När jag var 16 år 1952 gick jag till sjöss och under några år seglade jag jorden runt i olika fartyg. Därefter har jag arbetat som journalist i 30 år. Nu har jag lämnat arbetslivet sedan flera år tillbaka, men både skrivandet och minnena från tiden till sjöss lever kvar. Här berättar jag om sjömanslivet på 1950-talet och om skillnaden att vara motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning. Jag berättar också om en del minnen från landbacken på det glada 60-talet. Alla har vi något att berätta, det här är min berättelse.
Fartyget på bilden ovan är m/s Orinoco som tillhörde Johnsonlinjen. Bilden tog jag från däcket på Svenska Lloyds m/s Gandia, när fartygen möttes någonstans på den vida oceanen i mitten av 1960-talet.
På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare.
En kraftig höststorm hade fällt mängder med träd, som skogsarbetare från olika delar av landet nu höll på att såga upp. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogshuggarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg. Längre fram berättar jag om mötet med en av dessa skogshuggare i Australien 20 år senare.
Svegs järnvägsstation. Eget foto från 1973.
RYMLING PÅ TÅG
Jag var tydligen en livlig krabat för en dag begav jag mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mamma var tillfälligt bortrest och min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under tiden vara både barnvakt åt en ostyrig treåring och sköta sin butik.
En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt avhyvling.
Gillar att åka tåg.
GÅRDFARIHANDLAREN
När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. Vi flyttade då till en by i södra Hälsingland och där bodde vi i en liten stuga utan vatten, avlopp och elektricitet. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Det var världskrig och ont om mat. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mamma var hushållerska hos en gårdfarihandlare, som cyklade runt i byarna med en väska och knackade dörr. Det var en elak person och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. Ibland slog han henne medan jag gråtande såg på.
EN FRIARE KNACKAR PÅ
En dag när nasaren var bortrest fick vi besök av en främmande karl. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad och när han friade svarade hon ja. Mannen var skomakare till yrket och 20 år äldre än vår mor. Snart gick flyttlasset till ett samhälle i Jämtland där han öppnade skomakeri. De gifte sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år var det dags att flytta igen. Ett stationssamhälle invid Inlandsbanan blev vår nya hemvist. Familjen hade nu utökats med två små pojkar.
EN ELAK STYVFAR
Det skulle visa sig att vår styvfar hade ett häftigt humör. När han drack sprit kunde han ilskna till rejält och få våldsamma vredesutbrott. De första två åren höll han sig nykter men sedan söp han sig full allt oftare. När han kom hem berusad och vår mor tillrättavisade honom, kunde han bli rasande. Min syster Åsa och jag fick ofta stryk, sällan ett vänligt ord. En julafton då gubben var på fyllan tvingade han oss i säng redan vid femtiden på eftermiddagen. Den julkvällen grät vi oss till sömns.
Huset dit vi flyttade var gammalt och omodernt. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. Vedspisen i köket var den enda värmekällan. När jag kom hem från skolan skulle jag passa småsyskonen, hugga ved och hämta vatten. Vattnet hämtades från en källåder några hundra meter bort. Jag brukade sitta på en sten och vänta medan det klara källvattnet sakta porlade fram ur berget och fyllde hinkarna.
FISKE FÖR HELA SLANTEN
Öring. Foto: Wikipedia.
Sommartid var det fiske för hela slanten. Det fanns flera vattendrag i närheten av byn där jag brukade fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. Ibland var fisken riktigt på hugget och då kunde jag dra upp flera fina öringar. Fisk var ett välbehövligt tillskott på matbordet och det var lättare att slippa ifrån andra sysslor när jag fiskade. Ibland var jag borta större delen av dagen och mot kvällen återvände en trött men stolt 13-åring med sin fångst.
Jag metade öring i bäckar och åar. Eget foto.
SÄLLSKAPLIG LAVSKRIKA
Några kilometer hemifrån fanns det en bäck med gott om öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. När jag tog fram min matsäck, ofta en dubbel limpmacka med prickig korv, fick jag sällskap av den orädda lavskrikan, som tiggde en smakbit. Ljudet från den porlande bäcken var rogivande och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar.
DRÄNG MED LÄSHUVUD
I april 1950 flyttade vi till Lillhärdal, en tätort tre mil från Sveg i Härjedalen. I juni var jag klar med den sjuåriga folkskolan och det var dags att börja fundera på framtiden. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i gubbens värld var det bara kroppsarbete som räknades. Han skulle fixa jobb åt mig som bonddräng, om jag inte själv skaffade mig ett arbete. Nu gällde det att handla snabbt för dräng tänkte jag inte bli. Det fanns en värld bortom hembyn som lockade.
14-ÅRING SÖKER ARBETE
Sagt och gjort. Jag satte in en platsannons i tidningen Härjedalen, fick svar på annonsen och började veckan därpå att jobba som springpojke hos Svegs Livsmedel. Lönen var 120 kronor i månaden och fria måltider. Min första ”egna” bostad var ett möblerat rum som jag delade med en bagarlärling. Vi betalade 40 kronor var i månadshyra.
Springpojken och en liten ”linslus”.
Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken.
KORVAR OCH LÅRKLUMPAR
Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet. Den mesta tiden gick åt till att köra hem varor till kunder och att skicka paket med kött och chark till butiker i byarna runt Sveg.
Är du intresserad av släktforskning? Då ska du besöka min dotter Helena Wijks blogg. Hon är magister i religionsvetenskap och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro. Helena har släktforskat i flera år och har mycket att berätta på sin blogg: https://helenawijk.com
När jag var 15 år 1951 fick jag jobb som springpojke i en matbutik på Lidingö, cirka åtta kilometer från Stockholms city. I början av april klev jag på tåget till Stockholm och genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar.
Jag tog taxi från centralstationen till Lidingö, resan kostade 7:80 kronor. Den vänlige handlaren Edvin Evenius gav mig tio kronor och beklagade att man inte haft möjlighet att möta mig vid tåget. Evenius livsmedelsbutik låg vid Stockholmsvägen 35. Sedan 1996 finns Lidingö Arena Hotell på den adressen.
Butiken på Lidingö. Foto: Lidingö stadsarkiv.
BILLIGT MATSTÄLLE
Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi Lidingötåget till Humlegårdsgatan och i Stockholm kunde vi alltid hitta något billigt matställe. Spårvagnsbiljetten kostade 30 öre.
”SÖDERKISEN” LASSE
Vi var två som delade lägenhet, en etta med kokvrå. Jag bodde ihop med ”söderkisen” Lasse. Vi var jämnåriga och kom bra överens. Han hade tidigare jobbat som hoppilandkalle på färjan som går mellan Slussen och Allmänna Gränd/Gröna Lund. Han kände några som jobbade på Grönan så ibland bjöds vi på en gratis tur i berg- och dalbanan. Lasse ägde en lättviktare, en lätt motorcykel med en cylindervolym på 98 cc, som han var stolt över. Problemet var att han saknade körkort och en dag då han harvade runt med sin lättviktare på Ringvägen blev han stoppad av polisen och så var det roliga slut.
TESTADE NYA T-BANAN
”Fyran” på Västerbron. Foto: Stockholmskällan.
”Ett bra sätt att lära känna Stockholm är att åka spårvagn. Du kan välja Ringlinjen 4, som kör i en cirkel runt stan”, tipsade en kille i butiken. Så bland det första jag gjorde när jag kom till Stockholm var att åka spårvagn. Efter en rundtur med 4:an visste jag åtminstone var Odengatan, Valhallavägen och Fridhemsplan låg. Från Västerbron var utsikten över Riddarfjärden och delar av staden fantastisk.
Stockholms tunnelbana hade invigts ett halvår tidigare, den 1 oktober 1950, och den allra första sträckan, mellan Slussen och Hökarängen, hade öppnats. Att färdas under jord lät spännande så det skulle jag naturligtvis testa. Jag steg på vid Slussen och åkte några hållplatser. Men imponerad blev jag inte, tåget gick ju mestadels ovan jord. Två år senare den 26 oktober 1952 invigdes tunnelbanan till Vällingby av prins Bertil.
John Wayne, en idol.
GOTT OM BIOGRAFER
I Stockholm låg det en biograf i nästan varje kvarter och det var vanligt med matinéer på söndagarna. Att gå på bio blev ett kärt nöje. En av mina idoler var John Wayne, mest känd för sina roller i western-filmer. Men det fanns många andra skådisar som jag beundrade. Efter att ha sett ”Anna Karenina” med Greta Garbo uppsökte jag hennes barndomshem på Blekingegatan 32. Där bodde Greta i 19 år innan hon flyttade till USA. Jag stannade en stund vid porten och insöp atmosfären. Det gamla huset revs på 1970-talet.
SPÄNNANDE MILJÖ
Lasses mamma bodde i en omodern tvåa på Maria Prästgårdsgata på Söder. Ett par gånger då han besökte henne följde jag med. På 1950-talet var Södermalm en sliten stadsdel, men även om husen var gamla och omoderna fanns det en viss charm. Jag hade nyligen sett ”Anderssonskans Kalle”, filmen om busgrabben Kalle, som ställde till problem för poliser och tanter i grannskapet. Filmen var inspelad på Söder och att få uppleva miljön i verkligheten tyckte jag var spännande.
Stockholmsvägen, Lidingö på 1950-talet.
KARUSELLEN MED HYLAND
På lördagkvällar gjorde vi som de flesta andra vid den här tiden, lyssnade på Karusellen, ett populärt radioprogram med Lennart Hyland. Efteråt tog vi spårvagnen in till huvudstaden och på sommaren var det Djurgården som lockade.
Vid Allmänna Gränd, mitt emot Gröna Lund, låg Nöjesfältet eller Nöjet som det kallades. Förutom några attraktioner fanns det en dansbana där vi brukade hänga för att lyssna på musik. Höjdpunkten var när orkestern spelade ”In the Mood” eller någon annan av Glenn Millers låtar. Då vågade vi oss ibland upp på dansgolvet. Nöjet stängdes 1957 och området blev parkeringsplats.
SKIVA FRÅN GRÖNAN
Inspelad på Grönan 1951.
På Gröna Lund fanns det en liten studio, Din Egen Röst, där man kunde spela in grammofonskivor. Studion låg ungefär där Nyckelpigan ligger idag. I studion fanns det flera olika instrument som man fick använda. Jag har sparat en platta som jag och några kompisar spelade in en sommarkväll 1951. Det kostade 3:50 kronor att spela in en grammofonskiva.
CORNELIS FÖRSTA SKIVA
År 1959 besökte trubaduren Cornelis Vreeswijk Gröna Lund tillsammans med fästmön Rigmor. Enligt ett inslag i TV-programmet Antikrundan var han då i studion och spelade in sin allra första skiva, en kärlekssång till Rigmor. Plattan värderades i programmet till 30 000 kronor.
En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg vid Skeppsbron i Stockholm och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastade och lossade och vid Skeppsbron tog Finlandsbåtar ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.
Sjömansförmedlingen låg i Norra Dryckesgränd vid Skeppsbron. Foto: Stockholmskällan.
FJÄRRAN ÖSTERN
Sverige var en betydande sjöfartsnation på 1950-talet och det fanns gott om jobb för matroser, motormän, eldare, jungmän och andra som var verksamma i den svenska handelsflottan. Omkring 30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På förmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. Ostasiatare som trafikerade Fjärran Östern och Johnsonlinjens båtar som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.
EN NORSK KOLTRAMP
Min första båt var en norsk koltramp, s/s Marg byggd i Kristiania (Oslo) 1920. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Den gamla skorven låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol. Jag hade mönstrat på som messegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger. Besättningen var blandad, den utgjordes av sjöfolk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra.
S/S Marg byggdes Kristiania 1920. Foto: Steinar Norheim.
ÖL OCH TV I HULL
Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastade props, trästockar som användes som stöttor i brittiska kolgruvor. Att komma till England var spännande för en 16-åring. På sjömanskyrkan i Hull såg jag TV för första gången. Det skulle dröja fyra år, till 1956, innan vi fick TV-sändningar i Sverige. Den stora händelsen var att 26 åriga Elisabeth II utropats till Storbritanniens nya drottning sedan kung Georg VI avlidit. Hon skulle regera i 70 år till 22 september 2022. Winston Churchill var premiärminister och skulle få nobelpriset i litteratur 1953.
Men det fanns roligare saker att tänka på för en ung sjöman. Jag hängde med de äldre killarna till puben och drack en pint gott öl. I gatuköken serverades smarrig fish and chips inslaget i tidningspapper. Jag träffade en trevlig tjej i min egen ålder. Vi gick på bio där vi kramades och höll varandras händer. Efteråt gick vi till en pub och tog ett glas. Sheila, Do you remember me?
MED TÅG TILL PARIS
Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike. Medan vi låg i Rouen tog jag och en jämnårig kille från båten ledigt en dag och reste med tåg till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och käkade gott på en trevlig restaurang vid Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar borde vi väl ha haft gott om pengar? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.
KOKS TILL NORGE
I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man spände upp hönsnät och hela däcket, från för till akter, fylldes med koks. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, det var midsommartid och otroligt vackert. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera fiskar som kocken tillagade.
Möter ett av det norska rederiet Wilhelmsens fartyg. Eget foto.
KIRKENES EN RUINSTAD
Kirkenes hade ödelagts under andra världskriget och det fanns fortfarande mycket ruiner som vittnade om hemskheterna. Staden intogs av Röda armén i oktober 1944 efter åtskilliga ryska flygangrepp. Innan den tyska armén retirerade brände de ned staden. Återuppbyggnaden pågick nu för fullt och under tiden bodde många familjer i baracker.
FÖRVISAD TILL MASKIN
Resan fortsatte till Archangelsk i dåvarande Sovjetunionen där vi tog ombord en trälast. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle båten kontrolleras. Besättningen blev förvisad till maskinrummet och där fick vi vara medan tullarna noggrant sökte igenom fartyget. Samma procedur upprepades innan vi fick lägga ut. Efter tre dygn fick vi landgångspass och tillåtelse att lämna båten ett par timmar. Vi var några killar som gick i land för att sträcka på benen. När vi kommit några hundra meter dök en kvinna upp och begärde att få se våra pass. Vi kände oss som spioner och återvände till båten.
GRUNDSTÖTTE I HÅRT VÄDER
S/S Marg byggdes på Akers Mekaniske Verksted i Kristiania (Oslo) som s/s Hiram II. Hon levererades till AS Hiram i Haugesund 1920. Fartyget såldes till Trelleborgs Ångfartygs Nya AB 1922 och döptes om till s/s Britte. År 1935 köptes hon av Skips-AS Selvik och döptes om till s/s Selvik. Wilhelms rederi i Fredrikstad förvärvade fartyget 1947 och ändrade namnet till s/s Marg. I januari 1955 då s/s Marg var på resa från Rotterdam till New Castle råkade hon ut för hårt väder och grundstötte utanför Hoek van Holland. Skadorna gjorde att hon såldes till upphuggning i Holland.
Efter en tid i land mönstrade jag jungman i s/s Aslög. Det gamla ångfartyget var byggt i Krimpen, Holland 1916 och tillhörde Rederi AB Svea i Stockholm. Aslög gick vanligen i Nord- och Östersjöfart men nu var vi ute på en längre resa, ända till Spanien.
Biscayabukten kallas ibland för sjömannens grav på grund av alla skeppsbrott och där låg vi nu och stampade i den grova sjön medan jättelika vågor sköljde över fartyget. Det knakade och gnisslade i skrovet och vattenmassorna spolade oavbrutet över däcket. När stäven rände in i en av dessa enorma vågor blev det tvärstopp och skakningarna fortplantade sig genom hela skrovet och till akterskansen där manskapet höll till. Det var klokt att hålla sig under däck ty risken var annars stor att den oförsiktige skulle spolas överbord.
Ångaren Aslög. Foto: Fakta om Fartyg.
ANVÄNDE FOTOGENLAMPOR
Hjälpkärran som producerade elektricitet klarade inte påfrestningarna utan stannade och vi fick plocka fram fotogenlampor ur förrådet. Under de värsta stormdygnen var det svårt att sova. Man fick ta spjärn med armar och ben för att hålla sig kvar i kojen. Ena stunden befann sig akterskeppet långt under vattenytan för att i nästa stund rida på vågtopparna. Då skenade propellern fritt i luften en kort stund och skakningarna nådde sin höjdpunkt. Jag var sjösjuk och undrade i mitt stilla sinne vad jag egentligen hade på sjön att göra. Men Aslög hade ju överlevt två världskrig så hon skulle säkert rida ut även den här stormen, tänkte jag.
MISSHANDEL PÅ KAJEN
Stormen avtog efterhand, vi ökade till full maskin och snart syntes den spanska kusten. Vi tog ombord lots och snart låg vi förtöjda i Bilbao. Det skulle dröja flera år tills charterresorna kommit igång och det kändes avlägset och spännande att komma till Spanien. Det mesta var billigt och en svensk tia räckte länge. General Francos styrde med järnhand och landet var en diktaturstat med hårdföra poliser. En dag hade en ung spanjor gömt sig ombord. Den tilltänkte fripassageraren upptäcktes innan båten avgått. Poliser tog med killen ut på kajen och spöade upp honom. Misshandeln avbröts först när vår kapten ingrep.
Här vaskar vi skorstenen på s/s Aslög.
FATTIGA AUGUSTA
Det var glada ”gubbar” ombord och i hamnarna hade vi trevligt. I Antwerpen fanns det gott om krogar längs Schipperstraat och Fattiga Augusta och Snus-Maja var två välbesökta ställen. Men det kunde även bli för mycket festande, som den gången i Rouen i Frankrike. När båten skulle avgå en sen eftermiddag saknades flera ur manskapet. Förste styrman skickade då mig för att hämta dem. Jag tittade in på första schappet och där satt dom, men ingen ville gå ombord. Efter ett tag kom tredje styrman och vi lyckades till slut övertala gubbarna att följa med tillbaka till båten.
LÅNGA TIMMAR PÅ SEINE
När vi sedan gick ut från Rouen fick jag ta första rortörn. När jag sedan skulle bli avlöst fanns det ingen nykter att skicka upp på bryggan så jag fick styra hela natten. Det var tyst och stilla när båten gled fram på floden Seine, mot Engelska kanalen, i fyra-fem knop. Endast lotsens röst bröt tystnaden när han gav sina order. Jag var dödstrött och nickade till ett par gånger. På morgonsidan blev jag avlöst och kunde sova några timmar till nästa vaktavlösning.
Två glada sjömän på s/s Aslög 1953. Jag (t.h.) och en finsk lättmatros från Pargas.
SJÖFÖRKLARING I ANTWERPEN
När vi kom till Antwerpen hölls sjöförklaring, en utredning av händelsen, och hela besättningen kallades till förhör. Jag var bland de sista som kallades in. Kapten och ett par belgiska myndighetspersoner satt kring ett bord i salongen. De ville veta varför besättningen inte funnits tillgänglig då fartyget skulle avsegla från Rouen. Jag förklarade som det var att jag blivit skickad att hämta mina skeppskamrater och att jag sedan stått till rors hela natten. Det måste väl ändå tyda på att jag varit nykter, förklarade jag och kapten nickade instämmande. De som varit på fyllan fick sparken och gick iland i Malmö, den första svenska hamn vi kom till.
EN SJÖMANS GRAV
En eftermiddag då vi var på väg från Stockholm med s/s Aslög och befann oss i närheten av Almagrundet, strax utanför Stockholms skärgård, hoppade vår andre styrman plötsligt överbord. Maskinen stoppades och en livbåt sattes i sjön. Tredje styrman och ett par matroser hoppade i livbåten och även jag blev beordrad att följa med.
S/S Aslög. Foto: Fakta om fartyg.
Det blåste en lätt bris men havet var lugnt. Vi började ro åt det håll där styrmannen senast hade setts flyta. Snart upptäcktes att dyvika – den propp som är till för att tillsluta avtappningshålet i botten på båten – saknades och att vatten strömmande in. Jag snappade åt mig styrmans uniformsmössa och använde den som öskar, medan de övriga tätade hålet i botten. När det var gjort rodde vi runt drygt en timme och sökte, dock utan resultat. Då sänktes flaggan på halv stång och resan fortsatte.
Fyrskeppet Almagrundet. Foto: Wikipedia.
Orsaken till den tragiska händelsen var att andre styrman hade druckit alkohol tidigare och när han skulle gå på sitt arbetspass var han inte helt nykter. När han nekades att tjänstgöra på bryggan tog han det drastiska beslutet att hoppa i sjön.
ÖVERLEVDE TVÅ VÄRLDSKRIG
Aslög byggdes i Krimpen, Holland 1916. Maskineriet bestod av en 3-cyl. Alblasserdam ångmaskin med en effekt på 900 ihk. Farten uppgick till tio knop. I december 1916 avgick s/s Aslög mot Baltimore, USA på sin första resa. Hon hamnade utanför ubåtsblockaden i Nordsjön och tvingades 1917-1918 utföra fraktfart för de allierade. Åren 1937-1945 gick Aslög i svensk kustfart. På våren 1943 gick hon på grund vid Vikstens fyr i närheten av Landsort. Neptunbolaget lyckades få loss fartyget som togs in till Finnboda varv för reparation. Ett halvår senare var Aslög åter i trafik. I april 1937 såldes hon till ett rederi i Liberia och blev omdöpt till Torgu. Det gamla ångfartyget slutade sina dagar 1962 då det såldes till belgiska upphuggare i Brügge.
Aslögs systerbåt s/s Gunlög byggd 1917, sänktes av ett brittiskt bombplan 1941 på resa Oxelösund-Rotterdam. Besättningen räddades.
I januari 1954 mönstrade jag jungman i m/s Vretaholm, som tillhörde Svenska Amerika Mexico Linjen. Men vi kom aldrig till Mexiko. Någon vecka tidigare, vid jultiden 1953, hade Rederi Transatlantics m/s Oklahoma brutits i två delar och sjunkit på väg till Boston. Två brottsjöar slog in och orsakade en spricka, som gjorde att fartyget bröts itu och sjönk. Besättningen räddades. Nu tog m/s Vretaholm ombord den last till USA som Oklahoma skulle ha skeppat.
M/S Vretaholm. Foto: Kommandobryggan.
STORSTADSHAMN
I USA anlöptes hamnar i miljonstäder, som Philadelphia, Boston och New York. Att komma till USA var ett riktigt äventyr, något jag drömt om. Alla häftiga bilar på gatorna, den ena större än den andra. Musik som skvalade dygnet runt från mängder av radiostationer. Jag festade på hamburgare och Coca-Cola, sådant som var ganska okänt här hemma. Jag köpte Lee jeans och ett par cowboy-boots med färglada skaft. Amerikanska jeans började säljas i Sverige först på 1960-talet.
Från jukeboxar strömmade häftig musik. Elvis Presley hördes ofta i etern, han var på väg att slå igenom på allvar. Jag gick på bio och såg flera bra filmer. Den nakna sporren med James Stewart och Janet Leigh och Storstadshamn med Marlon Brando visades på biograferna.
På promenad i New York i slutet av 1950-talet.
HEMINGWAY PÅ BESÖK
Den sista hamnstaden var Norfolk där vi lastade kol. Det blev en gropig resa över Atlanten och en hel del övertid. Fartyget skulle vara rent och snyggt när vi lade till i Göteborg och vi jungmän fick ägna en del av frivakterna åt att vaska vitfärg. Några månader efter att jag mönstrat av hade man ett celebert besök på Vretaholm. Den 4 januari 1955 då båten låg i Havanna var 1954 års nobelpristagare i litteratur Ernest Hemingway gäst ombord. Han hade fått en personlig inbjudan av skeppsredare Tor-Erland J:son Broström. Hemingway åt lunch ombord och visades runt på fartyget. Kul att ha trampat samma däck som författaren till ”Den gamle och havet”.
Vretaholm byggdes vid Götaverken i Göteborg och levererades till Svenska Amerika Mexiko Linjen 1943. Hon såldes till Rederi AB Timex, Göteborg 1960 och omdöptes till Broholm. Fartyget blev upphugget i Hsinkana, Kina 1974.
Det blev flera besök i New York på 1950-60-talen. En gång när vi låg där med en båt tog jag och en jobbarkompis färjan till frihetsstatyn på Liberty Island. Vi knallade de 377 trappstegen längs en smal trappa upp till frihetsgudinnans krona och därifrån blickade vi ut över Hudsonfloden och hamninloppet där vi kommit med båten några dagar tidigare. Turismen var i sin linda och vi behövde inte stå i någon kö. Numera får man boka biljetter flera månader i förväg om man vill besöka gudinnans krona, där bara ett tiotal personer får plats samtidigt.
På färjan från Manhattan till Liberty Island.
Av bara farten åkte vi upp i Empire State Building, som då var världens högsta byggnad, och från utsiktsplatsen på 86:e våningen lät vi oss imponeras av de storslagna vyerna över staden och av trafikmyllret på Manhattan.
När båten låg i New York tog man ibland tunnelbanan in till Manhattan, men mestadels kom man inte längre än till Ottos Bar, ett populärt vattenhål för skandinaviskt sjöfolk i Brooklyn.
Under kriget var m/s Waria hjälpkryssare i svenska flottan. Foto: Fakta om Fartyg.
Jag hade en kortare törn i m/s Waria, som tillhörde Stockholms Rederi AB Svea. Hon var byggd på Öresundsvarvet i Landskrona 1938. När kriget bröt ut året därpå byggdes hon om till hjälpkryssare för marinens räkning och utrustades med två kanoner samt sjunkbomber och minor. När kriget var slut 1945 återlämnades hon till Svearederiet och omdöptes till Waria. Enligt Fakta om Fartyg såldes hon till Jugoslavien 1961 och efter många turer blev hon upphuggen i Rijeka 1985. När jag var ombord som motorman 1956 gick Waria i Nord- och Östersjöfart.
Våren 1955 mönstrade jag motorelev i m/s Boogabilla, som tillhörde Rederi AB Transatlantic. Resan gick först till i USA och sedan till Nya Zeeland. Vid ekvatorn fick jag vara med om ett linjedop, en gammal sjömanstradition. Vi i besättningen som passerade ekvatorn, ”linjen”, första gången blev insmorda i olja, rullade i dun och kastade i en vattenfylld bassäng. Den övriga besättningen och de tolv passagerarna hade väldigt roligt. Kung Neptun förrättade dopet och delade ut diplom och efteråt blev det middag med öl och nubbe.
