När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Livsmedelsbutiken låg vid Stockholmsvägen 35. Sedan 1996 finns Lidingö Arena Hotell på den adressen.

BILLIGT MATSTÄLLE

Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna  fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi spårvagnen från Lidingö till Humlegårdsgatan och i Stockholm kunde vi alltid hitta något billigt matställe. Spårvagnsbiljetten kostade 30 öre.

GODISSUGNA MEDHJÄLPARE

Springpojkarna började arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunder i närområdet. Mjölkflaskorna, det fanns bara mjölk i flaskor 1951, placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras på en dragkärra.

En lördag tog jag med mig godis och gav till några småkillar, som hjälpt till att dela ut mjölk. Ryktet spred sig bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. Det blev lite oreda och en del kunder fick för mycket mjölk medan andra blev utan. Då ringde man till butiken och klagade och jag blev inkallad till chefen, Edvin Evenius och uppmanad att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag hade råd att köpa så mycket godis.

EN ETTA MED KOKVRÅ

Vi var två som delade lägenhet, en etta med kokvrå. Jag bodde tillsammans med ”söderkisen” Lasse. Han hade tidigare jobbat som hoppilandkalle på färjan som går mellan Slussen och Djurgården. Lasse och jag var jämngamla och kom bra överens. Ibland följde jag med honom hem till hans mamma som bodde i en omodern tvåa på Maria Prästgårdsgata på Södermalm. Det var en sliten stadsdel på 1950-talet men även om husen var gamla och omoderna fanns det en viss charm. Jag hade nyligen sett ”Anderssonskans Kalle”, filmen om busgrabben Kalle, som ställde till problem för poliser och tanter i grannskapet. Filmen var inspelad på Söder och att få uppleva miljön i verkligheten tyckte jag var spännande.

DJURGÅRDSKVÄLLAR

På lördagkvällar gjorde vi som de flesta andra, lyssnade på Karusellen, ett populärt radioprogram med Lennart Hyland, som sändes 1951-1954. Efteråt åkte vi in till Stockholm och på sommaren var det Djurgården som lockade. Mitt emot Gröna Lund, vid Allmänna Gränd, låg Nöjesfältet eller Nöjet som det kallades. Där fanns en berg- och dalbana och fyra andra attraktioner men framförallt en dansbana där vi brukade hänga för att lyssna på musik. Ibland vågade vi oss även upp på dansgolvet. Jag gillade Glenn Millers låtar och Moonlight serenade var en av mina favoriter. Nöjet stängdes 1957 och området blev parkeringsplats.

SKIVSTUDION PÅ GRÖNAN

På Gröna Lund fanns det på 1950-talet en inspelningsstudio – Din Egen Röst – där man kunde spela in grammofonskivor. Flera olika instrument stod till förfogande. Tillsammans med ett par kompisar var jag där och spelade in skivor. Jag har ett par plattor sparade men det är tveksamt om det går att spela dem i en modern skivspelare. På min gamla vevgrammofon gick det bra. Den köpte jag för en femtiolapp i en antikaffär i Gamla stan. Där inhandlade jag även några gamla stenkakor för en krona styck. De första nyutgivna 78-varvare jag köpte var ”Tennesse Waltz” med Patti Page och ”Adress Rosenhill” med Alice Babs.

CORNELIS FÖRSTA SKIVA

En augustikväll 1959 var Cornelis Wreeswijk på Gröna Lund tillsammans med sin fästmö Rigmor. Han besökte då inspelningsstudion och spelade in sin allra första grammofonskiva; en kärlekssång till Rigmor. Den finns bara i ett exemplar. När den unika skivan presenterades i TV-programmet Antikrundan värderades den till cirka 30 000 kronor.

KRAVALLER I PARKEN

Sommaren 1951 utbröt kravaller i Berzelii park. En lördagkväll då jag och ett par kompisar kom gående från Djurgården såg vi en stor folksamling i parken. Det var väldigt oroligt och poliser på hästar kallades in. Händelsen uppmärksammades i media och nästa kväll var det ännu fler i parken. Nu var polisen bättre förberedd och kunde lättare skingra folkmassan. Polisen skaffade en vattenkanon men den behövde aldrig användas. För att få stopp på de våldsamma upploppen i flera svenska städer påsken 2022 hade kanske en vattenkanon kommit till nytta.