Jämtländska Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Massor med turister kom med tåg på Inlandsbanan och fortsatte med bussar till vintersportorterna. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik, och två dagligvarubutiker. Farsan öppnade skomakeri och fick inom kort många kunder.

FINA ÖRINGAR.

Dessvärre bodde vi ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. När jag kom hem från skolan skulle jag passa mina yngre syskon samt bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus.

Sommartid var det fiske för hela slanten. Det fanns många vattendrag i närheten av byn där jag brukade fiska. Jag fångade laxöring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. Ibland var fisken riktigt på hugget och då kunde jag dra upp flera fina öringar. Fisk var ett välbehövligt tillskott på matbordet och det var lättare att slippa ifrån andra sysslor när jag fiskade.

 Några kilometer hemifrån fanns det ett vattendrag med gott om öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar. Ibland var jag hemifrån större delen av dagen och mot kvällen återvände en nöjd och stolt 12-åring med sin fångst.

INGEN BONDDRÄNG.

På våren 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med skolan efter sju läsår. Farsan tänkte ordna en plats som bonddräng om jag inte fixade jobb själv. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Nu gällde det att handla snabbt för någon dräng tänkte jag inte bli.

Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Lönen var 120 kronor i månaden och fria måltider. Min första ”egna” bostad var ett möblerat rum, som jag delade med en bagare. Vi betalade 40 kronor var i månadshyra. 

KORV OCH LÅRKLUMPAR.

Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet. Den mesta tiden gick åt till att köra hem varor till kunder och att skicka paket med kött och chark till butiker  i byarna runt Sveg.

BUTIKEN PÅ LIDINGÖ.

När jag fyllde 15 år 1951 ville jag se mig om i världen. En butik på Lidingö behövde en springpojke och det jobbet fick jag. I början av april klev jag på tåget till Stockholm. Genom stenkolsröken från ångloket såg jag hembygden avlägsna sig. I Stockholm var det vår i luften, solen sken och längs söderväggar blommade krokus och snödroppar. Jag tog taxi från Centralen till Lidingö, resan kostade åtta kronor. Butiken låg vid Stockholmsvägen 35.

TILL HUMLEGÅRDEN.

Vi var två cyklande springschasar och en som körde firmabilen. Lönen var 200 kronor i månaden samt mat och husrum. Jag delade lägenhet, en etta med kokvrå, med en av killarna. Vi åt lunch och middag på ett ölkafé. Maten uppskattades inte alla gånger. Trots upprepade klagomål återkom hackkorven och den stekta potatisen ofta på matsedeln. På söndagarna  fick vi lösa matfrågan själva. Då tog vi spårvagnen från Lidingö till Humlegården och i Stockholm  kunde man alltid hitta något billigt matställe. En spårvagnsbiljett kostade 30 öre.

GODISSUGNA MEDHJÄLPARE

Springpojkarna inledde arbetsdagen med att köra ut mjölk till kunderna. Mjölkflaskorna – det fanns bara mjölk i flaskor på den tiden- placerades utanför dörrarna. På lördagarna skulle dubbelt så mycket mjölk delas ut och flaskorna fick därför köras på en dragkärra.

En lördag kom jag på en ”strålande idé”. Innan jag åkte ut på min mjölkrunda tog jag med mig godis från butiken. Godiset gav jag sedan till några småpojkar som delade ut mjölken medan jag satt på kärran och slöade.Ryktet spred sig snabbt bland godissugna ungar och följande lördag kom ännu fler och ville hjälpa till. I den allmänna villervallan inträffade en del missöden. Mjölkflaskor gick sönder, andra hamnade på fel adress och folk ringde till butiken och klagade.

Efter en tid blev jag inkallad till chefen Edvin Evenius, som uppmanade mig att i fortsättningen sköta jobbet på egen hand. Han undrade också, med glimten i ögat, hur jag kunde ha råd att köpa så mycket godis. Butiken var i drift fram till 1960-talet och fastigheten revs 1966. Sedan 25 år tillbaka är ett hotell beläget vid Stockholmsvägen 35 där matbutiken låg.