Utvalda

Min berättelse.

När jag var 16 år 1952 gick jag till sjöss och under några år seglade jag jorden runt i olika fartyg.  Därefter har jag arbetat som journalist i  30 år. Nu har jag lämnat arbetslivet sedan flera år tillbaka, men både skrivandet och minnena från tiden till sjöss lever kvar. Här berättar jag om sjölivet förr i tiden men även en del minnen från landbacken på det glada 60-talet. Alla har vi något att berätta, det här är min berättelse.

 

Ett litet kafé

Bagaren och jag 1938.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med bröd.

Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd, som skogsarbetare från olika delar av Sverige nu höll på att såga upp. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogshuggarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

IMG_1440
Svegs järnvägsstation där jag klev på tåget. Egen bild.

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag begav jag mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mamma var tillfälligt bortrest och min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta sin butik.

B0BEB104-6C93-418C-8E97-3CC6F3BCD6CE_1_201_a
Gillar att åka tåg.

En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete och vi flyttade då till ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade vatten och avlopp samt elektricitet. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Det var världskrig och ont om mat. Min syster Åsa var ett och ett halvt år.

 GÅRDFARIHANDLAREN

Mamma var hushållerska hos en gårdfarihandlare, som cyklade runt i byarna med en väska och knackade dörr. Det var en elak person och när han kom hem från sina resor och mamma avvisade hans närmanden, blev det ofta bråk. Ibland slog han henne medan jag gråtande såg på.

En dag när handlaren var bortrest fick vi besök av en främmande karl. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeri. Året därpå gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar. Snart var det dags att flytta igen, nu till det närbelägna stationssamhället Röjan.

VÅLDSAM STYVFAR

Det skulle visa sig att vår styvfar hade ett häftigt humör. När han drack sprit kunde han ilskna till och få våldsamma vredesutbrott. De första åren höll han sig nykter men sedan söp han sig full allt oftare. När han kom hem berusad och mamma tillrättavisade honom kunde han bli rasande. Min syster Åsa och jag fick mycket stryk, sällan ett vänligt ord. En julafton när han var på fyllan tvingade han oss i säng vid femtiden på eftermiddagen. Den julkvällen grät jag mig till sömns.

KRIGET ÄR SLUT

Jag var nio år när andra världskriget slutade. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag runt om i Sverige. Jag stod vid en bensinmack och betraktade militärbilarna som rullade fram i en jämn ström. En av bilarna stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

Världen lockar

Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Mängder med turister kom med tåg på Inlandsbanan och fortsatte med bussar till vintersportorter i Härjedalen. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik och två matbutiker. Dessutom ett bussföretag och en cementfabrik. I samband med nedläggningen av trafiken på Inlandsbanan avfolkades Röjan och 2016 fanns det elva fast boende i byn.

C938DA00-32BF-45A7-9299-40DF30B89A14_1_201_a
Öring. Foto: Wikipedia.

       PÅ INLANDSBANAN

Vi bodde i ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. Vedspisen i köket var enda värmekällan. När skolan var slut för dagen skulle jag  bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus.  

e62587e8a3eee3c802bc6ec77ef2766327b14b2f0b4f7ca7c521d2afb60d4557
Sommartid var det fiske som lockade. Eget foto

Sommartid var det fiske för hela slanten. Det fanns många vattendrag i närheten av byn där jag brukade fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. Ibland var fisken riktigt på hugget och då kunde jag dra upp flera fina öringar. Fisk var ett välbehövligt tillskott på matbordet och det var lättare att slippa ifrån andra sysslor när jag fiskade.

INGEN BONDDRÄNG

Några kilometer hemifrån fanns det ett vattendrag med gott om öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar. Ibland var jag hemifrån större delen av dagen och mot kvällen återvände en nöjd och stolt 12-åring med sin fångst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det fanns gott om öring i bäckar och åar. Eget foto.

I april 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med den sjuåriga folkskolan och det var dags att börja fundera på framtiden. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Han  skulle ordna jobb som bonddräng om jag inte själv skaffade ett arbete. Nu gällde det att handla snabbt för dräng tänkte jag inte bli. Jag ville ut i världen på egen hand.

14-ÅRING SÖKER ARBETE

Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Lönen var 120 kronor i månaden och fria måltider. Min första ”egna” bostad var ett möblerat rum som jag delade med en bagare. Vi betalade 40 kronor var i månadshyra.

KORV OCH LÅRKLUMPAR

Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet. Den mesta tiden gick åt till att köra hem varor till kunder och att skicka paket med kött och chark till butiker  i byarna runt Sveg.

                        ________________________________________________                                

DOFT AV NYSLAGET HÖ

En junivecka i mitten på 1950-talet hjälpte jag till med slåttern på en bondgård i Härjedalen. Det var en trevlig och minnesrik upplevelse, som säkert många äldre har varit med om. Då var slåttern fortfarande ett manuellt arbete. 

52FE3C60-6C5B-4A3D-94D9-F41721FF93B1_1_105_c
Det doftade gott av nyslaget hö. Foto: Björn Wijk.

Efter en rejäl frukost begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Alla på gården deltog i arbetet med liv och lust. Solen strålade från en klarblå himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom ut till oss med en välfylld kaffekorg och en flaska med kall svagdricka.

AE34F8E8-FC7F-4146-9981-7EB9B6F6E9BC_4_5005_c
Svagdricka

FÅGLARNA TYSTNADE

Det blev total solförmörkelse medan vi höll på med slåttern. Den 30 juni 1954 mörknade det mitt på dagen och fåglarna tystnade. Stor uppståndelse naturligtvis, folk stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det gällde att passa på, nästa totala solförmörkelse inträffar inte förrän år 2126.

__________________________________________________

UPPTÄCK DINA RÖTTER

Helena Bure Wijk

Är du intresserad av släktforskning? Då ska du besöka min dotter Helena Bure Wijks blogg. Hon är magister i religionsvetenskap och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro. Helena har släktforskat i flera år och har mycket att berätta på sin blogg: https://helenawijk.com

Ung på 50-talet

När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken låg vid Stockholmsvägen 35. Sedan 1996 finns Lidingö Arena Hotell på den adressen.

