Kaféet

Bagaren och jag 1939.

På ett litet kafé i byn Glöte i Härjedalen tillbringade jag mina första levnadsår. Min mor var 25 år och ogift. Hon arbetade som servitris och skötte hushållet hos en bagare. Kaféet var inrymt i en äldre träkåk och i huset fanns ett bageri som försåg serveringen med färskt bröd. Det pågick omfattande skogsavverkningar runt byn. En  kraftig höststorm hade fällt mängder med träd som man nu höll på att såga upp. Skogsarbetare från olika delar av Sverige var sysselsatta. Kaféet var en populär träffpunkt och där samlades skogsarbetarna på sin fritid. Karlarna drack kaffe, ibland spetsat med ”skogsstjärnan”, skämtade och skrattade. Tobaksröken låg tät. I denna frejdiga miljö tog jag mina första stapplande steg.

 

RYMLING PÅ TÅG

Jag var tydligen en livlig krabat för en dag klev jag på tåget i Sveg och gav mig ut i ”stora världen” på egen hand. Min mor var inlagd på Svegs lasarett, där jag för övrigt föddes tre år tidigare. Min mormor Doris Norling, som drev en blomsterhandel i Sveg, skulle under mammas frånvaro, vara både barnvakt åt en livlig treåring och sköta butiken.

IMG_1440
Järnvägsstationen i Sveg. Egen bild från 1973.

En dag smet jag iväg till järnvägsstationen och lyckades kliva på ett tåg på väg söderut. Snart blev jag upptäckt av konduktören och i Tandsjöborg, efter cirka fem mil, tog resan slut. Jag blev bjuden på saft och bullar och hemskickad med nästa tåg. Mormor mötte på stationen och förmodligen fick jag en välförtjänt uppsträckning.

GÅRDFARIHANDLAREN

När bagaren blev sjuk och stängde kaféet fick mamma söka nytt arbete. På senhösten 1941 flyttade vi till Lingbo, ett samhälle i södra Hälsingland. Vi bodde i en liten rödmålad timmerstuga några tiotal meter från stora vägen. Stugan saknade både vatten och avlopp och elektricitet. De små fönstren släppte in sparsamt med dagsljus. Den enda ljuskällan var en naken karbidlampa som hängde i taket. Min syster Åsa var ett och ett halvt år. Mannen som vi bodde tillsammans med var gårdfarihandlare. Han cyklade runt i byarna med sin väska och knackade dörr. Det var en elak människa och när han kom hem från sina resor blev det ofta bråk. När mamma avvisade hans närmanden blev han arg. En gång misshandlade han henne med ett vedträ medan jag gråtande såg på.
En ogift mor hade låg status och hennes barn likaså. Ungarna i byn undvek oss och när jag försökte bli bekant med en flicka från en medelklassfamilj kastade hon sten. En sten träffade mig i huvudet så att det blödde. Då gick mamma hem till familjen och gav flickan en utskällning.

SOPTIPPEN

Det var kristid och ont om mat. Barnbidraget var ännu inte uppfunnet, det kom först 1948, och mamma fick klara sig på ett blygsamt underhåll. Hungern var en ständig följeslagare. Potatis och lingonsylt blev ofta räddningen när det kurrade i magen.
Min syster och jag uppehöll oss ibland på matbutikens soptipp i hopp om att hitta något ätbart och en dag upptäckte vi en låda apelsiner. De flesta apelsiner var halvruttna men det fanns även några friska som gick att äta. Då blev det fest. En gång hittade vi en möglig ost som vi tog med oss hem.

FRÄMLINGEN

En dag knackade en främmande karl på vår dörr. Gårdfarihandlaren var bortrest och mamma var ensam med oss barn. Mannen var glad och pratsam och blev genast populär. Mamma bjöd på kaffe och fick höra skvaller från stora världen. Den närmaste tiden blev hon uppvaktad av honom och när han friade svarade hon ja. Snart gick flyttlasset till Rätan i Jämtland där han öppnade skomakeriverkstad. Han var en duktig yrkesman och fick snart många kunder. En sommardag gifte de sig och min syster och jag fick en pappa. Efter ett par år var det dags att flytta igen, nu till Röjan, ett stationssamhälle vid inlandsbanan, cirka tio mil söder om Östersund. Familjen hade nu utökats med två pojkar.

 

 

Ett märkligt möte

Björn 1938.

Världen är bra liten! Det insåg den gången i Melbourne, Australien då jag stötte ihop med en ”gammal bekant”.  Min mamma arbetade på ett kafé i i Härjedalen när jag var liten. Det pågick stora skogsavverkningar runt byn och karlar från olika delar av Sverige jobbade med skogsarbete. På fritiden samlades många på kaféet. Jag var två år 1938 och sprang runt och busade med gästerna.

IMG_1693
Björn 1958.

Tjugo år senare var jag sjöman och låg med en båt i Melbourne.  En eftermiddag när jag var ledig från jobbet slank jag in på en pub för att ta ett glas. Jag kom i samspråk med en karl och efter  en stunds pokulerande kom vi underfund med att vi båda var svenskar. När han fick höra att jag var härjedaling berättade han, att han 1938 hade arbetat som skogsarbetare i Härjedalen.

Melbourne
Här i Melbourne träffade jag skogshuggaren 1958.

”I byn Glöte där vi arbetade och bodde fanns det ett kafé där vi brukade träffas. Jag minns att servitrisen hette Margit och att hon hade en liten pojke som hette Björn”, berättade mannen. Gissa om han blev förvånad när jag berättade att den pojken var jag. Och minst lika förvånad blev jag själv över detta märkliga möte. Mannen bad att få min mors adress för att skriva ett brev. Han skrev också ett brev men fick aldrig något svar.