Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Mamma var inlagd på Svegs lasarett och min  mormor Doris Norling, som drev blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta butiken. En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut.  Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte mig på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten stuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på. En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Handlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakarverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år hade familjen utökats med två små pojkar.

KRIGET SLUT

Jag var nio år när kriget tog slut. En dag passerade en lång rad av arméns lastbilar genom byn. Det var åter lugnt kring landets gränser och militären återvände från sina uppdrag. Jag stod vi en bensinmack och betraktade bilarna som rullade förbi en en jämn ström. En bil stannade för att tanka och en officer kom fram till mig. ”Varför är du så glad i dag grabben”, undrade han. ”Kriget är slut”, flinade jag. Militären skrattade och rufsade mig i håret.

 

 

 

Öar i Söderhavet

LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

IMG_1389
Med m/s Boogabilla kom jag till Fiji 1955.

FIJI-ÖARNA

Från Nya Zeeland fortsatte vi till Fiji-öarna där vi tog ombord en sockerlast. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Man kunde fortfarande uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom det ett stort antal stuveriarbetare ombord för att lasta socker. Fartyget fortsatte sedan till ön Vanua Levu där lastningen gjordes. Männen sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på däcket. På kvällarna hördes sång och musik från lastrummet.

SOCKERSÄCKAR

Männen bar sockersäckarna på huvudet. De som inte arbetade tog sig en tupplur eller fiskade haj. I masthuset, där vi i vanliga fall förvarade tågvirke, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. De åt sina måltider i  plåtburkar och i skal från kokosnötter. Toaletten var minst sagt primitiv. De ställde sig helt enkelt på två plankor längst akterut i båten och gjorde sina behov direkt i havet.

IMG_1013
Med två söderhavsbönor på Fiji 1955.

KAVA-CEREMONI

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropikkvällen var full med främmande ljud. Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten och drack den illasmakande drycken, som serverades i kluvna skal från kokosnötter. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till flera gånger. Tidigt på morgonen bröt vi upp och återvände hemåt.

MYTERISTERNAS Ö

Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade post som skulle med till Nya Zeeland. De hade också med sig några lådor med frukt och grönsaker från egna odlingar. IMG_1556Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar. Det finns varken hamn eller flygplats. Invånarna försörjer sig på försäljning av sina eftertraktade frimärken.

KIDNAPPADE KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty i april 1789. Efter myteriet seglade männen till Tahiti, där de kidnappade kvinnor, som sedan blev deras fruar. 315922396_d81e8bc0-c9ff-4f34-8594-198119c09cbeÅr 1790 slog de sig ner på den obebodda ön. På 1950-talet fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det 46 personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat en film med Trevor Howard och Marlon Brando 1962.

VANCOUVER ISLAND

Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till ön Vancouver Island i östra delen av Stilla havet, där vi tog ombord en trälast till Swansea i Storbritannien.

IMG_1314
Boogabilla på Vancouverön i Kanada år 1955. Foto: Björn Wijk.