Bataljon Sparre

På bataljon Sparre bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Den första tiden var det exercis från morgon till kväll. Roddövningar i den vackra skärgården var välkomna avbrott. Att skjuta med k-pist och kasta  handgranater satte nerverna på helspänn. Och att tvingas hoppa från en tio meter hög trampolin ner i en bassäng eller att testa att gasmasken höll tätt var annat som påverkade adrenalinet. De första tio dygnen innan vi lärt oss det mest elementära, var vi instängda på kasernen. När vi kunde hälsa med en godkänd honnör fick vi gå ut på stan. 

FIN SOMMAR PÅ SJÖMÄTARE

Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint. Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras. Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik.  Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon. Det var en skön och minnesrik sommar.

skepp
Gustaf af Klint besöker Vasa, Finland 1957. 

 BLEV FLYTANDE SERVERING

När hösten kom lades båten i ”malpåse” och jag fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en gammal torpedbåt som skulle skrotas. Där arbetade manskap från Gustaf af Klint hela vintern. Vi gick mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen och det blev inte mycket tid över till arbete. Gustaf af Klint byggdes på Finnboda varv 1941. Hon var verksam som sjömätare till 1980. Fartyget såldes och blev flytande servering och turisthärbärge i Stadsgården. Gustaf af Klint finns nu vid Söder Mälarstrand i Stockholm.

HOTELL TEGELHÖGEN

På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. Där fick jag tillbringa femton dygn för att jag en kväll, lätt berusad, varit i byssan och stekt några ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram. 

IMG_1506
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV.

På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Det visade sig vara ett bra val. Någon hade nämligen rivit sönder en tidning med vackra damer, Pin Up, och lagt in de lösa sidorna i boken. Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.

IMG_0069
Minnen från tiden som flottist 1957-1958. Muckarkam för att räkna dagarna fram till utryckning samt mössband.

Stillahavs-traden

När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och därefter till Kamaichi i Japan. Barranduna (bilden ovan) tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop. 

IMG_1041
Trevligt sällskap i Kamaichi. Jag t.v. på bilden. 

SAN FRANCISCO

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. En resa mellan de båda kontinenterna tog vanligen 17-18 dygn. Allt gick sin gilla gång med bland annat läsning och kortspel på frivakterna. Böcker fanns i Sjömansbibliotekets boklåda som byttes ut i hamnarna emellanåt. Behövde man köpa en tub tandkräm, lite godis eller en limpa cigaretter fick man passa på när hökaren hade slabbkistan öppen. Fartyget lastade och lossade i hamnar längs den amerikanska Stilla havskusten från Kalifornien och Oregon till Vancouver i Kanada. Vi brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA. Hamnar i USA som vi vanligen kom till var San Francisco och San Pedro (Los Angeles) samt Coos Bay i Oregon. I Australien var det vanligen Melbourne, Fremantle, Port Adelaide och Sydney som anlöptes.

SPÄNNANDE PLATSER

Sjömanskyrkorna i USA och Australien var måna om att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. De gånger båten låg kvar i hamnen över ett veckoslut ordnades ofta dagsresor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkan i San Francisco fixade trevliga utflykter. Jag minns särskilt en tripp med kyrkans minibuss till en nationalpark. Där väntade ridhästar, redo att ta oss ut i vildmarken. Vi red längs smala klipphyllor över hisnande raviner och gungande hängbroar. Vi besökte urbefolkning, beundrade vackert snidade totempålar och blev fotograferad tillsammans med ”hövdingen”. I slutet av 1950-talet tjänstgjorde en norsk präst och en svensk assistent vid kyrkan. Prästparet Olsen brukade bjuda på nygräddade våfflor till kaffet vilket var mycket uppskattat.

VÄNDER HEMÅT

I Australien hyrde jag ibland en häst och red ut i den vackra naturen. När vi låg med båten i Sydney åkte man ibland till den populära sandstranden Bondi Beach och badade. Det hände även att man provade fiskelyckan i någon skyddad havsvik.

7CDF3CA9-952E-4B5F-BB20-5C40E7DE8D56_1_201_a
I Australien hyrde jag ibland en häst….

….och red ut i den vackra naturen.

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

_________________________________________________

LÄRLING NÄR  VASA BÄRGADES

Sommaren 1961 bärgades regalskeppet Vasa, som legat på havets botten i 333 år, och en museibyggnad uppfördes vid  Alkärret nedanför Skansen. Där fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB. Wasavarvet var ett provisoriskt museum fram till 1990 då Vasamuseet invigdes. Arbetet var intressant och spännande, jag fick ju uppleta lite av historiens vingslag, även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag  fick ägna en del av tiden åt att flytta runt virke och dra spik ur gamla bräder allt medan arkeologerna noggrant letade igenom Vasa efter föremål och kvarlevor från 1600- talet.

71301019-6421-47C3-96CC-BF34B29CAE7A
Sommaren 1961 jobbade jag på Wasavarvet.

När byggnaden var under tak bjöds vi på en rejäl taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén, marinteknikern som hade  lokaliserat det sjunkna regalskeppet, var självklara  huvudpersoner. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet Wasa i det nybyggda museet. Wasavarvet invigdes av prins Bertil. Det nuvarande Vasamuseet invigdes 1990. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste sevärdheter. Mellan 1961 och 2011 lockade Vasa över 29 miljoner besökare.

 SOPADE PÅ SJUKHUSET

Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig. Och byggjobbare blev jag aldrig.

                        _______________________________________________

STORMIG RESA MED GIPS

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjöfart men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York.

Sveabolagets m/s Fenris. Foto: Lennart Ramvik.

Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Jättelika vågor dånade in över båten med enorm kraft. Det var riskfyllt att vistas på däck så när det var dags att törna till kunde vi som jobbade i maskin, klättra ner genom en trumma i aktern och via propellertunneln ta oss till maskinrummet, som låg midskepps. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

OMSKAKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige.