Ett litet kafé

Bagaren och jag 1938.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med bröd.

Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd, som skogsarbetare från olika delar av Sverige nu höll på att såga upp. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogshuggarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

IMG_1440
Svegs järnvägsstation där jag klev på tåget. Egen bild.

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag begav jag mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mamma var tillfälligt bortrest och min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta sin butik.

B0BEB104-6C93-418C-8E97-3CC6F3BCD6CE_1_201_a
Gillar att åka tåg.

En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete och vi flyttade då till ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade vatten och avlopp samt elektricitet. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Det var världskrig och ont om mat. Min syster Åsa var ett och ett halvt år.

 GÅRDFARIHANDLAREN

Mamma var hushållerska hos en gårdfarihandlare, som cyklade runt i byarna med en väska och knackade dörr. Det var en elak person och när han kom hem från sina resor och mamma avvisade hans närmanden, blev det ofta bråk. Ibland slog han henne medan jag gråtande såg på.

En dag när handlaren var bortrest fick vi besök av en främmande karl. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeri. Året därpå gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar. Snart var det dags att flytta igen, nu till det närbelägna stationssamhället Röjan.

VÅLDSAM STYVFAR

Det skulle visa sig att vår styvfar hade ett häftigt humör. När han drack sprit kunde han ilskna till och få våldsamma vredesutbrott. De första åren höll han sig nykter men sedan söp han sig full allt oftare. När han kom hem berusad och mamma tillrättavisade honom kunde han bli rasande. Min syster Åsa och jag fick mycket stryk, sällan ett vänligt ord. En julafton när han var på fyllan tvingade han oss i säng vid femtiden på eftermiddagen. Den julkvällen grät jag mig till sömns.

KRIGET ÄR SLUT

Jag var nio år när andra världskriget slutade. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag runt om i Sverige. Jag stod vid en bensinmack och betraktade militärbilarna som rullade fram i en jämn ström. En av bilarna stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

Öar i Söderhavet

FESTLIGT LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389

SOCKER FRÅN FIJI

Från Nya Zeeland gick resan till Fiji-öarna för att lasta socker. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Ett tropiskt paradis med palmer och vita sandstränder. Man kunde uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom ett stort antal stuveriarbetare ombord. De sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på akterdäck. I masthuset, där tågvirke vanligen förvarades, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. Männen åt sina måltider i kluvna skal från kokosnötter. Säckarna med socker bar de på sina huvuden. På kvällarna hördes sång och glada skratt från lastrummet.

50B9205F-301E-44FC-A2EF-10E8D55D7319_4_5005_c
 ”Dejting” på Fiji 1955.

FRÄMMANDE LJUD

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropiknatten var full med främmande ljud.  

KAVA-CEREMONI

Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten tillsammans med några karlar i en ring och drack den illasmakande drycken, som serverades i  skalet från en kokosnöt. Hälsningsfrasen bula bula, som betyder ungefär ”gott liv, hälsa och lycka” upprepades före varje klunk ur skalet. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MYTERISTERNAS Ö

Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Det var där sjömännen gömde sig, efter att ha gjort myteri på det engelska fartyget HMS Bounty. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade post som skulle med till Nya Zeeland. De hade också med sig några lådor med frukt och grönsaker från egna odlingar. 

IMG_1556
Ett populärt frimärke.

Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar, det finns varken hamn eller flygplats. Området består av fem öar men det är bara huvudön Pitcairn som är bebodd. Försäljningen av öns populära frimärken var en viktig inkomstkälla, så troligen innehöll postsäckarna frimärken till samlare över hela världen.

KIDNAPPADE KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty i april 1789. Efter myteriet seglade männen till Tahiti, där de kidnappade kvinnor, som sedan blev deras fruar. 315922396_d81e8bc0-c9ff-4f34-8594-198119c09cbeÅr 1790 slog de sig ner på den obebodda ön. På 1950-talet, då Boogabilla anlöpte ön, fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det 46 personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat en med Trevor Howard och Marlon Brando 1962. Den senast filmen om det omtalade myteriet gjordes 1984 med Anthony Hopkins och Mel Gipson.

65DDF8CD-3E95-4DD8-A15A-9B7DD76EB2A5_4_5005_c
Boogabilla lastar trä i Vancouver.

    Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till ön Vancouver Island där vi tog ombord en trälast till Swansea i Storbritannien. Därifrån fortsatte resan hem till Sverige.