FESTLIGT LINJEDOP

Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.

SOCKER FRÅN FIJI

Från Nya Zeeland gick resan till Fiji-öarna för att lasta socker. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Ett tropiskt paradis med palmer och vita sandstränder. Man kunde uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom ett stort antal stuveriarbetare ombord. De sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på akterdäck. I masthuset, där tågvirke vanligen förvarades, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. Männen åt sina måltider i kluvna skal från kokosnötter. Säckarna med socker bar de på sina huvuden. På kvällarna hördes sång och glada skratt från lastrummet.

FRÄMMANDE LJUD

Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropiknatten var full med främmande ljud.  

KAVA-CEREMONI PÅ FIJI

Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten tillsammans med några karlar i en ring och drack den illasmakande drycken, som serverades i  skalet från en kokosnöt. Hälsningsfrasen bula bula, som betyder ungefär ”gott liv, hälsa och lycka” upprepades före varje klunk ur skalet. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till, något som hade varit högst oanständigt. Tidigt på morgonen bröt vi upp och knallade tillbaka.

____________________________________________________________________________

PITCAIRN -MYTERISTERNAS Ö

Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Det var där sjömännen gömde sig, efter att ha gjort myteri på det engelska fartyget HMS Bounty. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade säckar med post, som vi skulle ta med till Nya Zeeland. De hade också med sig några kartonger med frukt och grönsaker från egna odlingar. 

Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar, det finns varken hamn eller flygplats. Området består av fem öar men det är bara huvudön Pitcairn som är bebodd. Försäljningen av öns populära frimärken var en viktig inkomstkälla, så troligen innehöll postsäckarna frimärken till samlare över hela världen.

LEVDE MED NIO KVINNOR

Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty. Efter myteriet seglade de nio myteristerna till Tahiti. De tog med sig sex  män och elva kvinnor och fortsatte till den obebodda ön Pitcairn där de landsteg den 23 januari 1790. Livet på ön kom att präglas av våld och förtryck som ledde till döden för de flesta av männen. Brittiska sjömän som besökte ön 1814 hittade bara en myterist vid liv, John Adams som levde med nio kvinnor.

På 1950-talet, då Boogabilla anlöpte ön, fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det ett 50-tal personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat med Trevor Howard och Marlon Brando 1962 och med Anthony Hopkins och Mel Gipson 1984.

Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till Vancouver Island där en trälast till Swansea i Storbritannien togs ombord.