M/S Boogabilla. Foto: Kommandobryggan.
SOCKER FRÅN FIJI
Från Nya Zeeland gick resan till Fiji-öarna för att lasta socker. Turisterna hade ännu inte upptäckt öarna och det var lugnt och fridfullt. Ett tropiskt paradis med palmer och vita sandstränder. Man kunde uppleva det enkla, genuina och folk var glada och gästvänliga. I huvudstaden Suva kom ett stort antal stuveriarbetare ombord. De sov i ett av lastrummen och lagade mat i en tunna av plåt, som var placerad på akterdäck. I masthuset, där tågvirke vanligen förvarades, hade stuvarna sitt skafferi med bland annat kött, brödfrukter och bananer. Männen åt sina måltider i kluvna skal från kokosnötter. Säckarna med socker bar de på sina huvuden. På kvällarna hördes sång och glada skratt från lastrummet.
FRÄMMANDE LJUD
Under det tio dagar långa uppehållet på Fiji fick jag uppleva mycket nytt och spännande. En natt deltog jag i en kava-ceremoni. Kava är en rusdryck som bereds av tuggade rotstockar från en speciell ört. En stuveriarbetare erbjöd mig att följa med. På kvällen gick vi nästan två timmar genom djungeln och kom slutligen fram till en by med några ensligt belägna hyddor. Då hade det redan hunnit bli kolsvart ute och tropiknatten var full med främmande ljud.
KAVA-CEREMONIPÅ FIJI
En dejt på Fiji 1955.
Ceremonin följer en tydlig ritual och att få delta anses som en stor ära. Därför satt jag hela natten tillsammans med några karlar i en ring och drack den illasmakande drycken, som serverades i skalet från en kokosnöt. Hälsningsfrasen bula bula, som betyder ungefär ”gott liv, hälsa och lycka” upprepades före varje klunk ur skalet. Kava har en lugnande och avslappnande effekt och det gjorde att jag var nära att slumra till, något som hade varit högst oanständigt. Tidigt på morgonen bröt vi upp och knallade tillbaka.
Under resan till Nya Zeeland gjorde Boogabilla ett kortare uppehåll vid ögruppen Pitcairn, en engelsk kronkoloni i södra Stilla havet. Det var där sjömännen gömde sig, efter att ha gjort myteri på det engelska fartyget HMS Bounty. Ett tiotal karlar kom ut från ön i en stor båt, en så kallad longboat och överlämnade säckar med post, som vi skulle ta med till Nya Zeeland. De hade också med sig några kartonger med frukt och grönsaker från egna odlingar.
Ett populärt frimärke.
Lastfartyg tar bara i undantagsfall omvägen via ön, som ligger ungefär mitt emellan Panamakanalen och Nya Zeeland. Pitcairn är en av världens mest otillgängliga bebodda öar, det finns varken hamn eller flygplats. Området består av fem öar men det är bara huvudön Pitcairn som är bebodd. Försäljningen av öns populära frimärken var en viktig inkomstkälla, så troligen innehöll postsäckarna frimärken till samlare över hela världen.
LEVDE MED NIO KVINNOR
Myteriet på Bounty. Foto: Wikipedia.
Mest känd är Pitcairn för myteriet på det engelska Royal Navy-skeppet HMS Bounty. Efter myteriet seglade de nio myteristerna till Tahiti. De tog med sig sex män och elva kvinnor och fortsatte till den obebodda ön Pitcairn där de landsteg den 23 januari 1790. Livet på ön kom att präglas av våld och förtryck som ledde till döden för de flesta av männen. Brittiska sjömän som besökte ön 1814 hittade bara en myterist vid liv, John Adams som levde med nio kvinnor.
På 1950-talet, då Boogabilla anlöpte ön, fanns det ett par hundra invånare på Pitcairn, de flesta ättlingar till myteristerna. I dag bor det ett 50-tal personer på den otillgängliga söderhavsön. Det har gjorts flera filmer om myteriet på Bounty, bland annat med Trevor Howard och Marlon Brando 1962 och med Anthony Hopkins och Mel Gipson 1984.
Boogabilla lastar trä i Vancouver. Eget foto.
Från Fiji gick resan till Vancouver i Kanada där sockerlasten lossades och vidare till Vancouver Island där en trälast till Swansea i Storbritannien togs ombord.
Vintern närmade sig och det gällde att mönstra på en båt och försvinna söderut mot varmare trakter. I slutet av november tog jag hyra på Svenska Orientlinjens m/s Thuleland. Hon var var byggd i Tyskland 1955, året innan jag kom ombord.
Fartyget trafikerade ett oroligt hörn av världen. En väpnad konflikt, den s.k. Suezkrisen bröt ut i slutet av oktober 1956 sedan Egyptens president Nasser nationaliserat Suezkanalen, och i Algeriet pågick ett utdraget befrielsekrig. Marocko hade nyligen blivit självständigt från Frankrike. Det fanns en ovilja mot utlänningar och därför borde jag inte ha gått ensam en mörk kväll i Casablanca.
NÄRA ATT BLI RÅNAD
På gatan mötte jag en kille som bad om en cigarrett. Vi växlade några ord på engelska, jag förklarade att jag var svensk sjöman och gav honom några cigaretter. När jag kom en bit längre ned på gatan blev jag överfallen av några yngre män och indragen i en port. Männen skulle just till att råna mig när killen som jag nyss pratat med kom springande. Det blev en kort ordväxling innan männen lite motvilligt lät mig gå.
M/S Thuleland Svenska Orientlinjen. Foto: Kommandobryggan.
BEIRUT BLOMSTRADE
I övrigt fick man vara på sin vakt när man gick i land i flera länder i Mellanöstern. I Latakia i Syrien fick vi inte lämna båten, det ansågs för riskfyllt. I Algeriet pågick kampen för självständighet (1954-1962) och det var inte bara fransmän som fick vara på sin vakt. Det märkte jag en kväll då vi var några killar från båten som var oförsiktiga och gick in i Kasbahn i Alger. På smala gator och återvändsgränder rörde sig massor av människor. Vi väckte tydligen irritation för folk muttrade och tisslade. När en av killarna fick något hårt kastat i ryggen vände vi genast och gick därifrån. Sedan 1992 är Kasbahan ett världsarv.
Libanons huvudstad Beirut var en blomstrande metropol med oräkneliga barer, nattklubbar och restauranger. Själv avstod jag från det hektiska nöjeslivet, men några barrundor blev det. Jag minns att jag gick på bio och såg ”Trapets” med Burt Lancaster och Gina Lollobrigida i huvudrollerna.
DAGS FÖR VÄRNPLIKTEN
Från Casablanca fortsatte resan till Malta. Det var juletid och en del av lasten bestod av danska kalkoner. Julafton firades till sjöss och på juldagens morgon anlöpte vi Valetta. En trevlig nyårsafton blev det i Atens hamnstad Pireus och på nyårsdagen fortsatte resan till Kreta för att lasta citrusfrukter hem till Sverige.
Här blickar jag ut över den böljande oceanen.
När jag lämnade båten i Malmö hade jag inget bagage att släpa på. Resväskan hade stulits på Stockholms central några månader tidigare och kläderna på kroppen var allt jag ägde. Kvällen tillbringade jag på en trevlig restaurang och vid midnatt klev jag på tåget till Karlskrona för att göra värnplikten på bataljon Sparre. M/S Thuleland sprang läck och sjönk i oktober 1982 men då hade jag för länge sedan lämnat sjön.
På bataljon Sparre i örlogsstaden Karlskrona bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Den första tiden var det exercis från morgon till kväll. Roddövningar i den vackra skärgården var välkomna avbrott. Att skjuta med k-pist och kasta handgranater satte nerverna på helspänn och att hoppa från en tio meter hög trampolin ner i en bassäng var annat som påverkade adrenalinet. Den första tiden, innan vi lärt oss det mest elementära, fick vi vistas på kasernen. När vi kunde hälsa med en godkänd honnör och uppföra oss som riktiga soldater fick vi gå ut på stan.
SOMMAR PÅ SJÖMÄTARE
Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint. Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras. Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik. Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon.
Gustaf af Klint besöker Vasa, Finland 1957.
FLYTANDE SERVERING
När hösten kom lades fartyget i malpåse och manskapet från Gustaf af Klint fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en utrangerad torpedbåt som skulle skrotas och där hade vi sysselsättning hela vintern. Det blev promenader mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen, vid mat- och kafferaster och inte mycket tid över till arbete. I mars 1958 var det muckardags efter 15 månaders värnplikt.
Gustaf af Klint byggdes på Finnboda varv 1941. Hon var verksam som sjömätare till 1980. Fartyget såldes och blev flytande servering och turisthärbärge i Stadsgården. Den gamla sjömätaren verkar nu som hotell och vandrarhem vid Söder Mälarstrand i Stockholm.
HOTELL TEGELHÖGEN
På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. Där fick jag tillbringa femton dygn för att jag en kväll, lätt berusad, varit i kabyssen och stekt några ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram.
