Det var stor skillnad att jobba som motorman i ett fartyg och att jaga nyheter på en dagstidning. Jag hade gått en skrivarkurs på Carlforsska gymnasiet i Västerås och lärt mig skriva maskin och med en Rolleiflex, som tillhörde redaktionen, kunde jag ta bra bilder. Nu gällde det att lära sig jobbet från grunden och bli en bra nyhetsreporter. Att vara i händelsernas centrum var något nytt och spännande. Här är några smakprov ur min klippbok från 1970-talet.

BRÄNDER OCH OLYCKOR

När larmet gick och brandbilar tutade då gällde det att hänga med. Två gånger inom loppet av åtta månader eldhärjades badhuset i Surahammar. Ekängsbadet hade invigts med pompa och ståt sju år tidigare. Bägge gångerna började det brinna i dambastun. En nybyggd brandstation togs i bruk 1978 och nu var man väl rustade om den röde hanen skulle komma lös.

Emellanåt fick man åka ut på trafikolyckor, vanligen enklare bilkrockar, men ibland även olyckor med dödlig utgång. En olycka av det ovanligare slaget var när en bilist kolliderade med en stålvajer som var tillfälligt uppspänd över vägen. Bilen träffade vajern med våldsam kraft så att hörnstolparna slets av och taket trycktes in. Anledningen till att vajern var spänd tvärs över vägen var att en lastbil kört fast vid sidan av vägen. För att få loss den hade vajern fästs till en traktor på andra sidan.

STÅL, PLÅT OCH JÄRNVÄGSHJUL

Surahammars Bruk producerade stål, valsade plåt och tillverkade järnvägshjul. Företaget hade cirka 1800 anställda när jag kom till Surahammar som VLT:s lokalredaktör 1967. Bruket ägde stora skogar och ett 1700 hektar stort lantbruk med 450 nötboskap varav 160 mjölkkor. Lantbruket producerade 800 000 liter mjölk och 30-35 ton nötkött årligen. År 1975 såldes skogar och lantbruk till Kopparfors AB, ett annat Wallenberg-företag.

SISTA LUNCHEN SERVERAD

Surahammars Bruk var också en stor fastighetsägare men på 1970-talet skedde en omvandling. Under en femårsperiod rev företaget ett 30-tal äldre fastigheter, bland annat det gamla stilfulla brukshotellet från förra sekelskiftet. Där serverades den sista lunchen en fredag i februari 1976. Då hade det serverats mat på Brukshotellet i 75 år. Brukets roll som fastighetsägare i stor skala tog definitivt slut 1981. Då hade man, de tre senaste åren, sålt 50 fastigheter. Även semesterhemmet Fliken var till salu. ”Vi ska tillverka plåt och järnvägshjul och inte förvalta fastigheter”, förklarade civilingenjör Claes Humbla, som ansvarade för fastighetsförsäljningen.

________________________________________________________________________________

GULDUR TILL 679 TROTJÄNARE

Kranförare Karl Persson hade jobbat på Surahammars Bruk i 54 år. Han började som pinnpojke i stålverket när han var tolv år. På ”stora klockdagen” den 9 augusti 1971 hedrades Karl Persson och 678 andra trotjänare med guldur. Uren delades ut av styrelseordföranden Marcus Wallenberg. En brödrakvintett Holmberg hade en sammanlagd anställningstid på 169 år; Olle 43, Gustaf och Sven 37 vardera, Arne 27 och Erik 25 år.

____________________________________________________________________________________

VABIS FRÅN 1903 RENOVERADES

År 1970 var Albert ”Antik Anders” Johansson från Stockholm i Surahammar och renoverade den eleganta Vabis från 1903, som Gustaf Eriksson vid Surahammars bruk konstruerat. ”Antik Anders” arbetade med varsam hand för att bilen skulle klara en besiktning och samtidigt behålla sin charm. Tidigare fanns ingen generator utan man fick ladda batteriet när det var tomt.Bilen utrustades nu med generator samt lysen och blinkers.Nya däck hade tillverkats i England och var nu monterade på de vackra hjulen.Efter en intervju med ”Antik Anders” Johansson om hans speciella arbete fick jag hänga med på en provtur med verkmästare Sven Pettersson vid ratten.

FÄRRE BESÖKARE I PARKEN

Folkparksepoken gick mot sitt slut och det kom allt färre besökare till Folkets park i Surahammar. Till den årliga maskeraden kom det visserligen 2000 besökare men en vanlig danskväll valde allt fler att stanna hemma vid TV-apparaterna. På 1970-talet upphörde parken med artistuppträdanden och även Tjadden Hellström uteblev efter att ha varit dragplåster i 20 år.

