På bataljon Sparre i örlogsstaden Karlskrona bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Den första tiden var det exercis från morgon till kväll. Roddövningar i den vackra skärgården var välkomna avbrott. Att skjuta med k-pist och kasta handgranater satte nerverna på helspänn och att hoppa från en tio meter hög trampolin ner i en bassäng var annat som påverkade adrenalinet. Den första tiden, innan vi lärt oss det mest elementära, fick vi vistas på kasernen. När vi kunde hälsa med en godkänd honnör och uppföra oss som riktiga soldater fick vi gå ut på stan.
SOMMAR PÅ SJÖMÄTARE
Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint. Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras. Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik. Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon.
Gustaf af Klint besöker Vasa, Finland 1957.
FLYTANDE SERVERING
När hösten kom lades fartyget i malpåse och manskapet från Gustaf af Klint fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en utrangerad torpedbåt som skulle skrotas och där hade vi sysselsättning hela vintern. Det blev promenader mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen, vid mat- och kafferaster och inte mycket tid över till arbete. I mars 1958 var det muckardags efter 15 månaders värnplikt.
Gustaf af Klint byggdes på Finnboda varv 1941. Hon var verksam som sjömätare till 1980. Fartyget såldes och blev flytande servering och turisthärbärge i Stadsgården. Den gamla sjömätaren verkar nu som hotell och vandrarhem vid Söder Mälarstrand i Stockholm.
HOTELL TEGELHÖGEN
På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. Där fick jag tillbringa femton dygn för att jag en kväll, lätt berusad, varit i kabyssen och stekt några ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram.
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV.
LÄTTKLÄDDA DAMER
På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Jag blev överraskad när jag upptäckte att någon rivit sönder en tidning med lättklädda damer, Pin Up, och lagt in de lösa sidorna i boken. Nu kunde jag både läsa om pinuppornas erotiska äventyr och söka andlig vägledning. Hade vakterna upptäckt de lösa sidorna hade jag riskerat att få påbackning av straffet.
Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.
Minnen från tiden som flottist 1957-1958. Muckarkam för att räkna dagarna fram till utryckning samt mössband.
När jag var klar med lumpen mönstrade jag motorman i m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Barranduna tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Maskinen var en 7-cyl. B&W diesel med en effekt på 9900 ihk. Hon mätte 9020 DWT och gjorde 16,5 knop.
M/S Barranduna. Foto: Kommandobryggan.
SAN PEDRO OCH SYDNEY
Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och därefter till Kamaichi i Japan. Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. En resa mellan de båda kontinenterna tog vanligen 17-18 dygn. Allt gick sin gilla gång, ofta med läsning och kortspel på frivakterna. Böcker fanns i Sjömansbibliotekets boklåda som byttes ut i vissa hamnar. Behövde man köpa en tub tandkräm, lite godis eller en limpa cigaretter fick man passa på när hökaren hade slabbkistan öppen.
Fint sällskap i Kamaishi. Jag till vänster.
Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Vi låg vanligen sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi anlöpte var San Francisco och San Pedro samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney.
LÅNG JUL PÅ KORT TID
Någon påpekar ibland att julledigheten är i kortaste laget och skulle uppskatta en extra dag. På m/s Barranduna upplevde vi en jul i Stilla havet då vi hade två juldagar i följd. På en av resorna från Australien till USA:s västkust passerade vi datumgränsen, en tänkt linje på jordklotet där datumet växlar om man passerar den. Det innebar att besättningen kunde fira julafton, juldag, juldag och annandag jul. Någon extra julkänsla var det svårt att uppbringa. På återresan till Australien försvann en dag så det jämnade ut sig.
TREVLIGA UTFLYKTER
Sjömanskyrkorna i USA och Australien var måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. De gånger båten låg kvar i hamnen över ett veckoslut ordnades ofta dagsresor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco fixade trevliga utflykter.Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert snidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.
NU STÄVAR VI HEMÅT
Hyrde ibland en häst när vi låg i Australien.
I Australien hyrde jag ibland en häst och red ut i den vackra naturen. När vi låg med båten i Sydney åkte man ibland till den populära sandstranden Bondi Beach och badade. Det hände även att man provade fiskelyckan i någon skyddad havsvik.Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och återvände till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Genua i Italien.
AKTERSEGLAD PÅ TASMANIEN
Tasmanien är en ö cirka 240 km från den australiska kusten. När vi låg där med båten var jag och en skeppskamrat ute och rumlade en kväll och gick vilse i skogen. Båten skulle avsegla på förmiddagen följande dag och vi räknade med att vara tillbaka i god tid. När det började mörkna beslöt vi att övernatta där vi befann oss. Vi kände till att det fanns giftiga ormar på Tasmanien, bland annat tigerormen, en giftsnok som kan bli två meter lång. För att inte riskera att bli bitna klättrade vi upp i ett stort eukalyptusträd och lade oss att sova i varsin kraftig grenklyka.
Min första flygresa Tasmanien-Sydney 1958.
