Ung i storstaden

När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken låg vid Stockholmsvägen 35. Sedan 1996 finns Lidingö Arena Hotell på den adressen.

Butiken på Lidingö. Foto: Lidingö stadsarkiv.

BILLIGT MATSTÄLLE

Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna  fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi spårvagnen från Lidingö till Humlegårdsgatan och i Stockholm kunde vi alltid hitta något billigt matställe. Spårvagnsbiljetten kostade 30 öre.

GODISSUGNA UNGAR

Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras på en dragkärra.

Jag och en godissugen medhjälpare.

En lördag tog jag med mig godis och gav till några småkillar för att dom hjälpt till att dela ut mjölk. Ryktet spred sig bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. Det blev lite oreda och en del kunder fick för mycket mjölk medan andra blev utan. Då ringde man till butiken och klagade och jag blev inkallad till chefen och uppmanad att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag hade råd att köpa så mycket godis.

”SÖDERKISEN” LASSE

Vi var två springpojkar som delade lägenhet, en etta med kokvrå. Jag bodde tillsammans med ”söderkisen” Lasse. Han hade varit hoppilandkalle på färjorna som går mellan Skeppsbron och Djurgården. Ibland följde jag med honom hem till hans mamma, som bodde i en omodern tvåa på Maria Prästgårdsgata på Södermalm. Även om det var fattigt på Söder fanns det en viss charm. Jag hade nyligen sett ”Anderssonskans Kalle”, filmen om busgrabben Kalle, som ställde till problem för poliser och tanter i grannskapet. Filmen var inspelad på Söder och att få uppleva miljön i verkligheten tyckte jag var något alldeles extra.

Med hatt och cigarett.

LÄTTGROGG PÅ DAMBERGS

På lördagkvällar gjorde vi som de flesta andra, lyssnade på Karusellen, ett populärt radioprogram med Lennart Hyland. Efteråt åkte vi in till Stockholm och det hände någon gång att vi besökte Dambergs Restaurang vid David Bagares Gata. Där kunde man, i tredje klass-matsalen, bli serverad en enkel maträtt och två snapsar och en pilsner för 7:50 kronor. Beställde man även en lättgrogg på eau de vie och sockerdricka gick notan på en tia jämnt. På sommaren var det Djurgården som lockade. Mitt emot Gröna Lund, vid Allmänna Gränd, låg Nöjesfältet eller Nöjet som det kallades. Där fanns en dansbana där vi brukade hänga för att lyssna på musik. Ibland vågade vi oss även upp på dansgolvet. Jag gillade Glenn Millers låtar och Moonlight serenade var en av mina favoriter. Nöjet stängdes 1957 och området blev parkeringsplats.

Inspelad på Grönan.

SKIVOR PÅ GRÖNAN

Ibland var vi på Gröna Lund. Där fanns det en studio – Din Egen Röst – där man kunde spela in skivor. I studion fanns olika instrument, som man fick använda. Vi spelade in flera skivor, bland annat sjömansvisor av Taube. Det kostade 3:50 kr att spela in en skiva på Grönan 1951.

KRAVALLER I BERZELII PARK

Sommaren 1951 utbröt kravaller i Berzelii park. En lördagkväll då jag och ett par kompisar kom gående från Djurgården såg vi en stor folksamling i parken. Det var väldigt oroligt och poliser på hästar kallades in. Händelsen uppmärksammades i media och nästa kväll var det ännu fler i parken. Nu var polisen bättre förberedd och kunde lättare skingra folkmassan. Polisen skaffade en vattenkanon men den behövde aldrig användas. För att få stopp på de våldsamma bråken påsken 2022 hade vattenkanoner kanske behövts.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s