ARBETADE 35 ÅR I PARKEN

David Lewin var en eldsjäl som arbetade 35 år i Surahammars Folkets park. I början tog han emot biljetter vid dansbanan, en dans kostade tio öre, och jobbade sedan bland annat som kypare och scenarbetare. ”Vi var tre kypare i vita rockar som serverade kaffe och wienerbröd. På söndagar gavs både matiné och kvällsföreställningar och då var det fart och fest i parken”, berättade han.

I flera år var David Lewin också scenarbetare och byggde kulisser. ”Sommaren 1944 gavs 15 teaterföreställningar och 38 orkester och solistunderhållningar. Totalt kom det 32 000 besökare till parken”. ”Det var en härlig tid och vi var ett sammansvetsat gäng inom Folkets hus rörelsen”, berättade David Lewin som 1955 fick Guldnålen för sitt arbete.

FOTOGRAF PÅ 1910- TALET

Axel Svedin var fotograf och tobakshandlare i Surahammar. Han tjänade ihop pengar till en kamera genom att tillsammans med sin yngre bror Albert, som var svårt rörelsehindrad, sälja karameller och cigaretter till ungkarlar på Bruket. Sortimentet utökades efter hand med bland annat snus, cigarrer och tidningar.

”Den första tisdagen varje månad var det marknadsdag i Surahammar. När torgförsäljarna vid dagens slut slog igen sina stånd fanns det ofta varor som inte blivit sålda och som vi kunde köpa billigt”, berättade Axel Svedin när jag intervjuade honom 1968.

ÖPPNADE TOBAKSAFFÄR

Affärerna gick bra och Axel Svedin fick råd att köpa en kamera. Med den tog han bilder på människor och miljöer i 1910-talets Surahammar. Han blev en mycket anlitad fotograf. ”Många var kringresande arbetare som ville ha ett minne från Surahammar innan de reste vidare till nya orter och nya arbetsplatser”, berättade han. Efter några år lade Axel Svedin kameran på hyllan och gick in för sin roll som tobakshandlare. År 1922 öppnade bröderna Svedin en modern tobaksaffär i ett nyuppfört hus på Köpmangatan 26 i Surahammar.

EN LÅNG NÖJESEPOK

När Parkgården revs 1988 avslutades en lång nöjesepok. Där hade man visat film i 50 år. Det hade ofta varit kö utanför biokassorna och fullspikat vid föreläsningar, danser och basarer. Biografen upphörde 1967 och Parkgården stängde 1984. Fastigheten revs fyra år senare.

Tuberkulosföreningen som drev biografen i Parkgården hade även en barnkoloni vid Skälderviken i Skåne. Där fick barn från Surahammar vara några veckor på sommaren. Det var dyrt att hålla kolonin igång så basarer och biografen gav ett värdefullt tillskott i budgeten.

BRUKSGÅRDEN EN DÖDSFÄLLA

På Bruksgården ordnades kurser, utställningar och konserter. I vävstugan träffades en grupp damer en gång i veckan och på kvällarna samlades många ungdomar på den öppna avdelningen. Surahammars bruk skänkte bort Bruksgården till Surahammars kommun 1979. Vid en inspektion samma år konstaterade brandmyndigheten att fritidsgården var en dödsfälla om det skulle börja brinna. Det innebar att kommunen fick slå igen och riva den gamla anrika timmerkåken från 1851, som från början var världshus och matservering för ogifta arbetare.

____________________________________________________________________________________

LÖKEN FRÅN SURAHAMMAR

Tecknaren Lennart Elworth från Surahammar är mest känd för sin seriefigur 47:an Löken. Serien förekom regelbundet 17 år i en veckotidning och julnumret trycktes i stora upplagor. Två filmer om Löken spelades in men blev ingen publikframgång. Lennart Elworth började som springpojke på Surahammars bruk när han var 13 år. Han kom till ritkontoret 1945 och där var han anställd till 1949 då han blev tecknare på heltid. ”Förebilder till kapten Krut, fyrir Fransson och major Mynning var tjänstemän vid Surahammars bruk på 40-talet. Jag själv föreställde 47:a Löken ”, berättade Lennart Elworth. Han avled den 24 juni 2023 i Ekerö.

___________________________________________________________________________________

REDAKTIONEN – EN PLANTSKOLA

Den första tiden var jag lokalredaktör i Surahammar och sedan utökades bevakningsområdet till att även omfatta Hallstahammar med omnejd. Vi var tre journalister som hjälptes åt att hålla koll på det som hände i de bägge kommunerna. Så småningom blev jag redaktionellt ansvarig. Redaktionerna var en plantskola för unga journalister. Vissa medarbetare stannade några månader, andra något år och sökte sig sedan till huvudredaktionen.

___________________________________________________________________________________