Butiken på Lidingö. Foto: Lidingö stadsarkiv.

BILLIGT MATSTÄLLE

Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna  fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi spårvagnen från Lidingö till Humlegårdsgatan och i Stockholm kunde vi alltid hitta något billigt matställe. Spårvagnsbiljetten kostade 30 öre.

GODISSUGNA MEDHJÄLPARE

Springpojkarna började arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunder i närområdet. Mjölkflaskorna, det fanns bara mjölk i flaskor 1951, placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras på en dragkärra.

Jag och en godissugen medhjälpare.

En lördag tog jag med mig godis och gav till några småkillar, som hjälpt till att dela ut mjölk. Ryktet spred sig bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. Det blev lite oreda och en del kunder fick för mycket mjölk medan andra blev utan. Då ringde man till butiken och klagade och jag blev inkallad till chefen och uppmanad att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag hade råd att köpa så mycket godis.

EN ETTA MED KOKVRÅ

Vi var två som delade lägenhet, en etta med kokvrå. Jag bodde tillsammans med ”söderkisen” Lasse. Han hade tidigare jobbat som hoppilandkalle på färjan som går mellan Slussen och Djurgården. Lasse och jag var jämngamla och kom bra överens. Ibland följde jag med honom hem till hans mamma som bodde på Söder i en lägenhet med gasspis, kallvatten och toa på gården. På 1950-talet var Södermalm en sliten stadsdel och även om husen var gamla och omoderna fanns det en viss charm. Jag hade nyligen sett ”Anderssonskans Kalle”, filmen om busgrabben Kalle, som ställde till problem för poliser och tanter i grannskapet. Filmen var inspelad på Söder och att få uppleva miljön i verkligheten tyckte jag var häftigt.

DJURGÅRDSKVÄLLAR

Stockholmsvägen, Lidingö på 1950-talet.

På lördagkvällar gjorde vi som de flesta andra, lyssnade på Karusellen, ett populärt radioprogram med Lennart Hyland, som sändes 1951-1954. Efteråt åkte vi in till Stockholm och på sommaren var det Djurgården som lockade. Mitt emot Gröna Lund, vid Allmänna Gränd, låg Nöjesfältet eller Nöjet som det kallades. Där fanns en berg- och dalbana och fyra andra attraktioner men framförallt en dansbana där vi brukade hänga för att lyssna på musik. Ibland vågade vi oss även upp på dansgolvet. Jag gillade Glenn Millers låtar och Moonlight serenade var en av mina favoriter. Nöjet stängdes 1957 och området blev parkeringsplats.

Inspelad på Grönan.

SKIVOR PÅ GRÖNAN

På Gröna Lund fanns det en studio – Din Egen Röst – där man spelade in skivor. I studion fanns olika instrument, som man fick använda. Lasse och jag spelade in flera skivor, bland annat sjömansvisor av Taube. Det kostade 3:50 kr per skiva.

KRAVALLER I PARKEN

Sommaren 1951 utbröt kravaller i Berzelii park. En lördagkväll då jag och ett par kompisar kom gående från Djurgården såg vi en stor folksamling i parken. Det var väldigt oroligt och poliser på hästar kallades in. Händelsen uppmärksammades i media och nästa kväll var det ännu fler i parken. Nu var polisen bättre förberedd och kunde lättare skingra folkmassan. Polisen skaffade en vattenkanon men den behövde aldrig användas. För att få stopp på de våldsamma upploppen i flera svenska städer påsken 2022 hade kanske en vattenkanon kommit till nytta.

Går till sjöss

En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Skeppsbron, och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastade och lossade och vid Skeppsbron tog Finlandsbåtar ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.

Sjömansförmedlingen låg vid Skeppsbron. Foto: Stockholmskällan.

TILL FJÄRRAN ÖSTERN

Sverige var en betydande sjöfartsnation på 1950-talet och det fanns gott om jobb för matroser, motormän, eldare, jungmän och andra som var verksamma i den svenska handelsflottan. Omkring  30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På förmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. ”Ostasiatare” som trafikerade Fjärran Östern och Johnson-båtarna som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.

EN NORSK KOLTRAMP

Min första båt var en norsk koltramp, s/s Marg byggd i Kristiania (Oslo) 1920. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Den gamla skorven låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol. Jag hade mönstrat på som messegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger, som brukade jävlas med mig  när han kom ombord och var onykter. Jag sov i överkojen och kocken i den undre. Han fann stort nöje i att ta spjärn med benen och trycka upp min sängbotten så att jag nästan ramlade ur kojen.

KACKERLACKOR

Besättningen var blandad, den utgjordes av sjöfolk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra. Det fanns gott om kackerlackor ombord, särskilt i manskapsmässen. Under måltiderna hände de att insekterna sprang runt på bordet och sökte efter matrester som hamnat vid sidan av tallriken. På natten härjade dom fritt på båten.

188BED73-F2DD-4AA4-9175-8FA6B6DCBD43_4_5005_c
S/S Marg byggdes i Norge 1920. Foto: Steinar Norheim.

STOCKAR TILL HULL

Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastades props, trästockar som används som gruvstöttor. Både lastrum och däck fylldes med stockar som skulle till England. Att komma till Hull och London var ett äventyr. På sjömanskyrkan i Hull såg jag TV för första gången. Det skulle dröja fem-sex år innan vi fick TV-sändningar här hemma. Fish and chips smakade gott liksom ölet på pubarna. Allt var nytt och spännande. Jag träffade en trevlig tjej, som var jämnårig med mig. Vi gick på bio och efteråt till en pub där vi tog ett glas. Sheila, Do you remember me?

TÅG TILL PARIS

Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike. Medan vi låg i Rouen tog jag och en jämnårig kille från båten ledigt en dag och reste med tåg till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och käkade gott på en trevlig restaurang vid Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar borde vi väl ha haft gott om pengar? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.

