Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

GÅRDFARIHANLAREN

På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten rödmålad timmerstuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på.
En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Gårdfarihandlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeriverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år var det dags att flytta igen, nu till Röjan, ett stationssamhälle vid inlandsbanan, cirka tio mil söder om Östersund. Familjen hade nu utökats med två pojkar.