jag betalade 2600 kronor, vilket motsvarar drygt 30.000 kronor i dagens penningvärde. Jag ägde också en Pontiac 1949 i början på 1960-talet. Amerikanarna drog mycket soppa och även om man kunde tanka 12,5 liter för en tia var det ebb i kassan när månaden var slut.

1
Vill du se våran söta hamster, undrade tjejerna på Kungsgatan 1962. Eget foto.

När kvällen kom tog man bilen och drog en runda på stan.  På Kungsgatan stod det ofta tjejer som ville åka med ut till ”Morsan” i Näsby Park eller till Henrys. Edith Jansson, eller ”Morsan” som hon kallades, drev ett populärt raggarfik. Kar de Mumma skrev en revy för Folkan om raggarmorsan. Hjördis Pettersson spelade Morsan. Vi var några ungdomar som fick fribiljetter till revyn och blev fotograferade tillsammans med skådespelarna.  Folkan var en teater vid Östermalmstorg, som lades ner 2001.

UNG JAKT

Edith Jansson skrev en bok, Ung Jakt, som gavs ut 1963 och där berättar hon bland annat hur hon tvingades stänga sitt fik efter påtryckningar från grannar och myndigheter.

img_1368
Little Gerhard på Henrys. Eget foto.

Henrys fik var från början en kiosk som Henry Lindelöf tog över i början på 1950-talet. Några år senare byggde han restaurangen, som han drev till 1969 då den såldes. Det blev sedan ett vanligt matställe under ett annat namn.

 

IMG_1470
Wake up little Susie och What you´ve dont to me var två av Little Gerhards stora hit. Eget foto.

Skolbänken

KAFFE OCH GRAVSTENAR

Min sista båt var Svenska Lloyds m/s Gandia. När apelsinlasten från Valencia var lossad tog jag min sjösäck och gick iland. Det kändes en smula vemodigt att lämna sjömanslivet och alla fina kompisar.  En gång hade jag legat med en båt i Västerås och lossat styckegods.  Stan var lagom stor och verkade trevlig så jag beslöt att bosätta mig där. Så småningom blev det dags att se sig om efter ett arbete. Genom arbetsförmedlingen fick jag en del ströjobb. Jag lossade kaffe i hamnen, bar möbler och mattor på auktioner och hoppade in som lagerarbetare när det fattades folk. Under en period åkte jag runt på kyrkogårdar och reste gravstenar. Arbetsgivaren sålde nämligen sådana och i köpet ingick leverans till kyrkogården samt montering.

M/s Gandia, Svenska Lloyd, var min sista båt. Foto: Jan Christer Lund / Sjöhistoriska museet.

TÄRNA FOLKHÖGSKOLA

Med bara sjuårig folkskola var det inte lätt att få ett kvalificerat arbete och för att öka möjligheterna började jag studera. En fyra månader lång preparandkurs i Norrköping blev startskottet. Jag läste bland annat matematik, fysik, engelska, svenska och historia. Det var femton år sedan jag satt på skolbänken. Den gången var jag nöjd med att få sluta. Nu kände jag mig motiverad och gick in för att lära. En del nätter grät jag över den svåra matematiken men gladdes när jag förstod. Kursen gav mersmak och jag beslöt att fortsätta läsa. Det blev Tärna folkhögskola där man hade en treårig utbildning. Jag sökte till andra årskursen och blev antagen. Skolan gav ut en egen tidning och jag blev en av medarbetarna. Jag intervjuade bland annat forskningsresanden Rolf Blomberg och författaren Åke Wassing och kände stolthet när artiklarna fanns i tidningen.

FRAMTIDSPLANER

På tåget till Västerås hade jag en dag sällskap med min lärare i svenska Ulla Dahlin. Hon frågade vad jag skulle göra efter skoltiden och då jag svarade att jag inte hade den blekaste aning undrade hon om jag inte hade tänkt på att bli journalist. Journalister var bildat folk och själv saknade jag en riktig utbildning. Dessutom var mitt självförtroende knäckt sedan barnaåren. Allt för ofta hade man fått höra att man var lat och inte dög något till. Nej, journalist hade jag ingen tanke på att bli även om jag tyckte om att skriva. Men om Ulla Dahlin trodde på mig, då kanske…. Hon lovade att lägga ett gott ord hos redaktionschef Ingemar Garpe på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.

IMG_0464JOBB SOM JOURNALIST

Några veckor senare fick jag träffa Ingemar Garpe och då föreslog han att jag skulle skriva notiser och berätta om Tärna. Han bad mig återkomma efter terminsavslutningen i juni och då skulle jag få besked om eventuellt arbete. De närmaste månaderna skrev jag ett antal mindre artiklar och notiser i tidningen och fick även ett par bilder publicerade. När skolan var slut gick jag upp på tidningen igen. ”Du kan infinna dig på redaktionen på måndag. En av medarbetarna i Hallstahammar ska göras militärtjänst så du kan få vikariera som lokalredaktör”, sade Garpe. Efter några månader fick jag fast anställning på tidningen.