KOKS TILL NORDNORGE

I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man spände upp hönsnät och hela däcket, från för till akter, fylldes med koks. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, det var midsommartid och otroligt vackert. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera fiskar som kocken tillagade.

142DBDDC-1D81-4985-88A1-CBBE441B0AD8_4_5005_c
Möter ett av rederi Wilhelmsens fartyg. Sedan 1999 Wallenius Wilhelmsen. Foto: Björn Wijk.

  KIRKENES EN RUINSTAD

Kirkenes hade ödelagts under andra världskriget och det fanns fortfarande mycket ruiner som vittnade om hemskheterna. Staden intogs av Röda armén  i oktober 1944 efter åtskilliga ryska flygangrepp. Innan den tyska armén retirerade brände de ned staden. Återuppbyggnaden pågick nu för fullt och under tiden bodde många familjer i baracker.

FÖRVISAD TILL MASKIN

Resan fortsatte till Archangelsk i dåvarande Sovjetunionen där vi tog ombord en trälast. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle båten kontrolleras. Besättningen blev förvisad till maskinrummet och där fick vi vara medan tullarna sökte igenom fartyget. Samma procedur upprepades innan vi fick lägga ut. Efter tre dygn fick vi landgångspass och tillåtelse att lämna båten. Vi var några killar som gick i land  för att sträcka på benen. När vi kommit några hundra meter dök en kvinna upp och begärde att få se våra pass. Vi kände oss som spioner och återvände till båten.  

 

Stökigt i Biscaya

Efter en tid i land mönstrade jag jungman i s/s Aslög, en koleldad Svea-båt byggd 1916. Båten gick vanligtvis i nord- och östersjöfart men nu skulle det bli en längre resa, ”ända till Spanien”. Biscayabukten kallas ibland för sjömannens grav på grund av alla skeppsbrott. Där låg vi nu och stampade i den grova sjön medan jättelika vågor sköljde över fartyget. Det knakade och gnisslade i skrovet och vattenmassorna spolade oavbrutet över däcket. När stäven rände in i en av dessa enorma vågor blev det tvärstopp och skakningarna fortplantade sig genom hela skrovet och till akterskansen där manskapet höll till. Det var klokt att hålla sig under däck ty risken var annars stor att den oförsiktige skulle spolas överbord.

45364810-4D97-430A-B58E-F327DDBBB061_1_201_a
Ångaren Aslög. Foto: Fakta om Fartyg.

FOTOGENLAMPOR

Hjälpkärran som producerade elektricitet klarade inte påfrestningarna utan stannade och vi fick plocka fram fotogenlampor ur förrådet. Under de värsta stormdygnen var det svårt att sova. Man fick ta spjärn med armar och ben för att hålla sig kvar i kojen. Ena stunden befann sig akterskeppet långt under vattenytan för att i nästa stund rida på vågtopparna. Då skenade propellern fritt i luften en kort stund och skakningarna nådde sin höjdpunkt. Jag var sjösjuk och undrade i mitt stilla sinne vad jag egentligen hade på sjön att göra.

Stormen avtog efterhand, vi ökade till full maskin och snart syntes den spanska kusten. Vi tog ombord lots och snart låg vi förtöjda i Bilbao. Det skulle dröja flera år tills charterresorna kommit igång och det kändes avlägset och spännande att komma till Spanien. Det mesta var billigt och en svensk tia räckte länge. General Francos styrde med järnhand och landet var en diktaturstat med hårdföra poliser. En dag hade en ung spanjor gömt sig ombord. Den tilltänkte fripassageraren upptäcktes innan båten avgått. Poliser tog med killen ut på kajen och spöade honom. Misshandeln avbröts först när vår kapten ingrep.

9BD6DCC1-2C84-41AC-A52C-1E60B17738C9_1_105_c
Här vaskar vi skorstenen på s/s Aslög. 

FATTIGA AUGUSTA

Det var glada ”gubbar” ombord och i hamnarna hade vi trevligt. I Antwerpen fanns det gott om krogar längs Schipperstraat och Fattiga Augusta och Snus-Maja var två välbesökta ställen. Men det kunde även bli för mycket festande, som den gången i Rouen i Frankrike. När båten  skulle avgå en sen eftermiddag saknades flera ur manskapet. Förste styrman skickade då mig för att hämta dem. Jag tittade in på första schappet och där satt dom, men ingen ville gå ombord. Efter närmare en timme kom tredje styrman och vi lyckades övertala dem att följa med tillbaka till båten.

A9D23490-6A22-4048-9A84-6C52D006ED01_1_105_c
Två glada sjömän på s/s Aslög 1953. Jag (t.h.) och en finsk lättmatros från Pargas.

SJÖFÖRKLARING

När vi kom till Antwerpen hölls sjöförklaring och hela besättningen kallades till förhör. Jag var bland de sista som kallades in. Kapten och ett par belgiska myndighetspersoner satt kring ett bord i salongen. De ville veta varför besättningen inte funnits tillgänglig då fartyget skulle avsegla från Rouen. Jag förklarade som det var att jag blivit skickad att hämta mina skeppskamrater och att jag sedan stått till rors hela natten. Det måste väl ändå tyda på att jag varit nykter, förklarade jag och kapten nickade instämmande. De  som varit på fyllan fick sparken och gick iland  i Malmö, som var den första svenska hamn vi kom till. 

EN SJÖMANS GRAV

En eftermiddag då vi var på väg från Stockholm med s/s Aslög och befann oss i närheten av Almagrundet, strax utanför Stockholms skärgård, hoppade vår andre styrman plötsligt överbord. Maskinen stoppades och en livbåt sattes i sjön. Tredje styrman och ett par matroser hoppade i livbåten och även jag blev beordrad att följa med.

A93D121C-ABBA-404A-80A5-42FBDF9F4E6F_4_5005_c
Sveabolagets s/s Aslög.

