Stökigt i Biscaya

Sveabolagets s/s Aslög. Foto: Fakta om Fartyg.

Efter en tid i land mönstrade jag jungman i s/s Aslög, en koleldad Svea-båt byggd 1916. Båten gick vanligtvis i nord- och östersjöfart men nu skulle det bli en ”långresa”. Biscaya kallas ibland för sjömannens grav på grund av alla skeppsbrott. Där låg vi nu och stampade i den grova sjön medan jättelika vågor sköljde över fartyget. Det knakade och gnisslade i skrovet och vattenmassorna spolade oavbrutet över däcket. När stäven rände in i en av dessa enorma vågor blev det tvärstopp och skakningarna fortplantade sig genom hela skrovet och till akterskansen där manskapet höll till. Det var klokt att hålla sig under däck ty risken var annars stor att den oförsiktige skulle spolas överbord.

Hjälpkärran som producerade elektricitet klarade inte påfrestningarna utan stannade och vi fick plocka fram fotogenlampor ur förrådet. Under de värsta stormdygnen var det svårt att sova. Man fick ta spjärn med armar och ben för att hålla sig kvar i kojen. Ena stunden befann sig akterskeppet långt under vattenytan för att i nästa stund rida på vågtopparna. Då skenade propellern fritt i luften en kort stund och skakningarna nådde sin höjdpunkt. Jag var sjösjuk och rädd och undrade i mitt stilla sinne vad jag egentligen hade på sjön att göra.

Skorstenen på s/s Aslög vaskas.

Stormen avtog efterhand, vi ökade till full maskin och efter något dygn syntes den spanska kusten avteckna sig föröver. Vi tog ombord lots när vi kommit inom skärs och snart låg vi förtöjda i Bilbao. Det här var långt innan charterresorna kommit igång och det var spännande att komma till Spanien. Det var billigt och en svensk tia räckte länge. Det här var på general Francos tid och Spanien var en diktaturstat med hårdföra poliser. En dag hade en ung spanjor gömt sig ombord. Den tilltänkte fripassageraren upptäcktes innan båten avgått. Poliser tog med killen ut på kajen och spöade honom. Misshandeln avbröts först när vår kapten ingrep. 

FÖRSTA SCHAPPET

Båten gick vanligen i Nord och Östersjöfart och ofta kom vi till Holland och Belgien. Det var glada ”gubbar” ombord och i hamnarna hade vi trevligt. I Antwerpen fanns det gott om krogar längs Schipperstraat och Fattiga Augusta och Snus-Maja var två välbesökta ställen. Men det kunde även bli för mycket festande, som den gången i Rouen i Frankrike. När båten  skulle avgå en sen eftermiddag saknades flera ur manskapet. Förste styrman skickade då mig för att hämta dem. Jag tittade in på första schappet och där satt dom, men ingen ville gå ombord. Efter närmare en timme kom tredje styrman och vi lyckades övertala dem att följa med tillbaka till båten. 

IMG_1896
Två glada sjömän på s/s Aslög.

SJÖFÖRKLARING

När vi kom till Antwerpen hölls sjöförklaring och hela besättningen kallades till förhör. Jag var bland de sista som kallades in. Kapten och ett par belgiska myndighetspersoner satt kring ett bord i salongen. De ville veta varför besättningen inte funnits tillgänglig då fartyget skulle avsegla från Rouen. Jag förklarade som det var att jag blivit skickad att hämta mina skeppskamrater och att jag sedan stått till rors hela natten. Det måste väl ändå tyda på att jag varit nykter, förklarade jag och kapten nickade instämmande. De  som varit på fyllan fick sparken och gick iland  i Malmö, som var den första svenska hamn vi kom till. Själv mönstrade jag av i Norrköping några månader senare.