 

 

Nyhetsjakt

Det var stor skillnad att vara motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning.  En spännande utmaning, inte minst då jag saknade såväl utbildning som erfarenhet. Det gällde att lära sig jobbet från grunden.
”Det är ingen konst att skriva, det svåra är att veta vad man ska skriva om”, hade Ingemar Garpe sagt när jag sökte jobbet. Snart nog upptäckte jag hur rätt han hade haft.

NÄRINGSLIVET

För att bättre kunna bevaka de lokala företagen anmälde jag mig till en kurs i företagsekonomi, som arrangerades av institutionen för fortbildning av journalister – FOJO – i Kalmar. Där fick jag bland annat läsa årsredovisningar och lära mig förstå nyckeltal och bokslutsdispositioner. Nu kunde jag lättare upptäcka om ett bolag försöker försköna sitt resultat. Kursen i företagsekonomi bidrog till att väcka mitt intresse för värdepapper och jag anmälde mig till en kurs i aktiekunskap. De närmast åren försökte jag lära mig så mycket som möjligt om svenskt näringsliv.

EKONOMIREPORTER

Vid nyåret 1989 kom jag till Pengar & Jobb vid centralredaktionen i Västerås.  Som ekonomireporter fick jag ägna mig åt sådant som intresserade mig både i arbetet och privat. Jag skrev om det mesta som rörde näringsliv och privatekonomi.  När redaktionschefen föreslog att vi skulle ha en börskrönika i tidningen lovade jag att skriva en sådan – en gång i veckan. Mina krönikor uppskattades och jag fortsatte att skriva en varje vecka tills jag lämnade tidningen två år senare.

DAGLIGVARUHANDEL

Efter 23 år på Vestmanlands Läns Tidning var det så dags att byta jobb. I januari 1991 ringde chefredaktör Åke Bergholm på ICA-förlaget, numera Hakon Media, och erbjöd mig jobb som reporter på icanyheter. Det är en facktidning för dagligvaruhandeln som då gavs ut i Västerås. Arbetet var intressant och omväxlande. Jag gjorde reportageresor runt om i landet och träffade många trevliga människor. Vi var ett sammansvetsat arbetslag som trivdes bra tillsammans.

MIN BERÄTTELSE

Efter nio år på tidningen gick jag i pension. Den närmsta tiden efter pensioneringen ägnade jag åt att nedteckna minnen från tiden till sjöss och om mycket annat. Det resulterade i en bok – Med sjösäck och penna –  som jag lät trycka och dela ut till släkt och vänner. Den kan beställas hos internetbokhandlare, bl. a. Adlibris och Bokia.com. 

FullSizeRender
En glad pensionär avnjuter ein guten Bier på KaDeWe i Berlin.

 

 

 

Gymmet

Även äldre behöver röra på sig ibland. För mycket stillasittande är aldrig bra. Det tog jag fasta på i november 2017 och började hos Friskis & Svettis i Norrköping. Sedan dess har jag tränat tre gånger i veckan.

I februari 2017 drabbades jag av två hjärtattacker. Det resulterade i en ballongsprängning och att jag fick en defibrillator (hjärtstartare) inopererad. Efteråt var jag med i en gymnastikgrupp på sjukhuset, avsedd för äldre som drabbats av hjärtsjukdomar. Vi träffades tio gånger och efter sista passet fick vi ett enskilt samtal med en sjukgymnast. Efteråt insåg jag att det kanske inte räckte med promenader och cykelturer, som jag brukar ägna mig åt.IMG_1465

Även om man har skaplig fysik är det bra med regelbunden träning, insåg jag och skaffade träningskort hos Friskis & Svettis. På gymmet börjar jag med 10-15 minuter på motionscykel och därefter ungefär lika länge i roddmaskinen. Sedan blir det styrketräning och en dust med kabelmaskinen. Under 2018  tränade jag totalt cirka 100 timmar på gymmet. Hela kroppen mår bra av rörelser och risken för hjärt- och kärlsjukdomar  lär minska. Promenader och cykelturer är bra komplement till  gymmet. Jag är medlem i Norrköping / Söderköping GK och går gärna en golfrunda då och då. Man blir aldrig för gammal för motion. Jag är 83 år och tänker fortsätta träna så länge jag orkar.

Helena Wijk

SLÄKTFORSKNING.

Är du intresserad av släktforskning? Då ska du besöka min dotter Helena Wijks blogg. Hon är magister i religionsvetenskap och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen  folktro.