Skeppsholmen

 

På bataljon Sparre bodde alla i stora sovsalar. I tvättrummen fanns det bara kallt vatten. Det var exercis från morgon till kväll. De första tio dygnen, innan vi lärt oss det mest elementära, var vi instängda på regementet. När vi lärt oss hälsa fick vi gå ut på stan. Efter några veckor i Karlskrona blev jag placerad på sjömätningsfartyget Gustaf af Klint.  Fartyget agerade på uppdrag av Sjöfartsverket men bemannades av flottans personal. Efter en tur till Västkusten gick fartyget upp till Norra kvarken, ett område i norra Östersjön, där sjömätningen skulle utföras.

1
Gustaf af Klint 1957. Eget foto.

Fyra mindre motorbåtar svarade för sjömätningen. De hade all modern utrustning som behövdes för att mäta havsdjup. Uppgifterna sammanställdes sedan ombord på moderfartyget. På nätterna låg vi för ankare i någon skyddad havsvik.  Örnsköldsvik blev vår ”hemmahamn” och dit kom vi varje fredagseftermiddag och låg kvar till måndagsmorgon.

skepp
På besök i Vasa, Finland. Eget foto.

SKEPPSHOLMEN

När hösten kom lades båten i ”malpåse” och jag fick göra resten av värnplikten på Skeppsholmen. Vid Galärvarvet på Djurgården låg en gammal torpedbåt som skulle skrotas. Där arbetade besättningen från Gustaf af Klint hela vintern. Vi gick mellan Skeppsholmen och Djurgården flera gånger om dagen och det blev inte mycket tid över till arbete. Men vi hade ju sysselsättning även om den inte kändes meningsfull. Gustaf af Klint såldes senare och förvandlades till flytande servering och turisthärbärge.

ARRESTEN

På Skeppsholmen fanns en arrestlokal som skämtsamt kallades hotell Tegelhögen. I en trång cell fick jag tillbringa femton dygn för att jag en natt i lätt berusat tillstånd hade varit i kabyssen och stekt sex ägg. I cellen fanns ett väggfast bord och en stol. En hängmatta fungerade som säng. Den hängde i två krokar rakt över rummet. Klockan sex på morgonen bars hängmattan ut och togs in igen på kvällen. Den som behövde vila på dagen fick göra det på golvet. En liten fönsterglugg högt uppe vid taket släppte in ett blekt dagsljus. Sysslolösheten var värst, dagarna kröp fram. En av vakterna var illa omtyckt. Han strävade efter att göra vistelsen i arresten så obehaglig som möjligt. Fick han en chans att jävlas så gjorde han det.

IMG_1506
Arresten på Skeppsholmen. Foto: SFV

PIN UP

På söndagarna fick vi vara ute en hel timme i friska luften. På eftermiddagen kom en kyrkans tjänare och delade ut choklad! Efter tio dagars isolering fick man låna böcker. Det var en av mina lyckligaste dagar på länge när jag fick gå till biblioteket. Det fanns bara religiös litteratur i boklådan. Jag valde ”Frid med Gud” av den amerikanske predikanten Billy Graham. Det visade sig vara ett bra val. Någon hade nämligen rivit sönder en tidning med vackra damer, Pin Upp, och lagt in de lösa sidorna i boken. Flottan lämnade Skeppsholmen 1969 och Moderna Museet har använt de gamla arrestlokalerna sedan dess.

IMG_0069
Minnen från tiden som flottist.

Australien-USA

När jag var klar med militärtjänsten i mars 1958 mönstrade jag på m/s Barranduna, som låg i torrdocka på Eriksbergs varv. Från Göteborg gick fartyget till Savannah i USA och sedan till Kamaichi i Japan. Det var nytt och spännande att komma till Japan.

5
M/s Barranduna gick vi mellan USA:s västkust och Australien i 14 månader.

Barranduna tillhörde Rederi AB Transatlantic och levererades från Götaverken 1942. Hon gjorde 16,5 knop.

IMG_1041
Jag (t.v.) och lättmatros Svensson har gått i land i Kamaichi, Japan.

Med Barranduna blev det flera resor mellan Australien och USA under de 14 månader vi var borta från Sverige. Fartyget lastades och lossades i olika hamnar längs den nordamerikanska västkusten från Kalifornien till Oregon och slutligen till Vancouver i Kanada. Resan mellan de båda kontinenterna tog ungefär 17-18 dygn. Fartyget brukade ligga sex veckor i Australien och tre-fyra veckor i USA.