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV.
LÄTTKLÄDDA DAMER
På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Jag blev överraskad när jag upptäckte att någon rivit sönder en tidning med lättklädda damer, Pin Up, och lagt in de lösa sidorna i boken. Nu kunde jag både läsa om pinuppornas erotiska äventyr och söka andlig vägledning. Hade vakterna upptäckt de lösa sidorna hade jag riskerat att få påbackning av straffet.
Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.
Minnen från tiden som flottist 1957-1958. Muckarkam för att räkna dagarna fram till utryckning samt mössband.
När jag var klar med lumpen mönstrade jag motorman i m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Barranduna tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Maskinen var en 7-cyl. B&W diesel med en effekt på 9900 ihk. Hon mätte 9020 DWT och gjorde 16,5 knop.
M/S Barranduna. Foto: Kommandobryggan.
SAN PEDRO OCH SYDNEY
Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och därefter till Kamaichi i Japan. Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. En resa mellan de båda kontinenterna tog vanligen 17-18 dygn. Allt gick sin gilla gång, ofta med läsning och kortspel på frivakterna. Böcker fanns i Sjömansbibliotekets boklåda som byttes ut i vissa hamnar. Behövde man köpa en tub tandkräm, lite godis eller en limpa cigaretter fick man passa på när hökaren hade slabbkistan öppen.
Fint sällskap i Kamaishi. Jag till vänster.
Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Vi låg vanligen sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi anlöpte var San Francisco och San Pedro samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney.
LÅNG JUL PÅ KORT TID
Någon påpekar ibland att julledigheten är i kortaste laget och skulle uppskatta en extra dag. På m/s Barranduna upplevde vi en jul i Stilla havet då vi hade två juldagar i följd. På en av resorna från Australien till USA:s västkust passerade vi datumgränsen, en tänkt linje på jordklotet där datumet växlar om man passerar den. Det innebar att besättningen kunde fira julafton, juldag, juldag och annandag jul. Någon extra julkänsla var det svårt att uppbringa. På återresan till Australien försvann en dag så det jämnade ut sig.
TREVLIGA UTFLYKTER
Sjömanskyrkorna i USA och Australien var måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. De gånger båten låg kvar i hamnen över ett veckoslut ordnades ofta dagsresor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco fixade trevliga utflykter.Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert snidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.
NU STÄVAR VI HEMÅT
Hyrde ibland en häst när vi låg i Australien.
I Australien hyrde jag ibland en häst och red ut i den vackra naturen. När vi låg med båten i Sydney åkte man ibland till den populära sandstranden Bondi Beach och badade. Det hände även att man provade fiskelyckan i någon skyddad havsvik.Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och återvände till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Genua i Italien.
AKTERSEGLAD PÅ TASMANIEN
Tasmanien är en ö cirka 240 km från den australiska kusten. När vi låg där med båten var jag och en skeppskamrat ute och rumlade en kväll och gick vilse i skogen. Båten skulle avsegla på förmiddagen följande dag och vi räknade med att vara tillbaka i god tid. När det började mörkna beslöt vi att övernatta där vi befann oss. Vi kände till att det fanns giftiga ormar på Tasmanien, bland annat tigerormen, en giftsnok som kan bli två meter lång. För att inte riskera att bli bitna klättrade vi upp i ett stort eukalyptusträd och lade oss att sova i varsin kraftig grenklyka.
Min första flygresa Tasmanien-Sydney 1958.
När vi vaknade på morgonen fick vi en rejäl överraskning ty ute på fjärden seglade vårt stolta skepp på väg till det australiensiska fastlandet. Skeppsmäklaren i Hobart ordnade flygbiljetter till Sydney, där båten låg, och jag fick göra min allra första flygresa.
EXPLOSION I NORSK TANKBÅT
Det blev en händelserik resa över Indiska oceanen. En natt när jag hade tolvfyra-vakten i maskin kom nödsignaler från det norska tankfartyget M/T Farmand. Det rapporterades om en explosion i maskinrummet och att man behövde hjälp. Chiefen gav då order om högsta fart. Några timmar senare meddelades att ett italienskt passagerarfartyg närmade sig haveristen och det gjorde att vi kunde dra ned på farten. Följande dag kom vi fram till olycksplatsen och kunde konstatera att tankfartyget fått omfattande skador.
Explosionen i maskinrummet hade slitit bort en del av fartygets akteröverbyggnad och i sidan gapade ett stort hål. Åtta personer var döda och flera skadade. Vi passerade tankbåten på nära håll och vår kapten ropade i megafon till den norska kaptenen och undrade om vi kunde hjälpa till. Han slog då uppgivet ut med armarna som ett tecken på att inget kunde göras. M/T Farmand var på resa från Adelaide till Bahrain i barlast när explosionen inträffade.
M/T Farmand. Foto: Arne Gundersen.
JAGAD AV ARG FOLKHOP
På väg till Europa via Röda havet och Suezkanalen stannade vi till i Aden, en hamnstad i Jemen, för att bunkra. Jag hade ett par timmar ledigt och knallade i land. Man kunde handla taxfree i butikerna så jag passade på att köpa en kamera. När jag gick runt och provade kameran råkade jag fotografera en grupp karlar, som handlade med gröna växter, troligen drogen Kat. När männen upptäckte mig kom de rusande och var väldigt arga och hotfulla. Efter ett tag lyckades jag förklara att bilderna var avsedda för mitt privata fotoalbum och då lugnade dom ner sig. När en fotobutik i Genua skulle framkalla bilderna visade det sig att rullen var tom. Slutaren som reglerar exponeringstiden hade fastnat. Jag hade riskerat livhanken helt i onödan.
Sommaren 1961 bärgades regalskeppet Vasa, som legat på havets botten i 333 år, och en museibyggnad uppfördes vid Alkärret nedanför Skansen. Där fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB. Wasavarvet var ett provisoriskt museum fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande, jag fick ju uppleva lite av historiens vingslag, även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag fick ägna en del av tiden åt att flytta runt virke och dra spik ur gamla bräder allt medan arkeologerna noggrant letade igenom Vasaskeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet.
Sommaren 1961 var jag byggjobbare på Wasavarvet. Foto: Wikipedia.
FEST MED DYKARBASEN
När byggnaden var under tak bjöds vi på en rejäl taklagsfest med god mat och dryck. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén, marinteknikern som hade lokaliserat det sjunkna skeppet, var självklara huvudpersoner. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet Vasa i det nybyggda museet. Wasavarvet invigdes av prins Bertil. Regalskeppet Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter. Mellan 1961 och 2011 lockade Vasa över 29 miljoner besökare.
ÖL TILL BYGGJOBBAR
Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och byggjobbare blev jag aldrig.
Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i m/s Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 DWT och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjöfart men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.
Sveabolagets m/s Fenris. Foto: Lennart Ramvik.
Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Jättelika vågor dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och via propellertunneln ta oss till maskinrummet, som låg midskepps. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.
OMSKAKANDE NYHET
Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare anlände vi till New York. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.
HÄRLIGA I LISSABON
Från USA gick m/s Fenris till Sevilla i Spanien där jag mönstrade av. Efter ett par sköna veckor i Sevilla bestämde jag mig för att resa vidare och en tidig morgon steg jag på bussen till Lissabon. När vi efter cirka femton timmar var framme i Portugals charmiga huvudstad fick jag tips om ett bed and breakfast där jag hyrde rum. På förmiddagarna satt jag ute i trädgården och käkade frukost innan jag tog bussen in till stan. Målet var en trevlig badanläggning med pool och uteservering där jag ibland tillbringade större delen av dagen.
TREVLIG TÅGRESA
Efter en skön vistelse i Lissabon var det dags att resa vidare. Tanken var att jag skulle åka till Rotterdam och där mönstra på en båt. På nattåget till Madrid delade jag kupé med ett trevligt par från Washington. Amerikanerna, som var på semester i Europa, plockade fram en rejäl bit ost och en flaska rött vin som vi festade på. Det blev en trevlig och minnesrik resa. Jag stannade två dagar i Madrid och reste sedan med tåg till Rotterdam. Där erbjöds jag jobb som motorman i tankfartyget M/T Margit Gorthon, som låg i torrdocka på ett varv. Efter lite tvekan valde jag att ta tåget hem till Sverige istället för att mönstra på tankbåten, som efter varvsbesöket skulle till Persiska viken.
Världen är bra liten! Det insåg den gången i Melbourne, Australien då jag stötte ihop med en ”gammal bekant”. Min mamma arbetade på ett kafé i byn Glöte i Härjedalen när jag var liten. Det pågick stora skogsavverkningar runt byn och karlar från olika delar av Sverige jobbade med skogsarbete. På fritiden samlades många på kaféet. Jag var två år 1938 och sprang runt och busade med gästerna.
Vi ses i Melbourne!
