Till sjöss!

En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg i Norra Dryckesgränd i Gamla stan, och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastade och lossade och vid Skeppsbron tog Finlandsbåtar ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.

HANDELSFLOTTAN

Sjömansförmedlingen låg i Norra Dryckesgränd, vid Skeppsbron. Foto: Stockholmskällan.

På 1950 – talet var Sverige en betydande sjöfartsnation och det fanns gott om lediga jobb för matroser, motormän, eldare, jungmän och andra som var verksamma i den svenska handelsflottan. Närmare 30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På sjömansförmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. ”Ostasiatare” som trafikerade Fjärran Östern och Johnson-båtarna som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.

EN NORSK KOLTRAMP

Min första båt var en gammal norsk koltramp, s/s Marg från Fredrikstad. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Det gamla ångfartyget låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol från England. Kolröken låg tät och hela fartyget var svart och smutsigt. Jag hade mönstrat på som mässegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger, som brukade jävlas med mig  när han kom ombord och var onykter. Jag sov i överkojen och kocken i den undre. Han fann stort nöje i att ta spjärn med benen och trycka upp min sängbotten så att jag nästan ramlade ur kojen.

Besättningen var blandad, den utgjordes av sjöfolk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra. Det fanns gott om kackerlackor ombord, särskilt i manskapsmässen. Under måltiderna hände de att insekterna sprang runt på bordet och sökte efter matrester som hamnat vid sidan av tallriken. På natten härjade dom fritt på båten.

STOCKAR TILL HULL

Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastades props, trästockar som används som gruvstöttor. Både lastrum och däck fylldes med stockar som skulle till England. Att komma till Hull och London var ett äventyr. På sjömanskyrkan i Hull såg jag TV för första gången. Det skulle dröja ytterligare 5-6 år innan vi fick TV-sändningar i Sverige. Kung George VI hade avlidit ett par månader tidigare och den 26 åriga Elizabeth ( i dag 95 år) var Storbritanniens nya drottning. Winston Churchill var premiärminister och skulle 1953 få Nobelpriset i litteratur. Jag träffade en trevlig tjej, som var jämnårig med mig. Vi gick på bio och efteråt till en pub där vi tog ett glas. Allt var nytt och spännande.

Ångfartyget Marg var byggd i Norge 1920.

TÅG TILL PARIS

Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike. Medan vi låg i Rouen tog jag och en jämnårig kille från båten ledigt en dag och reste med tåg till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och käkade gott på en trevlig restaurang vid Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar borde vi väl ha haft gott om pengar? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.

KOKS TILL KIRKENES

I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man hade spänt upp hönsnät och hela däcket var fullt av koks. Det låg koks överallt och koksdammet trängde in i alla skrymslen och vrår. Däckslasten gjorde att man fick klättra i flera meter högt koksberg för att ta sig från för till akter. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, ungefär samma trad som den populära Hurtigrutten. Det var midsommartid och otroligt vackert längst kusten. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera fiskar som kocken tillagade.

142DBDDC-1D81-4985-88A1-CBBE441B0AD8_4_5005_c
Möter ett av Wilhelmsens fartyg. Foto: Björn Wijk.

FÖRPASSADE TILL MASKINRUMMET

När kokslasten var lossad fortsatte resan till Archangelsk i dåvarande Sovjetunionen där vi skulle lasta props. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Det här var på Stalins tid och jag kände ett starkt obehag. Under kalla kriget fanns det många militärer i området och stora flottbaser. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle man kontrollera båten. Besättningen blev förpassad till maskinrummet och där fick vi vara medan tullarna sökte igenom hytter och andra utrymmen.

Efter tre dagar fick vi landgångspass. Det innebar att vi fick vistas i land två timmar. Jag och ett par lättmatroser gick i land för att sträcka på benen. När vi sneddade över en hyreshustomt kom en kvinna springande och ville se passet. Vi kände oss som spioner och efter en stund återvände vi till fartyget. När vi dagen därpå lämnade Arkhangelsk följde samma procedur som när vi kom. Vi föstes ned  i maskinrummet och där blev i kvar i två timmar medan tullsnokarna rotade bland våra ägodelar. Vad dom letade efter fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s