När jag var 15 år 1951 fick jag jobb som springpojke i en matbutik på Lidingö, cirka åtta kilometer från Stockholms city. I början av april klev jag på tåget till Stockholm och genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar.

Jag tog taxi från centralstationen till Lidingö, resan kostade 7:80 kronor. Den vänlige handlaren Edvin Evenius gav mig tio kronor och beklagade att man inte haft möjlighet att möta mig vid tåget. Evenius livsmedelsbutik låg vid Stockholmsvägen 35. Sedan 1996 finns Lidingö Arena Hotell på den adressen.

BILLIGT MATSTÄLLE

Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna  fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi Lidingötåget till Humlegårdsgatan och i Stockholm kunde vi alltid hitta något billigt matställe. Spårvagnsbiljetten kostade 30 öre.

”SÖDERKISEN” LASSE

Vi var två som delade lägenhet, en etta med kokvrå. Jag bodde ihop med ”söderkisen” Lasse. Vi var jämnåriga och kom bra överens. Han hade tidigare jobbat som hoppilandkalle på färjan som går mellan Slussen och Allmänna Gränd/Gröna Lund. Han kände några som jobbade på Grönan så ibland bjöds vi på en gratis tur i berg- och dalbanan. Lasse ägde en lättviktare, en lätt motorcykel med en cylindervolym på 98 cc, som han var stolt över. Problemet var att han saknade körkort och en dag då han harvade runt med sin lättviktare på Ringvägen blev han stoppad av polisen och så var det roliga slut.

TESTADE NYA T-BANAN

”Ett bra sätt att lära känna Stockholm är att åka spårvagn. Du kan välja Ringlinjen 4, som kör i en cirkel runt stan”, tipsade en kille i butiken. Så bland det första jag gjorde när jag kom till Stockholm var att åka spårvagn. Efter en rundtur med 4:an visste jag åtminstone var Odengatan, Valhallavägen och Fridhemsplan låg. Från Västerbron var utsikten över Riddarfjärden och delar av staden fantastisk.

Stockholms tunnelbana hade invigts ett halvår tidigare, den 1 oktober 1950, och den allra första sträckan, mellan Slussen och Hökarängen, hade öppnats. Att färdas under jord lät spännande så det skulle jag naturligtvis testa. Jag steg på vid Slussen och åkte några hållplatser. Men imponerad blev jag inte, tåget gick ju mestadels ovan jord. Två år senare den 26 oktober 1952 invigdes tunnelbanan till Vällingby av prins Bertil.

GOTT OM BIOGRAFER

I Stockholm låg det en biograf i nästan varje kvarter och det var vanligt med matinéer på söndagarna. Att gå på bio blev ett kärt nöje. En av mina idoler var John Wayne, mest känd för sina roller i western-filmer. Men det fanns många andra skådisar som jag beundrade. Efter att ha sett ”Anna Karenina” med Greta Garbo uppsökte jag hennes barndomshem på Blekingegatan 32. Där bodde Greta i 19 år innan hon flyttade till USA. Jag stannade en stund vid porten och insöp atmosfären. Det gamla huset revs på 1970-talet.

SPÄNNANDE MILJÖ

Lasses mamma bodde i en omodern tvåa på Maria Prästgårdsgata på Söder. Ett par gånger då han besökte henne följde jag med. På 1950-talet var Södermalm en sliten stadsdel, men även om husen var gamla och omoderna fanns det en viss charm. Jag hade nyligen sett ”Anderssonskans Kalle”, filmen om busgrabben Kalle, som ställde till problem för poliser och tanter i grannskapet. Filmen var inspelad på Söder och att få uppleva miljön i verkligheten tyckte jag var spännande.

KARUSELLEN MED HYLAND

På lördagkvällar gjorde vi som de flesta andra vid den här tiden, lyssnade på Karusellen, ett populärt radioprogram med Lennart Hyland. Efteråt tog vi spårvagnen in till huvudstaden och på sommaren var det Djurgården som lockade.

Vid Allmänna Gränd, mitt emot Gröna Lund, låg Nöjesfältet eller Nöjet som det kallades. Förutom några attraktioner fanns det en dansbana där vi brukade hänga för att lyssna på musik. Höjdpunkten var när orkestern spelade ”In the Mood” eller någon annan av Glenn Millers låtar. Då vågade vi oss ibland upp på dansgolvet. Nöjet stängdes 1957 och området blev parkeringsplats.

SKIVA FRÅN GRÖNAN

På Gröna Lund fanns det en liten studio, Din Egen Röst, där man kunde spela in grammofonskivor. Studion låg ungefär där Nyckelpigan ligger idag. I studion fanns det flera olika instrument som man fick använda. Jag har sparat en platta som jag och några kompisar spelade in en sommarkväll 1951. Det kostade 3:50 kronor att spela in en grammofonskiva.

CORNELIS FÖRSTA SKIVA

År 1959 besökte trubaduren Cornelis Vreeswijk Gröna Lund tillsammans med fästmön Rigmor. Enligt ett inslag i TV-programmet Antikrundan var han då i studion och spelade in sin allra första skiva, en kärlekssång till Rigmor. Plattan värderades i programmet till 30 000 kronor.

_____________________________________________________________________________