Tjugo år senare var jag motorman i m/s Barranduna och låg med båten i Melbourne. En eftermiddag när jag var ledig och hade varit till svenska konsulatet och förnyat mitt pass, slank jag in på en pub för att ta ett glas. Där kom jag i samspråk med en karl som också var sjöman. Efter en kort pratstund kom vi underfund med att vi båda var svenskar. När mannen fick höra att jag var från Härjedalen berättade han att han 1938 hade arbetat som skogsarbetare där.
Här i Melbourne mötte jag skogshuggaren 1958.
”Skogsarbetarna bodde i en by som hette Glöte”, berättade han. ”I byn fanns ett kafé där vi brukade träffas. Jag minns att servitrisen hette Margit och att hon hade en liten pojke som hette Björn”. Gissa om mannen blev förvånad när jag berättade att den pojken var jag.
När jag gick i land i hamnarna hade jag alltid min sjöfartsbok med mig. Den stack upp ur bakfickan på mina jeans. Sjöfartsboken är en form av ”pass”, som talar om vilka fartyg man varit mönstrad i, hur länge man varit ombord och vilka hamnar fartyget ifråga anlöpt. Där finns även uppgifter om fartygets storlek och motorstyrkan i antalet hästkrafter. Jag fick min sjöfartsbok när jag var 16 år 1952
Efter några härliga sommarveckor i Härjedalen var det dags att söka arbete. Jag hyrde ett möblerat rum i Hässelby villastad, en förort till Stockholm och fick anställning som chaufför hos Mjölkcentralen (från 1975 Arla). Arbetet bestod i att köra ut mjölk till butiker och skolor. Redan klockan fem på morgonen började jag arbeta och för att snabbt och smidigt komma till jobbet köpte jag en begagnad bil, en Chevrolet Bel Air årsmodell 1953.
Chevrolet Bel Air årsmodell 1953.
TVÅ JOBB-TVÅ BILAR
Sommartid när skolorna var stängda och stockholmarna hade semester var det inte lika mycket mjölk att köra ut och jag blev klar tidigare. När jag ställt undan mjölkbilen för dagen åkte jag till Norrmalms Livsmedel och började jobb nummer två. Företaget hade charkuterifabrik på Karlbergsvägen och 32 butiker spridda runtom i Stockholm, som vi körde varor till. ICA köpte samtliga butiker 1970.
BLIR GARAGEARBETARE
När jag körde runt i Stockholm med skåpbilen fullastad med matvaror längtade jag efter att ratta tyngre fordon. Men för att få köra lastbil och buss i yrkesmässig trafik krävdes trafikkort. Busstrafiken Stockholm – Södertörn anställde folk som garagearbetare och under tiden fick man ta busskort på företagets bekostnad. Där började jag arbeta.
TAR TRAFIKKORT
Garagearbetarna jobbade skift. De som jobbade på dagen ägnade sig i första hand åt invändig rengöring av bussarna. Kvällsskiftet tvättade och parkerade bussar som rullade in under kvällen. Vanligen var det 20 – 25 bussar som skulle tas om hand. Efter ett halvår körde jag upp för trafikkort och kunde nu köra lastbil och buss i yrkesmässig trafik. Någon bussförare blev jag inte. Däremot körde jag lastbil hos ett åkeri i Handen, i södra Stockholm, under en kortare period.
Det var fullt ös och ett rejält tryck på dansgolvet när Jerry Williams lirade på Henrys. Ibland var det Little Gerhard som höjde stämningen med ”Den siste Mohikanen” eller någon annan av sina häftiga låtar. När det inte bjöds på levande musik gick jukeboxen på full volym.
Jerry Williams lirar på Henrys. Eget foto.
ALLIGATOR VID ENTRÉN
På 1960-talet samlades många ungdomar på Henrys, en restaurang i Skarpnäck i södra Stockholm, som drevs av Henry Lindelöf. En populär dörrvakt var Ramon Sylvan. Han skulle några år senare spela rollen som starke Adolf i Pippi Långstrump-filmen ”Pippi går på tivoli” och vara sheriff på temaparken High Chaparral. Innanför entrén fanns en alligator i ett terrarium. Henry hade två hundar, Dolly och Askot.
Little Gerhard lirar på Henrys 1963. Eget foto.
EN REPA PÅ STAN
När kvällen kom drog man en repa på stan. På Kungsgatan stod det ibland tjejer som ville ha skjuts till Henrys som låg en bra bit från city. Ibland tog jag med en kompis i Chevan och åkte till Henrys för att dansa och lyssna på musik.
LEVANDE MUSIK
Det var dans till levande musik ett par kvällar i veckan. Lokala dansband avlöste varandra och kända profiler som Leif ”Burken” Björklund, Little Gerhard och Jerry Williams lockade många ungdomar till Henrys. När inga artister spelade gick jukeboxen på högvarv. Elvis Presleys låtar spelades ofta. Brorsan stod i baren och serverade köttbullar och potatismos för 2:95. Det fanns även pommes frites och hamburgare. Öl serverades i stora glas.
Little Gerhard lockade många till Henrys. Eget foto.
SKJUTSADE ROCKBAND
Jag blev bekant med några killar som lirade i rockband och blev tillfrågad om jag kunde ställa upp och skjutsa eftersom jag hade tillgång till en VW minibuss. Banden spelade vanligen på ungdomsgårdar runt om i Stockholm och spelfria kvällar repade dom i lämpliga lokaler. Efter en tid hade jag tre band att transportera och det var jobb så gott som varje kväll, ofta till långt in på nätterna. Jag vill minnas att namnen på två av banden var Adventure och Coronados.
STOPP VID VÄGKANTEN
Öl serverades i stora glas.
En lördag när vi var på väg till Storvik i Gästrikland och befann oss strax utanför Enköping, pajade motorn. Rockbandet med sångaren Andy Williams, som egentligen hette Arvid Fernström och var bror till Jerry Williams, skulle spela i Folkets hus på kvällen. Vi hade åkt från Stockholm redan vid 14-tiden för att vara framme i god tid. Nu stod vi plötsligt vid en vägkant med en trasig minibuss full av instrument, högtalare och förstärkare. I närmaste bostadshus fick jag låna telefonen och ringde en bekant i Stockholm som nyligen köpt en ny Ford Taunus minibuss. Han anlände efter någon timme och vi lastade över grejerna och var framme i Storvik i god tid.
Hålligång på Henrys på 1960-talet. Eget foto.
OLJA FRÅN LANTHANDEL
När danskvällen var över packade vi in utrustningen i bussen och startade hemfärden. Efter några mil började oljelampan på instrumentpanelen lysa rött. Efter vägen fanns en lanthandel som även sålde bensin och där kunde vi köpa olja och fylla på. Efter någon mil hördes åter oväsen när motorn skar ihop. Det skulle visa sig att verkstaden som nyligen servat bilen inte hade skruvat i pluggen i oljetråget ordentligt. De båda minibussarna bärgades och reparerades men några fler resor med orkestrar blev det inte.
EN PONTIAC MED PROBLEM
Pontiac årsmodell 1949 – en häftig kärra.
Det blev aktuellt att byta bil så jag sålde min Cheva och köpte en Ford Customline 1954. Amerikanare skulle det vara. Det var fri hastighet på de flesta vägar och ibland gick det riktigt fort. Jag minns att jag betalade 2600 kronor vilket motsvarar drygt 30.000 kronor i dagens penningvärde. Forden bytte jag sedan mot en Pontiac årsmodell 1949. Det var en häftig kärra men en krånglande automatlåda ställde till problem. Efter ett tag sålde jag bilen och stack till sjöss igen.
Min sista båt var Svenska Lloyds m/s Gandia. När apelsinlasten från Valencia var lossad tog jag min sjösäck och gick iland. En gång hade jag legat med en båt i Västerås och lossat styckegods. Stan var lagom stor och verkade trevlig så jag beslöt att bosätta mig där. Jag hyrde en lägenhet på Norra Ringvägen och gjorde mig hemmastadd.
KAFFE OCH GRAVSTENAR
Gick i land för gott!
Så småningom blev det dags att se sig om efter ett arbete. Genom arbetsförmedlingen fick jag en del ströjobb. Arbetade tillfälligt som stuvare i hamnen. Ibland bestod lasten av kaffe till ICA-Rosteriet på Sjöhagsvägen i Västerås. Jag kånkade på möbler och mattor på auktioner och hoppade in som lagerarbetare när det fattades folk. Under en tidsperiod åkte jag runt på kyrkogårdar och reste gravstenar. Arbetsgivaren sålde nämligen sådana och i köpet ingick leverans till kyrkogården samt montering. Under en kortare period vikarierade jag som fångvaktare vid fängelset i Västerås. Anstalten stängdes 1998 och fastigheten byggdes om till bostäder.
TÄRNA FOLKHÖGSKOLA
Med bara sjuårig folkskola var det inte lätt att få ett kvalificerat arbete och för att öka möjligheterna började jag studera. En fyra månader lång preparandkurs i Norrköping blev startskottet. Jag läste bland annat matematik, fysik, engelska, svenska och historia. Det var femton år sedan jag satt på skolbänken, nu var jag mer motiverad och tyckte det var roligt att plugga.