Det blåste en lätt bris men havet var lugnt. Vi började ro åt det håll där styrmannen senast hade setts flyta. Snart upptäcktes att dyvika – den propp som är till för att tillsluta avtappningshålet i botten på båten – saknades och att vatten strömmande in. Helt respektlöst snappade jag åt mig styrmans uniformsmössa och öste vatten medan de övriga tätade hålet i botten. När det var gjort rodde vi runt drygt en timme och sökte, dock utan resultat. Då sänktes flaggan på halv stång och resan fortsatte.

Almagrundet
Fyrskeppet Almagrundet. Foto: Wikipedia.

Orsaken till den tragiska händelsen var att andre styrman hade druckit sprit tidigare under dagen och när han skulle gå på sitt arbetspass var han inte helt nykter. När han nekades att tjänstgöra på bryggan tog han det drastiska beslutet att hoppa i sjön. 

Spännande i USA

I januari 1954 mönstrade jag jungman i m/s Vretaholm, som tillhörde Svenska Amerika Mexico Linjen. Men vi kom aldrig till Mexico. Någon vecka tidigare, vid jultiden 1953, hade Rederi Transatlantics m/s Oklahoma brutits i två delar och sjunkit på väg till Boston. Två brottsjöar slog in och orsakade en spricka, som gjorde att fartyget bröts itu och sjönk. Besättningen räddades. Nu tog m/s Vretaholm ombord den last till USA som Oklahoma skulle ha skeppat.

STORSTADSHAMN

I USA anlöptes hamnar i miljonstäder, som Philadelphia, Boston och New York. Att komma till  USA var ett riktigt äventyr, något jag drömt om. Musiken skvalade dygnet runt från populära radiostationer. I Sverige skulle vi inte få uppleva något liknande förrän Radio Nord 1961 började sina sändningar. 87ACA121-6B3E-44D9-A1E3-1F3F95AA59A0_1_201_aJag festade på hamburgare och Coca-Cola, sådant som fortfarande var ganska okänt här hemma. Det skulle dröja nästan 20 år innan McDonalds öppnade sin första restaurang i Sverige, den på Kungsgatan 4 i Stockholm. Jag köpte Lee-jeans och ett par cowboy-boots med färglada skaft. Från jukeboxar strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern, han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.

IMG_1009
På promenad i New York på 1960-talet. 

HEMINGWAY PÅ BESÖK

Den sista hamnstaden var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och en hel del övertid. Fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg. Några månader efter att jag mönstrat av hade man ett celebert besök på Vretaholm. Den 4 januari 1955 då båten låg i Havanna var 1954 års nobelpristagare i litteratur Ernest Hemingway gäst ombord. Han hade fått en personlig inbjudan av skeppsredare Tor-Erland J:son Broström. Hemingway åt lunch ombord och visades runt på fartyget. Kul att ha trampat samma däck som författaren till ”Den gamle och havet”.

                         ___________________________________________                       

AB55B20C-D63F-4AD2-95B5-4D972F4DCAA3_1_201_a
På färjan från Manhattan till Frihetsstatyn.

  FRIHETSGUDINNAN

Det blev flera besök i New York på 1950-60-talen. En gång när vi låg där med en båt tog jag och en kompis färjan till frihetsstatyn på Liberty Island. Vi knallade de 377 trappstegen längs en smal trappa upp till frihetsgudinnans krona och därifrån blickade vi ut över hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare.

24

Turismen var i sin linda och jag minns att vi inte ens behövde stå i kö. Numera får man boka biljetter långt i förväg. Av bara farten åkte vi även upp till toppen av Empire State Building och från utsiktsplatsen på 86:e våningen impades vi av den fina utsikten och av trafikmyllret på Manhattan.

När båten låg i  New York tog man ibland tunnelbanan in till Manhattan, men mestadels kom man inte längre än till Ottos Bar, ett populärt vattenhål för skandinaviskt sjöfolk i Brooklyn.

                        ________________________________________

 

MINOR OCH  SJUNKBOMBER

Under kriget var m/s Waria hjälpkryssare i svenska flottan. Foto: Fakta om Fartyg.

Jag hade en kortare törn i m/s Waria, som tillhörde Stockholms Rederi AB Svea. Hon var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona 1938. När kriget bröt ut året därpå byggdes hon om till hjälpkryssare för marinens räkning och utrustades med två kanoner samt sjunkbomber och minor. När kriget var slut 1945 återlämnades hon till Svearederiet och omdöptes till Waria. Enligt Fakta om Fartyg såldes hon till Jugoslavien 1961 och efter många turer blev hon upphuggen i Rijeka 1985. När jag var ombord som motorman 1956 gick Waria i Nord- och Östersjöfart.

Öar i Söderhavet

FESTLIGT LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389

SOCKER FRÅN FIJI

Från Nya Zeeland gick resan till Fiji-öarna för att lasta socker. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Ett tropiskt paradis med palmer och vita sandstränder. Man kunde uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom ett stort antal stuveriarbetare ombord. De sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på akterdäck. I masthuset, där tågvirke vanligen förvarades, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. Männen åt sina måltider i kluvna skal från kokosnötter. Säckarna med socker bar de på sina huvuden. På kvällarna hördes sång och glada skratt från lastrummet.

50B9205F-301E-44FC-A2EF-10E8D55D7319_4_5005_c
 ”Dejting” på Fiji 1955.

FRÄMMANDE LJUD

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropiknatten var full med främmande ljud.  

KAVA-CEREMONI

Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten tillsammans med några karlar i en ring och drack den illasmakande drycken, som serverades i  skalet från en kokosnöt. Hälsningsfrasen bula bula, som betyder ungefär ”gott liv, hälsa och lycka” upprepades före varje klunk ur skalet. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MYTERISTERNAS Ö

Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Det var där sjömännen gömde sig, efter att ha gjort myteri på det engelska fartyget HMS Bounty. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade post som skulle med till Nya Zeeland. De hade också med sig några lådor med frukt och grönsaker från egna odlingar. 

IMG_1556
Ett populärt frimärke.

Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar, det finns varken hamn eller flygplats. Området består av fem öar men det är bara huvudön Pitcairn som är bebodd. Försäljningen av öns populära frimärken var en viktig inkomstkälla, så troligen innehöll postsäckarna frimärken till samlare över hela världen.

KIDNAPPADE KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty i april 1789. Efter myteriet seglade männen till Tahiti, där de kidnappade kvinnor, som sedan blev deras fruar. 315922396_d81e8bc0-c9ff-4f34-8594-198119c09cbeÅr 1790 slog de sig ner på den obebodda ön. På 1950-talet, då Boogabilla anlöpte ön, fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det 46 personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat en med Trevor Howard och Marlon Brando 1962. Den senast filmen om det omtalade myteriet gjordes 1984 med Anthony Hopkins och Mel Gipson.

65DDF8CD-3E95-4DD8-A15A-9B7DD76EB2A5_4_5005_c
Boogabilla lastar trä i Vancouver.

    Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till ön Vancouver Island där vi tog ombord en trälast till Swansea i Storbritannien. Därifrån fortsatte resan hem till Sverige.

 

Oroligt i Orienten

Vintern närmade sig och det gällde att snabbt mönstra på en båt och försvinna söderut mot varmare trakter. I slutet av november tog jag hyra på Svenska Orientlinjens m/s Thuleland. Hon var var byggd i Tyskland 1955, året innan jag kom ombord.

Fartyget trafikerade ett oroligt hörn av världen. Engelsmän och fransmän bombade egyptiska städer för att förhindra en nationalisering av Suezkanalen och i Algeriet pågick ett utdraget befrielsekrig. Marocko hade nyligen blivit självständigt. Det fanns en ovilja mot utlänningar och därför borde jag inte ha gått ensam en mörk kväll  i Casablanca.

NÄRA ATT BLI RÅNAD

På gatan mötte jag en kille som bad om en cigarrett. Vi växlade några ord på engelska, jag förklarade att jag var svensk sjöman och gav honom några cigaretter. När jag kom en bit längre ned på gatan blev jag överfallen av några yngre män och indragen i en port. Männen skulle just till att råna mig när killen som jag nyss pratat med kom springande. Det blev en kort ordväxling på deras språk innan männen lite motvilligt lät mig gå.

BIO I BEIRUT

I övrigt fick man vara på sin vakt när man gick i land i flera länder i Mellanöstern.  I Latakia i Syrien fick man inte gå i land alls, det ansågs för farligt. Beirut var däremot en blomstrande stad, ett finansiellt centrum med oräkneliga barer, nattklubbar och restauranger. Själv avstod jag från det hektiska nöjeslivet men jag minns att jag gick på bio och såg ”Trapets” med Burt Lancaster och Gina Lollobrigida i huvudrollerna.

6315C06F-5D0E-4848-AF42-8D3A6ABDC4BD_4_5005_c
m/s Thuleland Svenska Orientlinjen.

Från Casablanca fortsatte resan till Malta. Det var juletid och en del av lasten bestod av danska kalkoner. Julafton firades till sjöss och på juldagens morgon anlöpte vi Valetta. En trevlig nyårsafton blev det i Pireus och på nyårsdagen fortsatte resan till Kreta för att lasta citrusfrukter hem till Sverige.

BATALJON SPARRE

När jag lämnade båten i Malmö hade jag inget bagage att släpa på. Resväskan hade stulits på Stockholms central några månader tidigare och kläderna på kroppen var allt jag ägde. Kvällen tillbringade jag på en trevlig restaurang och vid midnatt klev jag på tåget till Karlskrona för att göra värnplikten på bataljon Sparre. Thuleland sprang läck och sjönk i oktober 1982 men då hade jag för länge sedan lämnat sjön.

På sjömätning

På bataljon Sparre bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Det var exercis från morgon till kväll. De första tio dygnen, innan vi lärt oss det mest elementära, var vi instängda på regementet. När vi lärt oss hälsa fick vi gå ut på stan.

Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint. Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras. Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik.  Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon.

skepp
Gustaf af Klint besöker Vasa, Finland 1957. 

När hösten kom lades båten i ”malpåse” och jag fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en gammal torpedbåt som skulle skrotas. Där arbetade manskap från Gustaf af Klint hela vintern. Vi gick mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen och det blev inte mycket tid över till arbete. Gustaf af Klint byggdes på Finnboda varv 1941. Hon var verksam som sjömätare till 1980. Fartyget såldes och blev flytande servering och turisthärbärge i Stadsgården i Stockholm.

HOTELL TEGELHÖGEN

På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. Där fick jag tillbringa femton dygn för att jag en kväll, lätt berusad, hade varit i kabyssen och stekt några ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram. En av vakterna var illa omtyckt. Han strävade efter att göra vistelsen i arresten så obehaglig som möjligt. Fick han en chans att jävlas så gjorde han det.

IMG_1506
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV.

På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Det visade sig vara ett bra val. Någon hade nämligen rivit sönder en tidning med vackra damer, Pin Up, och lagt in de lösa sidorna i boken. Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.

IMG_0069
Minnen från tiden som flottist 1957-1958. Muckarkam för att räkna dagarna fram till utryckning samt mössband.

Stillahavs-traden

När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och därefter till Kamaichi i Japan. Barranduna (bilden ovan) tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop. 

IMG_1041
Trevligt sällskap i Kamaichi. Jag t.v. på bilden. 

SAN FRANCISCO

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Fartyget brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi vanligen kom till var San Francisco och San Pedro (Los Angeles) samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det vanligen Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney som anlöptes. 

Här möter vi Johnson-linjens m/s Orinoco. Foto: Björn Wijk.

  SPÄNNANDE UTFLYKTER

Sjömanskyrkorna i USA och Australien var måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. De gånger båten låg kvar i hamnen över ett veckoslut ordnades ofta dagsresor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco fixade trevliga utflykter. Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert snidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.

I Australien hyrde jag ibland en häst.

