En aprildag 1952 gick jag till sjömansförmedlingen, som låg i Norra Dryckesgränd i Gamla stan och sökte jobb på en båt. Jag hade nyss fyllt 16 år och ville se mig omkring i världen. I den närbelägna Stadsgården låg fartyg och lastade och lossade och vid Skeppsbron tog Finlandsbåtar ombord passagerare. Längs kajerna flanerade människor i vårsolen. På gatan utanför sjömansförmedlingen stod karlar och pratade och rökte. Flera av männen var tatuerade så jag gissade att det var sjömän.

 FJÄRRAN ÖSTERN

Sverige var en betydande sjöfartsnation på 1950-talet och det fanns gott om jobb för matroser, motormän, eldare, jungmän och andra som var verksamma i den svenska handelsflottan. Omkring  30 000 svenskar var vid den här tiden knutna till sjöfarten. På förmedlingen var det många arbetssökande som konkurrerade om de bästa båtarna och de populäraste traderna. ”Ostasiatare” som trafikerade Fjärran Östern och Johnson-båtarna som gick på Sydamerika låg högt på önskelistan. En gång i timmen ropades de lediga jobben ut och då gällde det att hålla sig framme. Den som hade bra betyg från senaste båten hade största chansen att få välja.

Min första båt var en norsk koltramp, S/S Marg byggd i Kristiania (Oslo) 1920. Jag var oerfaren som sjöman och fick ta det som erbjöds. Den gamla skorven låg vid Oaxens kalkbruk utanför Södertälje och lossade kol. Jag hade mönstrat på som messegutt och skulle passa upp i befälsmässen, servera mat, diska och städa hytter. Den egna hytten delade jag med kocken, en skrytsam 40-åring från Stavanger, som brukade jävlas med mig  när han kom ombord och var onykter. Jag sov i överkojen och kocken i den undre. Han fann stort nöje i att ta spjärn med benen och trycka upp min sängbotten så att jag nästan ramlade ur kojen. Besättningen var blandad, den utgjordes av sjöfolk från nio länder och jag var ensam svensk. Ibland utbröt det slagsmål ombord. Kriget hade slutat några år tidigare, hatet fanns kvar och speciellt norrmän och tyskar råkade ofta i luven på varandra.

ÖL OCH TV I HULL

Första resan gick till Vasa i Finland där vi lastade props, trästockar som  användes som stöttor i brittiska kolgruvor. Att komma till England var spännande för en 16-åring. På sjömanskyrkan i Hull såg jag TV för första gången. Det skulle dröja fyra år, till 1956, innan vi fick TV-sändningar i Sverige. Den stora händelsen var att 26 åriga Elisabeth II utropats till Storbritanniens nya drottning sedan kung Georg VI avlidit. Hon skulle regera i 70 år till 22 september 2022. Jag hängde med  de äldre killarna till puben och drack en pint gott öl. I gatuköken serverades smarrig fish and chips inslaget i tidningspapper. Jag träffade en trevlig tjej i min egen ålder. Vi gick på bio där vi kramades och höll varandras händer. Efteråt gick vi till en pub och tog ett glas. Sheila, Do you remember me?

MED TÅG TILL PARIS

Från Hull gick resan till Rouen i Frankrike. Medan vi låg i Rouen tog jag och en jämnårig kille från båten ledigt en dag och reste med tåg till Paris. Vi åkte upp i Eiffeltornet och beundrade utsikten, strövade omkring i Montmartre och käkade gott på en trevlig restaurang vid Champs-Èlysées. För att klara sådana utsvävningar borde vi väl ha haft gott om pengar? Nej inte alls, jag ägde motsvarande tio svenska kronor och norrmannen hade väl ungefär lika mycket.

KOKS TILL NORGE

I Rotterdam fick vi lasta koks till Kirkenes i Nordnorge. Man spände upp hönsnät och hela däcket, från för till akter, fylldes med koks. Resan tog nästan två veckor. Vi gick inomskärs längs norska kusten, det var midsommartid och otroligt vackert. Vi bunkrade i Tromsö och under det två timmar långa uppehållet passade vi på att pimpla torsk. Det nappade bra och vi fick flera fiskar som kocken tillagade.

  KIRKENES EN RUINSTAD

Kirkenes hade ödelagts under andra världskriget och det fanns fortfarande mycket ruiner som vittnade om hemskheterna. Staden intogs av Röda armén  i oktober 1944 efter åtskilliga ryska flygangrepp. Innan den tyska armén retirerade brände de ned staden. Återuppbyggnaden pågick nu för fullt och under tiden bodde många familjer i baracker.

FÖRVISAD TILL MASKIN

Resan fortsatte till Archangelsk i dåvarande Sovjetunionen där vi tog ombord en trälast. Vi rundade Kolahalvön och gick in i Vita havet. Innan vi fick lägga till i hamnen skulle båten kontrolleras. Besättningen blev förvisad till maskinrummet och där fick vi vara medan tullarna noggrant sökte igenom fartyget. Samma procedur upprepades innan vi fick lägga ut. Efter tre dygn fick vi landgångspass och tillåtelse att lämna båten ett par timmar. Vi var några killar som gick i land  för att sträcka på benen. När vi kommit några hundra meter dök en kvinna upp och begärde att få se våra pass. Vi kände oss som spioner och återvände till båten.