Min sista båt m/s Gandia. Foto: Björn Wijk.
Kursen gav mersmak och jag beslöt att fortsätta läsa. Det blev Tärna folkhögskola i Sala där man hade en treårig utbildning. Jag sökte till andra årskursen och blev antagen. Skolan gav ut en egen tidning, Tärna, och jag blev en av medlemmarna i redaktionsgruppen. Jag intervjuade några av dåtidens ”kändisar” bland annat forskningsresanden Rolf Blomberg och författaren Åke Wassing när de besökte skolan och höll föredrag.
ETT VIKTIGT BESLUT
På tåget till Västerås hade jag en dag sällskap med min lärare i svenska Ulla Dahlin. Hon frågade vad jag skulle göra efter skoltiden och då jag svarade att jag inte hade den blekaste aning undrade hon om jag inte kunde tänka mig att arbeta som journalist. Nej, journalist hade jag ingen tanke på att bli även om jag tyckte om att skriva. Men om Ulla Dahlin trodde på mig, då kanske det fanns en möjlighet. Hon lovade att lägga ett gott ord hos redaktionschef Ingemar Garpe på VLT, Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.
Tidningen Tärna 1968.
DET HÄNDE PÅ SKOLAN
Några veckor senare fick jag träffa Ingemar Garpe som föreslog att jag skulle skriva och berätta om händelser på folkhögskolan. Han bad mig återkomma efter terminsavslutningen i juni, då skulle jag få besked om eventuellt arbete. De närmaste månaderna skrev jag ett antal mindre artiklar och notiser i VLT och fick även ett par bilder publicerade.
När terminen var avslutad sökte jag upp redaktionschefen och fick ett glädjande besked: ”Du kan infinna dig på redaktionen på måndag. En av medarbetarna ska vara tjänstledig så du får vikariera som lokalredaktör i Surahammar”. Efter några månader blev jag fast anställd. Surahammar är ett brukssamhälle i Västmanland, cirka 25 kilometer från Västerås.
Det var stor skillnad att jobba som motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning. Jag hade gått en skrivarkurs på Carlforsska gymnasiet i Västerås och lärt mig skriva maskin och med en Rolleiflex, som tillhörde redaktionen, kunde jag ta bra bilder. Nu gällde det att lära sig jobbet från grunden och bli en bra nyhetsreporter. Att vara i händelsernas centrum var något nytt och spännande. Här är några smakprov ur min klippbok från 1970-talet.
Badhuset i Sura eldhärjades.
BRÄNDER OCH OLYCKOR
När larmet gick och brandbilar tutade då gällde det att hänga med. Två gånger inom loppet av åtta månader eldhärjades badhuset i Surahammar. Ekängsbadet hade invigts med pompa och ståt sju år tidigare. Bägge gångerna började det brinna i dambastun. En nybyggd brandstation togs i bruk 1978 och nu var man väl rustade om den röde hanen skulle komma lös.
Bilen kolliderade med en stålvajer.
Emellanåt fick man åka ut på trafikolyckor, vanligen enklare bilkrockar, men ibland även olyckor med dödlig utgång. En olycka av det ovanligare slaget var när en bilist kolliderade med en stålvajer som var tillfälligt uppspänd över vägen. Bilen träffade vajern med våldsam kraft så att hörnstolparna slets av och taket trycktes in. Anledningen till att vajern var spänd tvärs över vägen var att en lastbil kört fast vid sidan av vägen. För att få loss den hade vajern fästs till en traktor på andra sidan.
STÅL, PLÅT OCH JÄRNVÄGSHJUL
Min klippbok från tiden som lokalredaktör.
Surahammars Bruk producerade stål, valsade plåt och tillverkade järnvägshjul. Företaget hade cirka 1800 anställda när jag kom till Surahammar som VLT:s lokalredaktör 1967. Bruket ägde stora skogar och ett 1700 hektar stort lantbruk med 450 nötboskap varav 160 mjölkkor. Lantbruket producerade 800 000 liter mjölk och 30-35 ton nötkött årligen. År 1975 såldes skogar och lantbruk till Kopparfors AB, ett annat Wallenberg-företag.
SISTA LUNCHEN SERVERAD
På Brukshotellet serverades mat i 75 år.
Surahammars Bruk var också en stor fastighetsägare men på 1970-talet skedde en omvandling. Under en femårsperiod rev företaget ett 30-tal äldre fastigheter, bland annat det gamla stilfulla brukshotellet från förra sekelskiftet. Där serverades den sista lunchen en fredag i februari 1976. Då hade det serverats mat på Brukshotellet i 75 år. Brukets roll som fastighetsägare i stor skala tog definitivt slut 1981. Då hade man, de tre senaste åren, sålt 50 fastigheter. Även semesterhemmet Fliken var till salu. ”Vi ska tillverka plåt och järnvägshjul och inte förvalta fastigheter”, förklarade civilingenjör Claes Humbla, som ansvarade för fastighetsförsäljningen.
Karl Persson t.v. och Marcus Wallenberg på ”stora klockdagen”. VLT- foto.
Kranförare Karl Persson hade jobbat på Surahammars Bruk i 54 år. Han började som pinnpojke i stålverket när han var tolv år. På ”stora klockdagen” den 9 augusti 1971 hedrades Karl Persson och 678 andra trotjänare med guldur. Uren delades ut av styrelseordföranden Marcus Wallenberg. En brödrakvintett Holmberg hade en sammanlagd anställningstid på 169 år; Olle 43, Gustaf och Sven 37 vardera, Arne 27 och Erik 25 år.
Björn Wijk fick en provtur i den renoverade Vabis 1903. Verkmästare Sven Pettersson vid ratten. Foto: Sven-Erik Eilert.
År 1970 var Albert ”Antik Anders” Johansson från Stockholm i Surahammar och renoverade den eleganta Vabis från 1903, som Gustaf Eriksson vid Surahammars bruk konstruerat. ”Antik Anders” arbetade med varsam hand för att bilen skulle klara en besiktning och samtidigt behålla sin charm. Tidigare fanns ingen generator utan man fick ladda batteriet när det var tomt.Bilen utrustades nu med generator samt lysen och blinkers.Nya däck hade tillverkats i England och var nu monterade på de vackra hjulen.Efter en intervju med ”Antik Anders” Johansson om hans speciella arbete fick jag hänga med på en provtur med verkmästare Sven Pettersson vid ratten.
FÄRRE BESÖKARE I PARKEN
Folkparksepoken gick mot sitt slut och det kom allt färre besökare till Folkets park i Surahammar. Till den årliga maskeraden kom det visserligen 2000 besökare men en vanlig danskväll valde allt fler att stanna hemma vid TV-apparaterna. På 1970-talet upphörde parken med artistuppträdanden och även Tjadden Hellström uteblev efter att ha varit dragplåster i 20 år.
ARBETADE 35 ÅR I PARKEN
David Lewin var en eldsjäl som arbetade 35 år i Surahammars Folkets park. I början tog han emot biljetter vid dansbanan, en dans kostade tio öre, och jobbade sedan bland annat som kypare och scenarbetare. ”Vi var tre kypare i vita rockar som serverade kaffe och wienerbröd. På söndagar gavs både matiné och kvällsföreställningar och då var det fart och fest i parken”, berättade han.
Eldsjälen David Lewin. Foto: Björn Wijk.
I flera år var David Lewin också scenarbetare och byggde kulisser. ”Sommaren 1944 gavs 15 teaterföreställningar och 38 orkester och solistunderhållningar. Totalt kom det 32 000 besökare till parken”. ”Det var en härlig tid och vi var ett sammansvetsat gäng inom Folkets hus rörelsen”, berättade David Lewin som 1955 fick Guldnålen för sitt arbete.
FOTOGRAF PÅ 1910- TALET
Axel Svedin var fotograf och tobakshandlare i Surahammar. Han tjänade ihop pengar till en kamera genom att tillsammans med sin yngre bror Albert, som var svårt rörelsehindrad, sälja karameller och cigaretter till ungkarlar på Bruket. Sortimentet utökades efter hand med bland annat snus, cigarrer och tidningar.
Axel Svedin med sin kamera. Foto: Björn Wijk.
”Den första tisdagen varje månad var det marknadsdag i Surahammar. När torgförsäljarna vid dagens slut slog igen sina stånd fanns det ofta varor som inte blivit sålda och som vi kunde köpa billigt”, berättade Axel Svedin när jag intervjuade honom 1968.
ÖPPNADE TOBAKSAFFÄR
Affärerna gick bra och Axel Svedin fick råd att köpa en kamera. Med den tog han bilder på människor och miljöer i 1910-talets Surahammar. Han blev en mycket anlitad fotograf. ”Många var kringresande arbetare som ville ha ett minne från Surahammar innan de reste vidare till nya orter och nya arbetsplatser”, berättade han. Efter några år lade Axel Svedin kameran på hyllan och gick in för sin roll som tobakshandlare. År 1922 öppnade bröderna Svedin en modern tobaksaffär i ett nyuppfört hus på Köpmangatan 26 i Surahammar.
