Ett litet kafé

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd, som skogsarbetare från olika delar av Sverige nu höll på att såga upp.

Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogshuggarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg. 

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete och vi flyttade då till ett samhälle i Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mamma var hushållerska hos en gårdfarihandlare, som cyklade runt i byarna med en väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. Ibland blev mamma misshandlad medan jag gråtande såg på.

5BBEB0F0-C72F-459C-9895-1504CCB5B830_4_5005_c
Vi flyttade till Rätan. Foto: Rätans Hembygdsförening.

FLYTTLASSET GÅR

En dag när handlaren var bortrest fick vi besök av en främmande karl. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakarverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar. Snart var det dags att flytta igen, nu till det närbelägna stationssamhället Röjan.

”KRIGET ÄR SLUT”

Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

Öar i Söderhavet

FESTLIGT LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389

SOCKER FRÅN FIJI-ÖARNA

Från Nya Zeeland fortsatte vi till Fiji-öarna där vi tog ombord en sockerlast. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Man kunde uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. Fijianer anses ju allmänt vara mycket vänliga människor. I huvudstaden Suva kom det ett stort antal stuveriarbetare ombord för att lasta socker. Fartyget fortsatte sedan till ön Vanua Levu där lastningen gjordes. Männen sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på däcket. På kvällarna hördes sång och musik från lastrummet. Männen bar sockersäckarna på huvudet. De som inte arbetade tog sig en tupplur eller fiskade haj. I masthuset, där vi i vanliga fall förvarade tågvirke, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. De åt sina måltider i  plåtburkar och i skal från kokosnötter.

50B9205F-301E-44FC-A2EF-10E8D55D7319_4_5005_c
 En ”dejt” på Fiji 1955.

KAVA-CEREMONI

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropikkvällen var full med främmande ljud. Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten tillsammans med några karlar i en ring och drack den illasmakande drycken, som serverades i  skalet från en kokosnöt. Hälsningsfrasen bula bula, som betyder ungefär ”gott liv, hälsa och lycka” upprepades före varje klunk ur skalet. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MYTERISTERNAS Ö

Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade post som skulle med till Nya Zeeland. De hade också med sig några lådor med frukt och grönsaker från egna odlingar. IMG_1556Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar, det finns varken hamn eller flygplats. Området består av fem öar men det är bara huvudön Pitcairn som är bebodd. Invånarna försörjer sig på försäljning av sina eftertraktade frimärken.

KIDNAPPADE KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty i april 1789. Efter myteriet seglade männen till Tahiti, där de kidnappade kvinnor, som sedan blev deras fruar. 315922396_d81e8bc0-c9ff-4f34-8594-198119c09cbeÅr 1790 slog de sig ner på den obebodda ön. På 1950-talet, då Boogabilla anlöpte ön, fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det 46 personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat en film med Trevor Howard och Marlon Brando 1962.

Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till ön Vancouver Island där vi tog ombord en trälast till Swansea i Storbritannien.