Skolbänken

KAFFE OCH GRAVSTENAR

Min sista båt var Svenska Lloyds m/s Gandia. När apelsinlasten från Valencia var lossad tog jag min sjösäck och gick iland. Det kändes en smula vemodigt att lämna sjömanslivet och alla fina kompisar.  En gång hade jag legat med en båt i Västerås och lossat styckegods.  Stan var lagom stor och verkade trevlig så jag beslöt att bosätta mig där. Så småningom blev det dags att se sig om efter ett arbete. Genom arbetsförmedlingen fick jag en del ströjobb. Jag lossade kaffe i hamnen, bar möbler och mattor på auktioner och hoppade in som lagerarbetare när det fattades folk. Under en period åkte jag runt på kyrkogårdar och reste gravstenar. Arbetsgivaren sålde nämligen sådana och i köpet ingick leverans till kyrkogården samt montering.

M/s Gandia, Svenska Lloyd, var min sista båt. Foto: Jan Christer Lund / Sjöhistoriska museet.

TÄRNA FOLKHÖGSKOLA

Med bara sjuårig folkskola var det inte lätt att få ett kvalificerat arbete och för att öka möjligheterna började jag studera. En fyra månader lång preparandkurs i Norrköping blev startskottet. Jag läste bland annat matematik, fysik, engelska, svenska och historia. Det var femton år sedan jag satt på skolbänken. Den gången var jag nöjd med att få sluta. Nu kände jag mig motiverad och gick in för att lära. En del nätter grät jag över den svåra matematiken men gladdes när jag förstod. Kursen gav mersmak och jag beslöt att fortsätta läsa. Det blev Tärna folkhögskola där man hade en treårig utbildning. Jag sökte till andra årskursen och blev antagen. Skolan gav ut en egen tidning och jag blev en av medarbetarna. Jag intervjuade bland annat forskningsresanden Rolf Blomberg och författaren Åke Wassing och kände stolthet när artiklarna fanns i tidningen.

FRAMTIDSPLANER

På tåget till Västerås hade jag en dag sällskap med min lärare i svenska Ulla Dahlin. Hon frågade vad jag skulle göra efter skoltiden och då jag svarade att jag inte hade den blekaste aning undrade hon om jag inte hade tänkt på att bli journalist. Journalister var bildat folk och själv saknade jag en riktig utbildning. Dessutom var mitt självförtroende knäckt sedan barnaåren. Allt för ofta hade man fått höra att man var lat och inte dög något till. Nej, journalist hade jag ingen tanke på att bli även om jag tyckte om att skriva. Men om Ulla Dahlin trodde på mig, då kanske…. Hon lovade att lägga ett gott ord hos redaktionschef Ingemar Garpe på Vestmanlands Läns Tidning i Västerås.

IMG_0464JOBB SOM JOURNALIST

Några veckor senare fick jag träffa Ingemar Garpe och då föreslog han att jag skulle skriva notiser och berätta om Tärna. Han bad mig återkomma efter terminsavslutningen i juni och då skulle jag få besked om eventuellt arbete. De närmaste månaderna skrev jag ett antal mindre artiklar och notiser i tidningen och fick även ett par bilder publicerade. När skolan var slut gick jag upp på tidningen igen. ”Du kan infinna dig på redaktionen på måndag. En av medarbetarna i Hallstahammar ska göras militärtjänst så du kan få vikariera som lokalredaktör”, sade Garpe. Efter några månader fick jag fast anställning på tidningen.