EN LÅNG NÖJESEPOK
Visades i Parkgården.
När Parkgården revs 1988 avslutades en lång nöjesepok. Där hade man visat film i 50 år. Det hade ofta varit kö utanför biokassorna och fullspikat vid föreläsningar, danser och basarer. Biografen upphörde 1967 och Parkgården stängde 1984. Fastigheten revs fyra år senare.
Tuberkulosföreningen som drev biografen i Parkgården hade även en barnkoloni vid Skälderviken i Skåne. Där fick barn från Surahammar vara några veckor på sommaren. Det var dyrt att hålla kolonin igång så basarer och biografen gav ett värdefullt tillskott i budgeten.
Den populära Bruksgården – en dödsfälla. Foto: Björn Wijk.
BRUKSGÅRDEN EN DÖDSFÄLLA
På Bruksgården ordnades kurser, utställningar och konserter. I vävstugan träffades en grupp damer en gång i veckan och på kvällarna samlades många ungdomar på den öppna avdelningen. Surahammars bruk skänkte bort Bruksgården till Surahammars kommun 1979. Vid en inspektion samma år konstaterade brandmyndigheten att fritidsgården var en dödsfälla om det skulle börja brinna. Det innebar att kommunen fick slå igen och riva den gamla anrika timmerkåken från 1851, som från början var världshus och matservering för ogifta arbetare.
Tecknaren Lennart Elworth från Surahammar är mest känd för sin seriefigur 47:an Löken. Serien förekom regelbundet 17 år i en veckotidning och julnumret trycktes i stora upplagor. Två filmer om Löken spelades in men blev ingen publikframgång. Lennart Elworth började som springpojke på Surahammars bruk när han var 13 år. Han kom till ritkontoret 1945 och där var han anställd till 1949 då han blev tecknare på heltid. ”Förebilder till kapten Krut, fyrir Fransson och major Mynning var tjänstemän vid Surahammars bruk på 40-talet. Jag själv föreställde 47:a Löken ”, berättade Lennart Elworth. Han avled den 24 juni 2023 i Ekerö.
VLT-redaktörer 1980, fr.v. Björn Wijk, David Jansson och Bo Lundkvist. Foto: Per Norén.
Den första tiden var jag lokalredaktör i Surahammar och sedan utökades bevakningsområdet till att även omfatta Hallstahammar med omnejd. Vi var tre journalister som hjälptes åt att hålla koll på det som hände i de bägge kommunerna. Så småningom blev jag redaktionellt ansvarig. Redaktionerna var en plantskola för unga journalister. Vissa medarbetare stannade några månader, andra något år och sökte sig sedan till huvudredaktionen.
Den tunga industrin var i stark omvandling och brukskrisen drabbade med full kraft. Ofta fick vi rapportera om neddragningar och stora nedskärningar av personal. Dominerande företag inom vårt bevakningsområde var Kanthal och Bulten i Hallstahammar samt Surahammars Bruk, Ramnäs Bruk och Wirsbo Bruk.
För att bättre kunna bevaka lokala företag och skriva om deras verksamhet anmälde jag mig till en kurs i företagsekonomi, som arrangerades av medieinstitutet Fojo i Kalmar. Där fick jag bland annat läsa årsredovisningar och lära mig förstå nyckeltal och bokslutsdispositioner. Kursen bidrog till att väcka mitt intresse för värdepapper och jag deltog i en kurs i aktiekunskap som en bank anordnade. De närmast åren försökte jag lära mig så mycket som möjligt om svenskt näringsliv. Det ledde till att jag så småningom blev näringslivsreporter på tidningen.
SKREV BÖRSKRÖNIKOR
Det nya jobbet var tufft och utmanande men väldigt kul och stimulerande. Nu fick jag skriva om allt som rörde näringsliv, arbete och privatekonomi. Från industrikoncernen ABB:s svenska huvudkontor i Västerås kom ofta nyheter som platsade på tidningens näringslivssidor. Företagets verkställande direktör Percy Barnevik var en gigant inom svenskt näringsliv. Under hans ledning gick de bägge globala teknikföretagen ASEA och schweiziska Brown Boveri samman 1988. Följande år hölls bolagsstämma i Frankfurt, Tyskland, som jag skickades att bevaka. På stämman redogjorde Percy Barnevik för verksamheten inför ett stort mediauppbåd, och tog sig även tid att efteråt besvara ett par av mina frågor. Percy Barnevik avled den 18 juli 2025.
Jag hade lärt mig en del om aktier och värdepapper så när redaktionschef Kjell Sigerud föreslog att vi skulle ha en börskrönika i tidningen erbjöd jag mig att skriva en sådan. Mina krönikor uppskattades och jag fortsatte att skriva en varje vecka tills jag lämnade tidningen.
JOBB PÅ FACKTIDNING
Efter 23 år på VLT var det dags att byta arbetsgivare. Då ringde chefredaktör Åke Bergholm på tidningen ICA-nyheter och erbjöd mig jobb. Det var en bred facktidning för dagligvaruhandeln och arbetet var intressant och omväxlande. Jag arbetade på tidningen under en händelserik period. ICA-handlarnas nya butiksdatasystem utvecklades under 1990-talet och butikerna utrustades med elektroniska prisetiketter på hyllkanterna. Då lanserades även ICA kundkort som sedermera blev ICA-banken. Det gällde att vara uppdaterad och påläst. Att resa runt i landet och göra reportage hos handlare och företagsledare var trevligt.
EN PIONJÄR INOM DJUPFRYST
Gunnar Dafgård. Foto: Björn Wijk.
Det finns välskötta familjeföretag som tillverkar maten vi köper i butikerna. Jag var bl.a. hos Leksandsbröd, Spendrups, Löfbergs, Polarkakan, Åbro bryggeri och Dafgårds och gjorde reportage. Hos Dafgårds i Källby fick jag en pratstund med Gunnar Dafgård, en pionjär inom djupfrysta livsmedel. När han var 18 år stod han på torget i Lidköping och sålde kött och charkprodukter. Han startade sedan en fabrik där man producerade färdigmat, kåldolmar och köttbullar och grundade livsmedelsföretaget Dafgårds 1937. ”Försäljningen tog rejäl fart i samband med att den nya frystekniken infördes”, berättade han.
EN SJÖKAPTEN VID RODRET
Vid ett besök hos Bergendahls i Hässleholm, som då ägde City Gross, träffade jag Elisabeth och Spiros Mylonopoulo. Vid en trevlig pratstund vid fikabordet berättade makarna att de träffades på Rhodos 1971 då Elisabeth Bergendahl var där på semester. Spiros Mylonopoulo, som är sjökapten från Aten, lärde sig svenska läste till civilekonom i Lund och tog 1987 över rodret i Bergendahls.
FRÅN YSTAD TILL KARESUANDO
En annan framgångsrik företagsledare som jag besökte var Stefan Persson, då vd i Hennes & Mauritz. Intervjun handlade om Galne Gunnar, en lågpriskedja som H&M drev 1988-2000. Vid ett annat tillfälle redogjorde han för koncernens fina resultat och om planerade nyetableringar.
Jag får inte glömma alla trevliga ICA-handlare från Ystad till Karesuando som jag gjorde reportage hos. Eller när jag besökte förre statsministern Thorbjörn Fälldin, pratade om landsbygdshandelns betydelse och bjöds på fika i det trivsamma bondköket hemma i Ramvik.
MED SJÖSÄCK OCH PENNA
Efter nio år på tidningen gick jag i pension. Den närmsta tiden efter pensioneringen ägnade jag åt att nedteckna minnen från tiden till sjöss och om mycket annat. Det resulterade i en bok ”Med sjösäck och penna”, som jag lät trycka och dela ut till släkt och vänner. Boken finns att låna hos Bibliotek i Västmanland. Den kan även beställas hos nätbokhandeln, Vulkanmedia och Adlibris. Jag känner mig hedrad över att hemsidan finns bevarad i Sjöhistoriska museets samlingar, där även min bok ”Med sjösäck och penna” finns.
S/S Bore är världens äldsta fungerande ångisbrytare byggd på Kockums i Malmö 1894. På bilden från 2012 är hon på väg från Västerås till Malmö med flaggspel och den gamla unionsflaggan fladdrande i vinden. Bore har Malmö som hemmahamn och ligger förtöjd vid Skeppsbrokajen.
När jag gick i land i hamnarna hade jag alltid min sjöfartsbok med mig. Den stack upp ur bakfickan på mina jeans. Sjöfartsboken är en form av ”pass”, som talar om vilka fartyg man varit mönstrad i, hur länge man varit ombord och vilka hamnar fartyget ifråga anlöpt. Där finns även uppgifter om fartygets storlek och motorstyrkan i antalet hästkrafter. Jag fick min sjöfartsbok när jag var 16 år 1952
MED SJÖSÄCK OCH PENNA. 