LAST TILL EUROPA

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och tog med dem till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

                      _________________________________________________

JOBBAR PÅ WASAVARVET

Sommaren 1961 fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB, som höll på att uppföra Wasavarvet vid Alkärret nedanför Skansen. Det var en provisorisk museibyggnad fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag minns att jag i första hand fick ägna dagarna åt att släpa runt virke och dra rostig spik ur gamla bräder. Allt medan arkeologerna noggrant letade igenom det gamla skeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet.

71301019-6421-47C3-96CC-BF34B29CAE7A
Sommaren 1961 jobbade jag på Wasavarvet.

När byggnaden var under tak bjöds vi på en rejäl taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén, marinteknikern som hade  lokaliserat det sjunkna regalskeppet, var självklara  huvudpersoner. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet Wasa i det nybyggda museet. Wasavarvet invigdes av prins Bertil. Det nuvarande Vasamuseet invigdes 1990.

 SOPADE PÅ SJUKHUSET

Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och byggjobbare blev jag aldrig.

                        _______________________________________________                     

STORMIG RESA MED GIPS

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjöfart men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.

Sveabolagets m/s Fenris. Foto: Lennart Ramvik.

Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Jättelika vågor dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och via propellertunneln ta oss till maskinrummet. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

OMSKAKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige.

Möte i Melbourne

Världen är bra liten! Det insåg den gången i Melbourne, Australien då jag stötte ihop med en ”gammal bekant”.  Min mamma arbetade på ett kafé i en lien by i Härjedalen när jag var liten. Det pågick stora skogsavverkningar runt byn och karlar från olika delar av Sverige jobbade med skogsarbete. På fritiden samlades många på kaféet. Jag var två år 1938 och sprang runt och busade med gästerna.

B0BEB104-6C93-418C-8E97-3CC6F3BCD6CE_1_201_a
Vi ses i Melbourne!

Tjugo år senare låg jag med en båt i Melbourne. En eftermiddag slank jag in på en pub för att ta ett glas. Jag kom i samspråk med en karl som också var sjöman och efter en stund kom vi underfund med att vi båda var svenskar. När mannen fick höra att jag var från Härjedalen berättade han att han 1938 hade arbetat som skogsarbetare där.

Melbourne
Melbourne, Australien på 1950-talet.

”I byn Glöte där vi bodde fanns det ett kafé där vi brukade träffas”, berättade mannen. ”Jag minns att servitrisen hette Margit och att hon hade en liten pojke som hette Björn”. Gissa om sjömannen blev förvånad när jag berättade att den pojken var jag.

Sjöfartsboken

IMG_1456När jag gick i land i hamnarna hade jag alltid sjöfartsboken med mig. Den stack upp ur bakfickan på mina jeans.  Sjöfartsboken är en form av ”pass”, som talar om vilka fartyg man varit mönstrad i, hur länge man varit ombord och vilka hamnar fartyget ifråga anlöpt. Där finns även uppgifter om fartygets storlek och motorstyrkan i antalet hästkrafter. Jag fick min sjöfartsbok när jag var 16 år 1952boken2IMG_1454

Ute i trafiken

Efter några härliga sommarveckor i Härjedalen var det dags att söka arbete. Jag hyrde ett möblerat rum i Hässelby villastad, en förort till Stockholm och fick anställning som chaufför hos Mjölkcentralen (från 1975 Arla). Arbetet bestod i att köra ut mjölk till butiker och skolor.  Redan klockan fem på morgonen började jag arbeta och för att snabbt och smidigt komma till jobbet köpte jag en begagnad bil, en Chevrolet Bel Air 1953. Det skulle blir fler amerikanare längre fram.

Chevrolet Bel Air årsmodell 1953.

TVÅ JOBB-TVÅ BILAR

Sommartid när skolorna var stängda och stockholmarna hade semester var det inte lika mycket mjölk att köra ut och jag blev klar tidigare. När jag ställt undan mjölkbilen för dagen åkte jag till Norrmalms Livsmedel och började jobb nummer två. Företaget hade charkuterifabrik på Karlbergsvägen och 32 butiker spridda runtom i Stockholm, som vi körde varor till. ICA köpte samtliga butiker 1970.

BLIR GARAGEARBETARE

När jag körde runt i Stockholm med skåpbilen fullastad med matvaror längtade jag efter att ratta tyngre fordon. Men för att få köra lastbil och buss i yrkesmässig trafik krävdes trafikkort. Busstrafiken Stockholm – Södertörn anställde folk som garagearbetare och under tiden fick man ta busskort på företagets bekostnad. Där började jag arbeta.

TAR TRAFIKKORT

Garagearbetarna jobbade skift. De som jobbade på dagen ägnade sig i första hand åt invändig rengöring av bussarna. Kvällsskiftet tvättade och parkerade bussar som rullade in under kvällen. Vanligen var det 20 – 25 bussar som skulle tas om hand. Efter ett halvår körde jag upp för trafikkort och kunde nu köra lastbil och buss i yrkesmässig trafik. Någon bussförare blev jag inte. Däremot körde jag lastbil hos ett åkeri i Handen, i södra Stockholm, under en kortare period.

Henrys raggarfik

Det var ett rejält tryck på dansgolvet när Jerry Williams lirade på Henrys. Ibland var det Leif ”Burken” Björklund som höjde stämningen när han drog igång med sitt signum Hey Baberiba. När det inte bjöds på levande musik gick jukeboxen på full volym. ”Forty Days” med Jerry Williams och The Violents var en låt som ofta spelades.

29B494C9-5C84-4E79-8BB4-85E2C164E94A
Jerry Williams lirade på Henrys. Eget foto.

På 1960-talet samlades många ungdomar på Henrys, en restaurang i Skarpnäck i södra Stockholm. En populär dörrvakt var Ramon Sylvan. Innanför entrén fanns en alligator i ett terrarium. Henry hade två hundar, Dolly och Askot, som ingav respekt. Ibland tog jag med någon kompis i Chevan och åkte till Henrys för att dansa och lyssna på musik. 