EN SJÖMANS GRAV

En eftermiddag då vi var på väg från Stockholm med s/s Aslög och befann oss i närheten av Almagrundet, strax utanför Stockholms skärgård, hoppade plötsligt vår andre styrman överbord. Maskinen stoppades och en livbåt sattes i sjön. Tredje styrman och ett par matroser hoppade i livbåten och även jag blev beordrad att följa med. Det blåste en lätt bris men havet var lugnt. Vi började ro åt det håll där styrmannen senast hade setts flyta. Snart upptäcktes att dyvika – den propp som är till för att tillsluta avtappningshålet i botten på båten – saknades och att vatten strömmande in. Jag snappade åt mig styrmans uniformsmössa och öste febrilt medan de övriga tätade hålet i botten. När det var gjort rodde vi runt drygt en timme och sökte, dock utan resultat. Då sänktes flaggan på halv stång och resan fortsatte. Orsaken till den tragiska händelsen var att andre styrman hade druckit sprit tidigare under dagen och när han skulle gå på sitt arbetspass var han inte helt nykter. När han nekades att tjänstgöra på bryggan tog han det drastiska beslutet att hoppa i sjön.

Staterna

När jag var 17 år 1954 mönstrade jag jungman i Svenska Amerika Linjens m/s Vretaholm. Det var ett vackert fartyg, byggt vid Götaverken 1943. Jag kände en viss stolthet när jag gick ombord i Göteborg. Att få komma till USA var något jag hade drömt om. 

STORSTADSHAMN

I USA anlöpte Vretaholm bland annat hamnar i Philadelphia, Boston och New York. Musiken skvalade dygnet runt från otaliga radiostationer och det fanns redan TV-program som sändes i färg. Jag festade på hamburgare och drack Coca-Cola, sådant som fortfarande var ganska okänt i Sverige. Jag köpte Lee-jeans och cowboy boots med färglada skaft. Från jukeboxen strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern. Han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.

IMG_1009
På en gata i New York på 50-talet.

BESÖK AV HEMINGWAY

Den sista platsen vi besökte var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och en hel del övertidsarbete. Fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg. Några månader efter att jag mönstrat av hade man ett celebert besök på Vretaholm. Den 4 januari 1955 då båten låg i Havanna var 1954 års nobelpristagare i litteratur Ernest Hemingway gäst ombord. Han hade fått en personlig inbjudan av skeppsredare Tor-Erland J:son Broström. Hemingway åt lunch ombord och visades runt på fartyget. Kul att ha trampat samma däck som ”Den gamle och havet”.

FRIHETSGUDINNAN

24

En dag när vi låg med båten i New York åkte jag och en kompis till frihetsstatyn på Liberty Island. Vi knallade de 354 trappstegen längs en smal trappa upp till frihetsgudinnans krona och därifrån blickade vi ut över hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare. Turismen var i sin linda och jag minns att vi inte ens behövde stå i kö. Numera får man boka biljetter långt i förväg. Av bara farten åkte vi även upp till toppen av Empire State Building och från utsiktsplatsen på 86:e våningen imponerades vi av den fina utsikten och av trafikmyllret på Manhattan.

SLÅTTER I HÄRJEDALEN

I juni 1954 var jag hemma i Härjedalen. Det var slåttertid och jag arbetade några veckor på en bondgård. Ännu på 50- talet var slåttern ett manuellt arbete utan dagens avancerade maskiner och alla på gården deltog i arbetet med liv och lust.   Efter en rejäl frukost på sill och gröt begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Solen strålade från en klar himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom med kaffekorg och kall svagdricka.

IMG_1444
Det doftar gott av nyslaget hö. Eget foto.

FÅGLARNA TYSTNADE.

Sverige drabbades av total solförmörkelse den 30 juni 1954. Det blev mörkt mitt på dagen och fåglarna tystnade. Det här är någon som inträffar väldigt sällan. Solen, månen och jorden ligger i exakt rät linje i rymden. Månen passerar då mellan solen och jorden och döljer hela solens skiva. Det var stor uppståndelse och halva svenska folket stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det kommer att dröja till  år 2126 innan nästa totala solförmörkelse inträffar i Sverige.

MINOR OCH  SJUNKBOMBER

Under kriget var m/s Waria hjälpkryssare i svenska flottan.

Jag hade en kortare törn i m/s Waria, som tillhörde Stockholms Rederi AB Svea. Hon var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona 1938. När kriget bröt ut året därpå byggdes hon om till hjälpkryssare för marinens räkning och utrustades med två kanoner samt sjunkbomber och minor. När kriget var slut 1945 återlämnades hon till Svearederiet och omdöptes till Waria. Enligt Fakta om Fartyg såldes hon till Jugoslavien 1961 och efter många turer blev hon upphuggen i Rijeka 1985. När jag var ombord som motorman 1956 gick Waria i Nord- och Östersjöfart.