Staterna 1954

I januari 1954 mönstrade jag jungman i m/s Vretaholm, som tillhörde Svenska Amerika Mexico Linjen. Men jag kom aldrig till Mexico. Någon vecka tidigare, vid jultiden 1953, hade Rederi Transatlantics m/s Oklahoma brutits i två delar och sjunkit på väg till Boston. Två brottsjöar slog in och orsakade en spricka, som gjorde att fartyget bröts itu och sjönk. Besättningen räddades. Vretaholm tog nu ombord den last som m/s Oklahoma skulle ha skeppat.

STORSTADSHAMN

I USA anlöpte Vretaholm bland annat  Philadelphia, Boston och New York. Att komma till USA var något jag drömt om. Musiken skvalade dygnet runt från otaliga radiostationer och det fanns redan TV-program som sändes i färg. Jag festade på hamburgare och drack Coca-Cola, sådant som fortfarande var ganska okänt i Sverige. Jag köpte Lee-jeans och cowboy boots med färglada skaft. Från jukeboxen strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern. Han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.

IMG_1009
Promenad i New York på 1950-talet.

BESÖK AV HEMINGWAY

Den sista platsen vi besökte var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och en hel del övertidsarbete. Fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg. Några månader efter att jag mönstrat av hade man ett celebert besök på Vretaholm. Den 4 januari 1955 då båten låg i Havanna var 1954 års nobelpristagare i litteratur Ernest Hemingway gäst ombord. Han hade fått en personlig inbjudan av skeppsredare Tor-Erland J:son Broström. Hemingway åt lunch ombord och visades runt på fartyget. Kul att ha trampat samma däck som författaren till ”Den gamle och havet”.

I FRIHETSGUDINNANS KRONA

24

Det blev flera besök i New York på 1950-60-talen. När vi låg där med m/s Boogabilla 1955 tog jag och en kompis färjan till frihetsstatyn på Liberty Island. Vi knallade de 377 trappstegen längs en smal trappa upp till frihetsgudinnans krona och därifrån blickade vi ut över hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare. Turismen var i sin linda och jag minns att vi inte ens behövde stå i kö. Numera får man boka biljetter långt i förväg. Av bara farten åkte vi även upp till toppen av Empire State Building och från utsiktsplatsen på 86:e våningen imponerades vi av den fina utsikten och av trafikmyllret på Manhattan.

AB55B20C-D63F-4AD2-95B5-4D972F4DCAA3_1_201_a
Ombord på färjan till Liberty Island.

SLÅTTER I HÄRJEDALEN

I juni 1954 var jag hemma i Härjedalen. Det var slåttertid och jag arbetade några veckor på en bondgård. Ännu på 50- talet var slåttern ett manuellt arbete utan dagens avancerade maskiner och alla på gården deltog i arbetet med liv och lust.   Efter en rejäl frukost på sill och gröt begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Solen strålade från en klar himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom med kaffekorg och kall svagdricka.

IMG_1444
Det doftar gott av nyslaget hö. Eget foto.

FÅGLARNA TYSTNADE.

Sverige drabbades av total solförmörkelse medan vi höll på med slåttern. Den 30 juni 1954 blev mörkt mitt på dagen och fåglarna tystnade. Det här är någon som inträffar väldigt sällan. Solen, månen och jorden ligger i exakt rät linje i rymden. Månen passerar då mellan solen och jorden och döljer hela solens skiva. Det var stor uppståndelse och halva svenska folket stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det kommer att dröja till  år 2126 innan nästa totala solförmörkelse inträffar i Sverige.

MINOR OCH  SJUNKBOMBER

Under kriget var m/s Waria hjälpkryssare i svenska flottan.

Jag hade en kortare törn i m/s Waria, som tillhörde Stockholms Rederi AB Svea. Hon var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona 1938. När kriget bröt ut året därpå byggdes hon om till hjälpkryssare för marinens räkning och utrustades med två kanoner samt sjunkbomber och minor. När kriget var slut 1945 återlämnades hon till Svearederiet och omdöptes till Waria. Enligt Fakta om Fartyg såldes hon till Jugoslavien 1961 och efter många turer blev hon upphuggen i Rijeka 1985. När jag var ombord som motorman 1956 gick Waria i Nord- och Östersjöfart.

Stillahavs-traden

När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och sedan till Kamaichi i Japan. Barranduna (bilden ovan) tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop. 

IMG_1041
Motorman Svensson och jag (t.v.) har gått i land i Kamaichi och möter två glada tjejer.

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Resan mellan USA och Australien tog ungefär 17-18 dygn. Fartyget brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi vanligen kom till var San Francisco och San Pedro (Los Angeles) samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det vanligen Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney som anlöptes.

SPÄNNANDE PLATSER

 Möter Johnson-linjens m/s Orinoco. Foto: Björn Wijk.

I Australien och USA var kyrkorna måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. Ofta ordnades resor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco ordnade trevliga utflykter. Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert utsnidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.

I Australien hyrde jag ibland en häst.

LAST TILL EUROPA

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och tog med dem till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

JOBB PÅ WASAVARVET

Regalskeppet Wasa bärgas. Foto: Stockholmskällan.

Sommaren 1961 fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB, som höll på att uppföra Wasavarvet vid Alkärret nedanför Skansen. Det var en provisorisk museibyggnad fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag minns att jag i första hand fick ägna dagarna åt att släpa runt virke och dra rostig spik ur gamla bräder. Allt medan arkeologerna noggrant letade igenom det gamla skeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet. När byggnaden var under tak bjöds vi på taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén var naturligtvis huvudperson. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet i det nybyggda museet, Wasavarvet. Det invigdes av prins Bertil och blev genast en publiksuccé. Det nuvarande Vasamuseet invigdes i juni 1990.

Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och någon byggjobbare blev jag aldrig.

MED GIPSLAST  TILL  NY

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjötrafik men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.

Sveabolagets m/s Fenris. Foto: Lennart Ramvik.

Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Vågor som stundtals var åtta-tio meter höga dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och sedan via propellertunneln ta oss till maskinrummet. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

OMSKAKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till vid pier 5 i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige.