Öringen hugger

Röjan var ett blomstrande samhälle när vi flyttade dit 1947. Mängder med turister kom med tåg på Inlandsbanan och fortsatte med bussar till vintersportorter i Härjedalen. Det fanns gästgiveri, pensionat, charkuterifabrik och två matbutiker. Dessutom ett bussföretag och en cementfabrik. I samband med nedläggningen av trafiken på Inlandsbanan avfolkades Röjan och 2016 fanns det endast elva fast boende i byn.

C938DA00-32BF-45A7-9299-40DF30B89A14_1_201_a
Öring. Foto: Wikipedia.

Vi bodde i ett äldre hus som saknade all modern utrustning. På vintern kom kylan krypande genom de dåligt isolerade väggarna och det blev väldigt kallt. När jag kom hem från skolan skulle jag passa mina yngre syskon samt bära hem vatten och hugga ved. Vattnet hämtades från en källåder, några hundra meter från vårt hus.

e62587e8a3eee3c802bc6ec77ef2766327b14b2f0b4f7ca7c521d2afb60d4557
Sommartid var det fiske som lockade. Eget foto

Sommartid var det fiske för hela slanten. Det fanns många vattendrag i närheten av byn där jag brukade fiska. Jag fångade öring och harr i bäckar och åar och metade abborre i sjöarna. Ibland var fisken riktigt på hugget och då kunde jag dra upp flera fina öringar. Fisk var ett välbehövligt tillskott på matbordet och det var lättare att slippa ifrån andra sysslor när jag fiskade.

INGEN BONDDRÄNG

Några kilometer hemifrån fanns det ett vattendrag med gott om öring. Bäcken kantades av knotig dvärgbjörk och runt omkring fanns kärr och mossar och marig tallskog. Det var vackert och rofyllt och dit gick jag ofta för att få vara ensam med mina tankar och drömmar. Ibland var jag hemifrån större delen av dagen och mot kvällen återvände en nöjd och stolt 12-åring med sin fångst.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Det fanns gott om öring i bäckar och åar. Eget foto.

I april 1950 flyttade vi till Lillhärdal i Härjedalen. I juni var jag klar med den sjuåriga folkskolan och det var dags att börja fundera på framtiden. Läraren hade antytt att jag hade läshuvud men i farsans värld var det bara kroppsarbete som räknades. Han  skulle ordna jobb som bonddräng om jag inte själv skaffade ett arbete. Nu gällde det att handla snabbt för dräng tänkte jag inte bli.

14-ÅRING SÖKER ARBETE

Jag satte in en annons i tidningen Härjedalen där jag skrev: ”Femtonårig yngling önskar plats”. Jag var ju bara fjorton men ett år hit eller dig borde väl inte göra skillnad. Jag fick svar på annonsen och ett par dagar senare började jag mitt första jobb, som springpojke hos Svegs Livsmedel. Lönen var 120 kronor i månaden och fria måltider. Min första ”egna” bostad var ett möblerat rum som jag delade med en bagare. Vi betalade 40 kronor var i månadshyra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Här hyrde jag rum.

KORV OCH LÅRKLUMPAR

Företaget hade en kött- och charkuteributik i Svegs centrum och i Kåkstan, en bit utanför centrum, ett slakteri där man även förädlade köttet. Butiken saknade kylrum så jag fraktade kött-och charkvaror på en trehjulig transportcykel från slakteriet till butiken. Det var lådor och kartonger med korvar, syltor och pastejer och en rejäl lårklump som fröken Hjelm i butiken malde köttfärs av. Det som inte såldes under dagen skulle tillbaka till slakteriet och in i kylrummet. Den mesta tiden gick åt till att köra hem varor till kunder och att skicka paket med kött och chark till butiker  i byarna runt Sveg.

                        ________________________________________________                                

DOFT AV NYSLAGET HÖ

En junivecka i mitten på 1950-talet hjälpte jag till med slåttern på en bondgård i Härjedalen. Det var en trevlig och minnesrik upplevelse, som säkert många äldre har varit med om. Då var slåttern fortfarande ett manuellt arbete. 