JUKEBOXEN PÅ HÖGVARV

A476264B-3C35-4FAA-BDAD-36B0DB489C9D_4_5005_c
Fullt ös när Little Gerhard spelade 1961. Eget foto.

Det var dans till levande musik ett par kvällar i veckan. Lokala dansband avlöste varandra och kända profiler som Leif ”Burken” Björklund, Little Gerhard och Jerry Williams lockade många ungdomar till Henrys. När inga artister spelade gick jukeboxen på högvarv. Elvis Presleys häftiga låtar spelades ofta. Brorsan stod i baren och serverade köttbullar och potatismos för 2:95. Det fanns även pommes frites och hamburgare. Öl serverades i stora glas.

194920pontiac
Ett stiligt åk, Pontiac årsmodell 1949.

Det blev aktuellt att byta bil så jag sålde min Cheva och köpte en Ford Customline 1954. Amerikanare skulle det vara. Det var fri fart på vägarna och ibland gick det riktigt fort. Jag minns att jag betalade 2600 kronor för Forden, vilket motsvarar drygt 30.000 kronor i dagens penningvärde. Jag ägde också en Pontiac årsmodell 1949 och en nio år gammal Plymouth i början på 1960-talet.  Amerikanarna drog mycket soppa och även om man kunde tanka 12,5 liter för en tia var det ofta ebb i kassan.

FA984D71-1CF0-4E68-AAE1-42E1F06947D9
Hålligång på Henrys. Eget foto.

EN RUNDA PÅ STAN

När kvällen kom tog man bilen och drog en runda på stan.  På Kungsgatan stod det ibland tjejer som ville åka med till Henrys eller till Kafé Hollandia i Näsbypark. Hollandia var ett fik som drevs av Edith Jansson, eller morsan som hon kallades.

MORSAN BLEV REVY

Revyförfattaren Erik Zetterström, Kar de Mumma, skrev en revy om ”raggarmorsan” som spelades på Folkan och där Hjördis Pettersson hade huvudrollen. Vi var några ungdomar som fick fribiljetter till revyn och blev fotograferade tillsammans med skådespelarna. Folkan var en teater vid Östermalmstorg om lades ner 2001. Edith Jansson berättar i sin bok Ung jakt, som gavs ut 1963, att hon tvingades stänga kaféet efter påtryckningar från grannar och myndigheter.

IMG_1470
 Wake Up Little Susie och What You`ve Done To Me var populära låtar. Eget foto.

Henry Lindelöf tog över en kiosk i början av 1950-talet. Några år senare byggde han restaurangen, som han drev till 1969 då den såldes. Det blev sedan ett vanligt matställe under ett annat namn.

 

 EN RIKTIG KRAFTKARL

Ramon Sylvan var ordningsvakt på Henrys i början av 1960-talet. Han var stor, stark och väldigt snäll. Styrkan hade han fått från sin far Georg Sylwan som var boxare och från sin mor Ester, som uppträdde folkparkerna under artistnamnet ”Miss Arona”, Europas starkaste dam. Ramon medverkade i flera filmer, bl.a som starke Adolf i Pippi Långstrump-filmen Pippi på Tivoli. Han var också en populär Sheriff på temaparken High Chaparal. En kväll när restaurangen hade stängt för dagen, följde Jerry Williams och jag med Ramon hem. Jag minns att vi blev bjudna på hemgjord likör till kaffet. När vi bad Ramon om ett kraftprov rätade han ut en hästsko och lyfte en köksstol med tänderna.

Sista resan

KAFFE OCH GRAVSTENAR

Min sista båt var Svenska Lloyds m/s Gandia. När apelsinlasten från Valencia var lossad tog jag min sjösäck och gick iland. Det kändes en smula vemodigt att lämna sjömanslivet och alla fina kompisar. En gång hade jag legat med en båt i Västerås och lossat styckegods. Stan var lagom stor och verkade trevlig så jag beslöt att bosätta mig där. Jag hyrde en lägenhet på Norra Ringvägen och gjorde mig hemmastadd.

Så småningom blev det dags att se sig om efter ett arbete. Genom arbetsförmedlingen fick jag en del ströjobb. Jag lossade kaffe i hamnen, bar möbler och mattor på auktioner och hoppade in som lagerarbetare när det fattades folk. Under en period åkte jag runt på kyrkogårdar och reste gravstenar. Arbetsgivaren sålde nämligen sådana och i köpet ingick leverans till kyrkogården samt montering.

TÄRNA FOLKHÖGSKOLA

Med bara sjuårig folkskola var det inte lätt att få ett kvalificerat arbete och för att öka möjligheterna började jag studera. En fyra månader lång preparandkurs i Norrköping blev startskottet. Jag läste bland annat matematik, fysik, engelska, svenska och historia. Det var femton år sedan jag satt på skolbänken.

Svenska Lloyds m/s Gandia, min sista båt som sjöman.

Den gången var jag nöjd med att få sluta. Nu kände jag mig motiverad och gick in för att lära. Kursen gav mersmak och jag beslöt att fortsätta läsa. Det blev Tärna folkhögskola i Sala där man hade en treårig utbildning. Jag sökte till andra årskursen och blev antagen. Skolan gav ut en egen tidning och jag blev en av medarbetarna. Jag intervjuade bland annat forskningsresanden Rolf Blomberg och författaren Åke Wassing och kände stolthet när artiklarna fanns i tidningen.

FRAMTIDSPLANER

På tåget till Västerås hade jag en dag sällskap med min lärare i svenska Ulla Dahlin. Hon frågade vad jag skulle göra efter skoltiden och då jag svarade att jag inte hade den blekaste aning undrade hon om jag inte hade tänkt på att bli journalist. Journalister var bildat folk och själv saknade jag en riktig utbildning. Dessutom var mitt självförtroende knäckt sedan barnaåren. Allt för ofta hade man fått höra att man var lat och inte dög något till. Nej, journalist hade jag ingen tanke på att bli även om jag tyckte om att skriva. Men om Ulla Dahlin trodde på mig, då kanske…. Hon lovade att lägga ett gott ord hos redaktionschef Ingemar Garpe på VLT, Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.

IMG_0464JOBB SOM JOURNALIST

Några veckor senare fick jag träffa Ingemar Garpe som föreslog att jag skulle skriva och berätta om folkhögskolan. Han bad mig återkomma efter terminsavslutningen i juni, då skulle jag få besked om eventuellt arbete. De närmaste månaderna skrev jag ett antal mindre artiklar och notiser i VLT och fick även ett par bilder publicerade. När terminen var avslutad sökte jag upp redaktionschefen. ”Du kan infinna dig på redaktionen på måndag. En av medarbetarna i Hallstahammar ska göras militärtjänst så du får vikariera som lokalredaktör”, sade Ingemar Garpe. Efter några månader fick jag fast anställning på tidningen.

Pengar & Jobb

Det var stor skillnad att vara motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning. En spännande utmaning då jag saknade såväl utbildning som erfarenhet. Jag kunde hantera en skrivmaskin och även ta skapliga bilder med min småbildskamera. Nu gällde det lära sig jobbet från grunden och att bli en bra nyhetsreporter. 34D5D0C7-77B1-4FCA-B3F0-0336D0333728_1_201_a

FÖRETAGSEKONOMI

För att bättre kunna bevaka lokala företag och skriva om deras verksamhet anmälde jag mig till en kurs i företagsekonomi, som arrangerades av institutionen för fortbildning av journalister – FOJO – i Kalmar. Där fick jag bland annat läsa årsredovisningar och lära mig förstå nyckeltal och bokslutsdispositioner. Nu kunde jag lättare upptäcka om ett bolag försöker försköna sitt resultat. Kursen i företagsekonomi bidrog till att väcka mitt intresse för värdepapper och jag anmälde mig till en kurs i aktiekunskap. De närmast åren försökte jag lära mig så mycket som möjligt om svenskt näringsliv.

PENGAR & JOBB

Vid nyåret 1989 kom jag till näringslivsredaktionen (Pengar & Jobb) på Vestmanlands Läns Tidning. Här fick jag ägna mig åt sådant som intresserade mig både i arbetet och privat. Jag skrev om det mesta som rörde näringsliv och privatekonomi. På storföretaget ABB med Percy Barnevik som chef, hände nya saker hela tiden som skulle bevakas. När redaktionschef Kjell Sigerud föreslog att vi skulle ha en börskrönika i tidningen erbjöd jag mig att skriva en sådan. Mina krönikor uppskattades och jag fortsatte att skriva en varje vecka tills jag lämnade tidningen.

PÅ HYLLKANTEN

Efter 23 år på VLT var det dags att byta arbetsgivare. Då ringde nämligen chefredaktör Åke Bergholm och erbjöd mig jobb som reporter på ICA nyheter, en facktidning för dagligvaruhandeln. Arbetet var intressant och omväxlande. Under 1990-talet utvecklades ICA-handlarnas nya butiksdatasystem och butikerna utrustades med elektroniska prisetiketter på hyllkanterna. Då lanserades även ICA kundkort. Det gällde att vara uppdaterad och påläst. Jag rapporterade när den första ICA Maxi stormarknad byggdes och invigdes 1993 i Linköping. I dag finns det 88 sådana stormarknader. Lanthandlarna var alltid glada och vänliga när jag knackade på. Dessvärre försvann många mindre butiker under 1990-talet.

51AC8C26-6F25-42EE-BF4C-74B13874C170_4_5005_c
Gunnar Dafgård. Foto: Björn Wijk.

FINA FAMILJEFÖRETAG

Det finns många välskötta svenska familjeföretag. Leksandsbröd, Spendrups, Löfbergs, Polarkakan, Åbro bryggeri och Dafgårds var några som jag besökte. När jag gjorde reportage hos Dafgårds i Källby fick jag en pratstund med Gunnar Dafgård, en pionjär inom djupfrysta livsmedel. När han var 18 år stod han på torget i Lidköping och sålde kött och charkprodukter. Han startade sedan en fabrik där man producerade färdigmat, kåldolmar och köttbullar och grundade livsmedelsföretaget Dafgårds 1937. ”Försäljningen tog rejäl fart i samband med att den nya frystekniken infördes”, berättade han.

SJÖKAPTEN VID RODRET

Jag besökte Bergendahls i Hässleholm, som bland annat äger City Gross, och träffade då ägarparet Elisabeth och Spiros Mylonopoulo. Vid en trevlig pratstund vid fikabordet berättade makarna att de träffades på Rhodos 1971 då Elisabeth Bergendahl var där på semester. Spiros Mylonopoulo, som är sjökapten från Aten, lärde sig svenska läste till civilekonom i Lund och tog 1987 över rodret i Bergendahls.

GALNE GUNNAR

När jag intervjuade Stefan Persson, då vd för Hennes & Mauritz, handlade det om Galne Gunnar, en lågpriskedja som H&M drev 1988-2000. Vid ett annat tillfälle redogjorde han för en positiv bokslutsrapport och berättade lite om nya butiksetableringar. Jag intervjuade ministrar från olika politiska partier och en lång rad företrädare för svenskt näringsliv. Jag får inte glömma alla trevliga ICA-handlare från Ystad till Karesuando som jag gjorde reportage hos. Eller när jag besökte förre statsministern Thorbjörn Fälldin och bjöds på fika i det trivsamma bondköket hemma i Ramvik.Med sjösäck och penna

MED SJÖSÄCK OCH PENNA

Efter nio år på tidningen gick jag i pension. Den närmsta tiden efter pensioneringen ägnade jag åt att nedteckna minnen från tiden till sjöss och om mycket annat. Det resulterade i en bok – Med sjösäck och penna –  som jag lät trycka och dela ut till släkt och vänner. Den kan köpas hos nätbokhandlare, bl.a. Adlibris, Akademibokhandeln och Bokia.com.

FÖLJETONG TIDNINGEN HÄRJEDALEN.

följetong2
Min berättelse gick som följetong i tidningen Härjedalen jul och nyår 2019-2020.