När vi vaknade på morgonen fick vi en rejäl överraskning ty ute på fjärden seglade vårt stolta skepp på väg till det australiensiska fastlandet. Skeppsmäklaren i Hobart ordnade flygbiljetter till Sydney, där båten låg, och jag fick göra min allra första flygresa.
EXPLOSION I NORSK TANKBÅT
Det blev en händelserik resa över Indiska oceanen. En natt när jag hade tolvfyra-vakten i maskin kom nödsignaler från det norska tankfartyget M/T Farmand. Det rapporterades om en explosion i maskinrummet och att man behövde hjälp. Chiefen gav då order om högsta fart. Några timmar senare meddelades att ett italienskt passagerarfartyg närmade sig haveristen och det gjorde att vi kunde dra ned på farten. Följande dag kom vi fram till olycksplatsen och kunde konstatera att tankfartyget fått omfattande skador.
Explosionen i maskinrummet hade slitit bort en del av fartygets akteröverbyggnad och i sidan gapade ett stort hål. Åtta personer var döda och flera skadade. Vi passerade tankbåten på nära håll och vår kapten ropade i megafon till den norska kaptenen och undrade om vi kunde hjälpa till. Han slog då uppgivet ut med armarna som ett tecken på att inget kunde göras. M/T Farmand var på resa från Adelaide till Bahrain i barlast när explosionen inträffade.
M/T Farmand. Foto: Arne Gundersen.
JAGAD AV ARG FOLKHOP
På väg till Europa via Röda havet och Suezkanalen stannade vi till i Aden, en hamnstad i Jemen, för att bunkra. Jag hade ett par timmar ledigt och knallade i land. Man kunde handla taxfree i butikerna så jag passade på att köpa en kamera. När jag gick runt och provade kameran råkade jag fotografera en grupp karlar, som handlade med gröna växter, troligen drogen Kat. När männen upptäckte mig kom de rusande och var väldigt arga och hotfulla. Efter ett tag lyckades jag förklara att bilderna var avsedda för mitt privata fotoalbum och då lugnade dom ner sig. När en fotobutik i Genua skulle framkalla bilderna visade det sig att rullen var tom. Slutaren som reglerar exponeringstiden hade fastnat. Jag hade riskerat livhanken helt i onödan.
Sommaren 1961 bärgades regalskeppet Vasa, som legat på havets botten i 333 år, och en museibyggnad uppfördes vid Alkärret nedanför Skansen. Där fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB. Wasavarvet var ett provisoriskt museum fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande, jag fick ju uppleva lite av historiens vingslag, även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag fick ägna en del av tiden åt att flytta runt virke och dra spik ur gamla bräder allt medan arkeologerna noggrant letade igenom Vasaskeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet.
Sommaren 1961 var jag byggjobbare på Wasavarvet. Foto: Wikipedia.
FEST MED DYKARBASEN
När byggnaden var under tak bjöds vi på en rejäl taklagsfest med god mat och dryck. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén, marinteknikern som hade lokaliserat det sjunkna skeppet, var självklara huvudpersoner. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet Vasa i det nybyggda museet. Wasavarvet invigdes av prins Bertil. Regalskeppet Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter. Mellan 1961 och 2011 lockade Vasa över 29 miljoner besökare.
ÖL TILL BYGGJOBBAR
Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och byggjobbare blev jag aldrig.
Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i m/s Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 DWT och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjöfart men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.
Sveabolagets m/s Fenris. Foto: Lennart Ramvik.
Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Jättelika vågor dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och via propellertunneln ta oss till maskinrummet, som låg midskepps. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.
OMSKAKANDE NYHET
Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare anlände vi till New York. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.
HÄRLIGA I LISSABON
Från USA gick m/s Fenris till Sevilla i Spanien där jag mönstrade av. Efter ett par sköna veckor i Sevilla bestämde jag mig för att resa vidare och en tidig morgon steg jag på bussen till Lissabon. När vi efter cirka femton timmar var framme i Portugals charmiga huvudstad fick jag tips om ett bed and breakfast där jag hyrde rum. På förmiddagarna satt jag ute i trädgården och käkade frukost innan jag tog bussen in till stan. Målet var en trevlig badanläggning med pool och uteservering där jag ibland tillbringade större delen av dagen.
TREVLIG TÅGRESA
Efter en skön vistelse i Lissabon var det dags att resa vidare. Tanken var att jag skulle åka till Rotterdam och där mönstra på en båt. På nattåget till Madrid delade jag kupé med ett trevligt par från Washington. Amerikanerna, som var på semester i Europa, plockade fram en rejäl bit ost och en flaska rött vin som vi festade på. Det blev en trevlig och minnesrik resa. Jag stannade två dagar i Madrid och reste sedan med tåg till Rotterdam. Där erbjöds jag jobb som motorman i tankfartyget M/T Margit Gorthon, som låg i torrdocka på ett varv. Efter lite tvekan valde jag att ta tåget hem till Sverige istället för att mönstra på tankbåten, som efter varvsbesöket skulle till Persiska viken.
MED SJÖSÄCK OCH PENNA. 