Världen lockar

Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik, två dagligvarubutiker och en kiosk. Mängder av turister  kom med tåg till Röjan och fortsatte med SJ:s bussar till vintersportorter i Härjedalen. När sedan busstrafiken flyttade i början av 1960-talet och Inlandsbanan förlorade sin betydelse för bygden, började tillbakagången och 2016 fanns endast elva fast boende i byn.

IMG_2052
Turisterna kom med tåg till Röjan och fortsatte med bussar till vintersportorterna. Foto: ÖP: arkiv.

GOTT OM ÖRING

Vi bodde i ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. När jag kom hem från skolan skulle jag passa mina yngre syskon samt bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus. Sommartid var det fiske för hela slanten. Fisken var ett välbehövligt tillskott på matbordet och jag kunde lättare slippa ifrån andra sysslor när det gällde att fiska. Jag fångade laxöring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. En halvmil utanför byn fanns ett vattendrag med mycket öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det fanns gott om laxöring i bäckar och åar. Eget foto.

INGEN DRÄNG

På våren 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med skolan efter sju läsår. Farsan tänkte ordna en plats som bonddräng om jag inte fixade jobb själv. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Nu gällde det att handla snabbt för någon dräng tänkte jag inte bli. Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet.

Springpojken
En glad springpojke och ”medhjälpare”.

NYA ÄVENTYR

När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken låg vid Stockholmsvägen 35. Vi var två cyklande springsjasar och en som körde firmabilen. Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras ut på en dragkärra.

lidingo
En gata på Lidingö i början på 1950-talet.

MJÖLK OCH GODIS

En lördag kom jag på en strålande idé för att göra tillvaron behagligare. Innan jag åkte ut på min mjölkrunda stoppade jag fickorna fulla med godis från butiken. Godiset delade jag sedan ut till några småpojkar som sprang runt och delade ut mjölken medan jag satt på mjölkkärran och slöade.

Attachmen1
Butiken på Lidingö där jag var springpojke. Foto: Janos Csontos / Lidingö stadsarkiv.

Ryktet spred sig snabbt bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. I den allmänna villervallan inträffade en del missöden. Mjölkflaskor gick sönder, andra hamnade på fel adress och folk ringde till butiken och klagade. Efter en tid blev jag inkallad till chefen Edvin Evenius, som uppmanade mig att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag kunde ha råd att köpa så mycket godis. Butiken var i drift fram till 1960-talet och fastigheten revs 1966.

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s