52FE3C60-6C5B-4A3D-94D9-F41721FF93B1_1_105_c
Det doftade gott av nyslaget hö. Eget foto.

Efter en rejäl frukost begav vi oss ut på åkern. Bonden körde slåttermaskinen och vi andra gick efter och räfsade och hässjade. Alla på gården deltog i arbetet. Solen strålade från en klarblå himmel och det doftade gott av nyslaget hö. Ett populärt avbrott var när bondmoran kom till oss med kaffekorg och kall svagdricka.

AE34F8E8-FC7F-4146-9981-7EB9B6F6E9BC_4_5005_c
Svagdricka

FÅGLARNA TYSTNADE

Det blev total solförmörkelse medan vi höll på med slåttern. Den 30 juni 1954 mörknade det mitt på dagen och fåglarna tystnade. Stor uppståndelse naturligtvis, folk stod med solsäkra glas och kisade mot himlen. Även jag skaffade ett mörkt glas och betraktade fenomenet. Det gällde att passa på, nästa totala solförmörkelse inträffar inte förrän år 2126.

__________________________________________________

SLÄKTFORSKNING

Helena Bure Wijk

Är du intresserad av släktforskning? Då ska du besöka min dotter Helena Bure Wijks blogg. Hon är magister i religionsvetenskap och forskar bland annat om de nordiska häxprocesserna och förkristen folktro. Helena har släktforskat i 30 år och har mycket att berätta på sin blogg: https://helenawijk.com

Rånare i Casablanca

Vintern närmade sig och det gällde att snabbt mönstra på en båt och försvinna söderut mot varmare trakter. I slutet av november tog jag hyra på Svenska Orientlinjens m/s Thuleland. Hon var var byggd i Tyskland 1955, året innan jag kom ombord. Fartyget trafikerade ett oroligt hörn av världen. Engelsmän och fransmän bombade egyptiska städer för att förhindra en nationalisering av Suezkanalen och i Algeriet pågick ett utdraget befrielsekrig. Marocko hade nyligen blivit självständigt. Det fanns en ovilja mot utlänningar och därför borde jag inte ha gått ensam en mörk kväll  i Casablanca.

BLEV ÖVERFALLEN

På gatan mötte jag en ung man som bad om en cigarrett. Vi växlade några ord och jag förklarade att jag var svensk sjöman och gav honom några Chesterfield. När jag kom en bit längre ned på gatan blev jag överfallen av några yngre män och indragen i en port. Männen skulle just till att råna mig när mannen, som nyss fått cigarretterna, kom springande. Det blev en kort ordväxling på deras språk och männen lät mig gå. Det lönar sig att dela med sig ibland.

6315C06F-5D0E-4848-AF42-8D3A6ABDC4BD_4_5005_c
M/S Thuleland Svenska Orientlinjen.

SKÖLDPADDAN

I Latakia i Syrien kom det ombord en man som sålde sköldpaddor. Han hade kräldjuren i en säck som han tömde ut på däck. Sköldpaddorna hasade i väg åt olika håll och en hamnade hos mig och fann en fristad mellan mina fötter. Jag köpte den vilsna krabaten, som fick bo i en låda i min hytt. 

När båten efter några veckor kom till Malmö måste vi skiljas. Det var nämligen dags att göra värnplikten som flottist i Karlskrona och sköldpaddor var inte välkomna på bataljon Sparre. Hemma i Härjedalen hade jag en tioårig  bror, som gillade djur så jag skickade paddan till honom. Sköldpaddor var ovanliga som husdjur på 1950-talet så Damaskus, som paddan döptes till, väckte uppmärksamhet i byn. 

BATALJON SPARRE

När jag lämnade båten i Malmö hade jag inget bagage att släpa på. Resväskan hade stulits på Stockholms central några månader tidigare och kläderna på kroppen var allt jag ägde. Kvällen tillbringade jag på en trevlig restaurang och vid midnatt klev jag på tåget till Karlskrona för att göra värnplikten på bataljon Sparre. Thuleland sprang läck och sjönk i oktober 1982 men då hade jag för länge sedan lämnat sjön.