När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och därefter till Kamaichi i Japan. Barranduna (bilden ovan) tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop. 

SAN FRANCISCO

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. En resa mellan de båda kontinenterna tog vanligen 17-18 dygn. Allt gick sin gilla gång med bland annat läsning och kortspel på frivakterna. Böcker fanns i Sjömansbibliotekets boklåda som byttes ut i hamnarna emellanåt. Behövde man köpa en tub tandkräm, lite godis eller en limpa cigaretter fick man passa på när hökaren hade slabbkistan öppen. Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Vi brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi vanligen kom till var San Francisco och San Pedro (Los Angeles) samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det vanligen Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney som anlöptes.

SPÄNNANDE PLATSER

Sjömanskyrkorna i USA och Australien var måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. De gånger båten låg kvar i hamnen över ett veckoslut ordnades ofta dagsresor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco fixade trevliga utflykter. Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert snidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.

VÄNDER HEMÅT

I Australien hyrde jag ibland en häst och red ut i den vackra naturen. När vi låg med båten i Sydney åkte man ibland till den populära sandstranden Bondi Beach och badade. Det hände även att man provade fiskelyckan i någon skyddad havsvik.

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

_________________________________________________

LÄRLING NÄR  VASA BÄRGADES

Sommaren 1961 bärgades regalskeppet Vasa, som legat på havets botten i 333 år, och en museibyggnad uppfördes vid  Alkärret nedanför Skansen. Där fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB. Wasavarvet var ett provisoriskt museum fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande, jag fick ju uppleta lite av historiens vingslag, även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag  fick ägna en del av tiden åt att flytta runt virke och dra spik ur gamla bräder allt medan arkeologerna noggrant letade igenom Vasa efter föremål och kvarlevor från 1600- talet.

När byggnaden var under tak bjöds vi på en rejäl taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén, marinteknikern som hade  lokaliserat det sjunkna regalskeppet, var självklara  huvudpersoner. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet Wasa i det nybyggda museet. Wasavarvet invigdes av prins Bertil. Det nuvarande Vasamuseet invigdes 1990. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter. Mellan 1961 och 2011 lockade Vasa över 29 miljoner besökare.

 SOPADE PÅ SJUKHUSET

Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och byggjobbare blev jag aldrig.

                        _______________________________________________

STORMIG RESA MED GIPS

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjöfart men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.

Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Jättelika vågor dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och via propellertunneln ta oss till maskinrummet, som låg midskepps. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

OMSKAKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige.