Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Mamma var inlagd på Svegs lasarett och min  mormor Doris Norling, som drev blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta butiken. En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut.  Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte mig på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på. En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Handlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakarverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar.

KRIGET SLUT

Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

 

Nyhetsjakt

Det var stor skillnad att vara motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning.  En spännande utmaning, inte minst då jag saknade såväl utbildning som erfarenhet. Det gällde att lära sig jobbet från grunden.
”Det är ingen konst att skriva, det svåra är att veta vad man ska skriva om”, hade Ingemar Garpe sagt när jag sökte jobbet. Snart nog upptäckte jag hur rätt han hade haft.

NÄRINGSLIVET

För att bättre kunna bevaka de lokala företagen anmälde jag mig till en kurs i företagsekonomi, som arrangerades av institutionen för fortbildning av journalister – FOJO – i Kalmar. Där fick jag bland annat läsa årsredovisningar och lära mig förstå nyckeltal och bokslutsdispositioner. Nu kunde jag lättare upptäcka om ett bolag försöker försköna sitt resultat. Kursen i företagsekonomi bidrog till att väcka mitt intresse för värdepapper och jag anmälde mig till en kurs i aktiekunskap. De närmast åren försökte jag lära mig så mycket som möjligt om svenskt näringsliv.

EKONOMIREPORTER

Vid nyåret 1989 kom jag till Pengar & Jobb vid centralredaktionen i Västerås.  Som ekonomireporter fick jag ägna mig åt sådant som intresserade mig både i arbetet och privat. Jag skrev om det mesta som rörde näringsliv och privatekonomi.  När redaktionschefen föreslog att vi skulle ha en börskrönika i tidningen lovade jag att skriva en sådan – en gång i veckan. Mina krönikor uppskattades och jag fortsatte att skriva en varje vecka tills jag lämnade tidningen två år senare.

DAGLIGVARUHANDEL

Efter 23 år på VLT var det så dags att byta jobb. I januari 1991 ringde chefredaktör Åke Bergholm på ICA-förlaget, numera Hakon Media, och erbjöd mig jobb som reporter på icanyheter. Det är en facktidning för dagligvaruhandeln som då gavs ut i Västerås. Numera finns redaktionen i Stockholm. Arbetet var intressant och omväxlande. Tidningen skriver om allt som handlade om svensk och internationell dagligvaruhandel. Jag gjorde reportageresor runt om i landet, från Ystad till Karesuando, och träffade massor med trevliga människor. Vi var ett sammansvetsat arbetslag som trivdes bra tillsammans.IMG_1998

MED SJÖSÄCK OCH PENNA

Efter nio år på tidningen gick jag i pension. Den närmsta tiden efter pensioneringen ägnade jag åt att nedteckna minnen från tiden till sjöss och om mycket annat. Det resulterade i en bok – Med sjösäck och penna –  som jag lät trycka och dela ut till släkt och vänner. Den kan beställas på Internet, hos bl.a. Adlibris och Bokia.com.  

FÖLJETONG I HÄRJEDALEN

följetong2
Under jul och nyår 2019-2020 var min berättelse följetong i tidningen Härjedalen