 

KING CROSS I SYDNEY

I USA och Australien var sjömanskyrkorna mycket aktiva när det gällde att göra fritiden så trevlig som möjligt för sjöfolk. Ofta ordnades resor till spännande platser. Särskilt sjömanskyrkorna i Melbourne och San Francisco ordnade trevliga utflykter.

I Australien hyrde jag ibland en häst.

Det var inte mycket bevänt med nattlivet i Sydney på 50-talet. Vanligen köpte man med sig några öl när pubarna stängde och tog med dem till båten. Ibland åkte man till Kings Cross där det fanns hotell som höll kvällsöppet. Så småningom tröttnade jag på traden och blev därför glad när vi fick en last till Europa. Via Röda havet och Suezkanalen kom vi efter några veckor till Genua i Italien där jag mönstrade av.

REGALSKEPPET VASA

I maj 1961 togs regalskeppet Vasa in i torrdocka. Anders Franzén hade lokaliserat vraket några år tidigare och nu var bärgningen klar. Vid Alkärret nedanför Skansen skulle Wasavarvet uppföras och fartyget visas för allmänheten. Wasavarvet var en provisorisk museibyggnad fram till 1990 då Vasamuseet invigdes.

IMG_1497
Regalskeppet Wasa bärgas 1961. Foto: Stockholmskällan.

Sommaren 1961 fick jag en lärlingsplats som grovarbetare hos byggföretaget Olle Engkvist AB, som höll på att uppföra Wasavarvet. Arbetet var intressant och spännande även om mina arbetsuppgifter inte var så avancerade. Jag minns att jag i första hand fick ägna dagarna åt att släpa runt virke och dra rostig spik ur gamla bräder. Allt medan arkeologerna noggrant letade igenom det gamla skeppet efter föremål och kvarlevor från 1600- talet. När byggnaden var under tak bjöds vi på taklagsfest. Dykarbasen Per Edvin Fälting och Anders Franzén var naturligtvis huvudperson. Den 16 februari 1962 var det dags för allmänheten att se regalskeppet i det nybyggda museet, Wasavarvet. Det invigdes av prins Bertil och blev genast en publiksuccé. Det nuvarande Vasamuseet invigdes i juni 1990.

 Från Wasavarvet blev jag förflyttad till Karolinska sjukhuset där ett stort bygge pågick. Där fick jag sopa betonggolv dagarna i ända och handla öl till äldre byggjobbare. När ett våningsplan var klart var det dags att börja med nästa. Och när alla sex våningsplanen var sopade var det dags att börja om från början. Efter några månader tröttnade jag och sa upp mig.

MED GIPSLAST TILL NY

Här rullar det ganska skapligt. Eget foto.

Men sjön lockade och efter en tid i land mönstrade jag motorman i  m/s  Fenris. Den drygt 20 år gamla ”Sveakassen” var på 3 375 dödviktston och gjorde 13 knop. I vanliga fall gick hon i Nord- och Östersjötrafik men den här gången blev det en betydligt längre resa. På höstkanten bestämdes att vi skulle göra en resa med gips från Italien till USA. Vi tog in full last i Civitavecchia och satte kurs på New York. Resan över Atlanten var den gropigaste jag varit med om under mina år till sjöss. I höjd med Azorerna blåste det upp rejält och snart var orkanen över oss. Båten stampade och krängde i den höga sjön. Vågor som stundtals var över tio meter höga dånade in över oss med enorm kraft. I flera dygn pågick ovädret och jag måste erkänna att det kändes olustigt ibland.

IMG_1533
Sveabåten m/s Fenris. Foto: Lennart Ramsvik.

OMSKANDE NYHET

Den 22 november 1963 hade jag tolvfyra vakten i maskinrummet. På morgonsidan kom andre maskinisten och berättade att president John F Kennedy hade blivit mördad. Det var en omskakande nyhet. Några dygn senare lade vi till vid pier 5 i Brooklyn. Vi kom till ett land i sorg. Skottet i Dallas diskuterades överallt.

Från USA gick vi tillbaka till Medelhavet för att lasta styckegods till Brasilien. När vi kom till Sevilla mönstrade jag av. Hade lyckats spara ihop 22 000 pesetas – cirka 2 000 svenska kronor och det räckte till en månads skön semester i Spanien och Portugal. Det räckte även till en tågbiljett hem till Sverige