Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Mängder med turister kom med tåg på Inlandsbanan och fortsatte med bussar till vintersportorter i Härjedalen. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik och två matbutiker. Dessutom ett bussföretag och en cementfabrik. I samband med nedläggningen av trafiken på Inlandsbanan avfolkades Röjan och 2016 fanns det endast elva fast boende i byn.
Vi bodde i ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. När jag kom hem från skolan skulle jag passa mina yngre syskon samt bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus.
TANKAR OCH DRÖMMAR
Sommartid var det fiske för hela slanten. Det fanns många vattendrag i närheten av byn där jag brukade fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. Ibland var fisken riktigt på hugget och då kunde jag dra upp flera fina öringar. Fisk var ett välbehövligt tillskott på matbordet och det var lättare att slippa ifrån andra sysslor när jag fiskade.
Några kilometer hemifrån fanns det ett vattendrag med gott om öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar. Ibland var jag hemifrån större delen av dagen och mot kvällen återvände en nöjd och stolt 12-åring med sin fångst.
I april 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med den sjuåriga folkskolan och det var dags att börja fundera på framtiden. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Han skulle ordna jobb som bonddräng om jag inte själv skaffade ett arbete. Nu gällde det att handla snabbt för dräng tänkte jag inte bli.
14-ÅRING SÖKER ARBETE
Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Lönen var 120 kronor i månaden och fria måltider. Min första ”egna” bostad var ett möblerat rum som jag delade med en bagare. Vi betalade 40 kronor var i månadshyra.
KORV OCH LÅRKLUMPAR
Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet. Den mesta tiden gick åt till att köra hem varor till kunder och att skicka paket med kött och chark till butiker i byarna runt Sveg.
_____________________________________
DOFT AV NYSLAGET HÖ
En junivecka i mitten på 1950-talet hjälpte jag till med slåttern på en bondgård i Härjedalen. Det var en trevlig och minnesrik upplevelse, som säkert många äldre har varit med om. Då var slåttern fortfarande ett manuellt arbete.
Efter en rejäl frukost begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Alla på gården deltog i arbetet med liv och lust.
Solen strålade från en klarblå himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom ut på åkern med kaffekorg och en flaska med kall svagdricka.
Det inträffade total solförmörkelse medan vi höll på med slåttern.Den 30 juni 1954 blev det mörkt mitt på dagen och fåglarna tystnade. Det blev stor uppståndelse och folk stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det gällde att passa på, nästa totala solförmörkelse inträffar inte förrän år 2126.
MED SJÖSÄCK OCH PENNA. 